SE BILDEN
SE BILDEN: Pressad film och underexponerade negativ
Så har då snön anlänt till Stockholm. Får se hur länge den ligger kvar, om den lägger sig. Sedan jag flyttade hit från Karlskrona för ganska exakt tio år sedan har vintrarna ofta varit snö och slask om vartannat. Ett väder som knappast får en gatufotograf att jubla – och säkert inga andra heller.
Men på senare år har jag faktiskt tänkt om ganska mycket kring detta med gatufoto på vintern och jag har en helt annan inställning än tidigare. Istället för att lägga ner gatuplåtandet helt – försöker jag dra nytta av stämningarna, ljuset och allt det där andra som årstiden har att erbjuda.
Jag har till och med börjat tycka om att fotografera under vinterhalvåret. Fast, visst! Jag får väl erkänna att det inte blir lika många vändor på stan som under sommarhalvåret. Avsaknaden av ljus och värme är trots allt en bromskloss i sammanhanget.
Hursomhelst så innebär årstiden att man nu får börja pressa filmen. I alla fall om man plåtar analogt som jag har gjort sedan tidigt i våras. Bilderna i den här bloggposten är exempelvis plåtade med Ilford HP5 Plus pressad ett steg till ISO 800.
Kanske tycker ni att de ser underexponerade ut? Det stämmer tyvärr. Jag har under en tid försökt reda ut varför mina negativ så ofta blivit tunna. Trodde först att det var jag som klantade mig eftersom det är många år sedan jag plåtade analogt. Sedan misstänkte jag att det kunde vara dåliga kemikalier, eller möjligtvis ljusmätaren som var felkalibrerad.
Men efter att ha anat var felet var så fick jag det bekräftat genom en test av slutartiderna. Det är min Leica M2 som retfullt nog underexponerar ett steg. Tack och lov har jag en garanti på ett år, så det blir att skicka tillbaka kameraskrället för justering.
Fast det känns samtidigt jobbigt med böket att behöva kontakta firman som sålde kameran, posta den och så vidare.
Nåväl, som tur är har jag ju två fina kameror till som jag kan använda under tiden. Just nu sitter en rulle i min Pentax LX – så det är den jag kommer att ha med mig ut i snön och slasket framöver. Vilket ju passar bra eftersom den modellen är vädertätad.
Som sagt – bilderna blev underexponerade.
Jag har aldrig varit någon framkallningsfantom
Det finns en del fotografer som nästan är övermänskligt noggranna när de framkallar sina filmer. De mixtrar med tider, spädningar, temperaturer och testar hur olika slags agitering påverkar slutresultatet. Som inte det var nog provar de inte sällan alla slags filmer som de kan hitta också.
Själv har jag anammat filosofin att det ska vara så enkelt och okomplicerat som möjligt. Jag kör därför helst med en och samma film hela tiden, framkallad i samma soppa, samma tid, samma agitering. Alltid 20 grader. Varken mer eller mindre.
I det här blogginlägget visar jag dock några bilder från en Ilford PAN F+ som jag hittade i en låda. Den är förmodligen fem, sex år gammal. Egentligen är det ingen film som jag gillar och jag begriper inte varför jag köpte den. Det är ju knappast någon gatufotofilm heller med sin låga känslighet och höga kontrast.
Uppe på det har jag pressat den från ISO 50 till ISO 100 vilket inte rekommenderas eftersom den då blir ännu mera kontrastrik. Jag agiterade därför bara en gång i minuten för att inte riskera att göra saken än värre.
Resultatet blev väl helt okej med tanke på omständigheterna. Eftersom rullen var gammal var jag varken särskilt noga när jag tog bilderna eller när jag framkallade. Negativen blev dessutom lite missfärgade vilket jag antar beror på att filmens bäst före datum är passerat med flera år.
Jag har en likadan film till som jag ska plåta upp, fast utan att pressa den ett steg. Men sedan tänker jag trots allt gå tillbaka till filmen som jag föredrar allra mest just nu. Idag kom nämligen mina 20 rullar T-MAX 400 från PHOTAX i Nybro - samt en femliterssats XTOL.
Tack ni som tipsade! :-)
Filmen är framkallad 13,5 minuter i D 76 1+1. Agitering en gång i minuten.