Hur mycket oskärpa är okej - och HBC:s tunna svarta linje

Hur mycket oskärpa av olika slag klarar en bild av innan den anses vara för dålig? Ja, det funderar jag på just nu medan jag tittar igenom lite inskannade bilder som jag tog i våras med min analoga Canonet QL17.

Med en kamera som enbart har manuell fokus och bara en 1/500-dels sekund som snabbaste slutartid så har det ärligt talat blivit en hel del bilder som är på gränsen. Antingen har jag inte lyckats sätta skärpan där jag ville, eller också har jag och/eller motivet rört på sig och orsakat rörelseoskärpa.

Exempel på detta är de två första bilderna i denna bloggpost som jag inte har visat upp tidigare eftersom jag från början tyckte att de var alldeles för dåliga. Men så spanade jag in fotoutställningen på Moderna museet i förra veckan och blev återigen påmind om att många kända bilder faktiskt är förvånansvärt oskarpa.

Frågan som uppstår är då om man inte är lite för hård mot sig själv ibland och kasserar bilder som faktiskt har både innehåll, komposition och känsla bara för att man stirrar sig blind på det tekniska. Jag tror tyvärr att det kan vara så.

En annan sak som jag också funderar på är det där med att spara den svarta kanten från negativet runt en bild för att visa att den inte är beskuren. Det påstås att det var Henri Cartier-Bresson som på allvar började göra så för att hans bilder inte skulle kunna beskäras i tryck utan att det blev tydligt. Han använde det som ett slags äkthetsbevis helt enkelt. 

Personligen har jag inget emot att beskära mina bilder, men jag sympatiserar ändå med Henri Cartier-Bressons tankar om att en bild sällan blir bättre av att beskäras. Är bilden dålig från början så är det helt enkelt en dålig bild och då hjälper det inte att beskära den i efterhand. Och som ni märker har jag anammat det tänket i det här blogginlägget. Samtliga bilder är obeskurna. 

P.S. När jag gick igenom mina inskannade bilder blev jag ruskigt sugen på att fota analogt med min Canonet igen. Så min X100 får nog vila sig ett litet tag framöver…

Hur förvaltar man sina bilder på bästa sätt?

Varje år tar jag tusentals och åter tusentals bilder med mina kameror. Några av dessa säljs, en del slänger jag upp på webben, men de allra flesta kommer aldrig till någon större nytta. De hamnar istället på mina hårddiskar där de förblir osedda av alla utom mig själv.

Ja, ärligt talat så är jag ganska dålig på att förvalta mina bilder på ett bra sätt. Jag borde helt enkelt försöka sälja fler, ta fram printar, göra böcker, utställningar och så vidare. Extra tydigt blir detta när jag emellanåt hittar bilder som jag nästan har glömt bort och konstaterar att de verkligen har potential.

Kanske blir det såhär eftersom det är både krångligt och tidskrävande att göra något vettigt av sina bilder. Jag har exempelvis i många år försökt hitta en lämplig bildbyrå. Men det är nästan omöjligt när man bara fotograferar som hobby och extraknäck. Man är helt enkelt inte tillräckligt intressant för de mer seriösa bildbyråerna.

Att försöka kränga sina bilder via exempelvis Flickr och andra liknande sajter på nätet är möjligt men extremt tidskrävande och faktiskt ganska chansartat. Min erfarenhet är att få potentiella kunder letar bilder på Flickr och liknande ställen. De vänder sig i första hand till större bildbyråer eller direkt till fotografer som de känner eller har kommit i kontakt med via andra kanaler.

Försäljning av printar och fotoaffischer är en annan möjlighet. Personligen har jag dock inte hittat en riktigt bra lösning för detta. Det innebär också en viss administration när bilderna ska skrivas ut och skickas. Annars hade det vart väldigt kul. Fotografier ska ju betraktas på papper. 

Fotoböcker är också något som jag har funderat på. Böcker är enligt många fotografer det allra bästa sättet om man verkligen vill skapa en lång livslängd och en stor publik för sina bilder. Fast då behövs en genomtänkt story. Bilderna måste hålla ihop och berätta något. Och då snackar vi plötsligt om ett helt fotoprojekt. Men en vacker dag ska jag absolut göra en fotobok.

Att göra en utställning är kanske det som trots allt är det lättaste om man vill göra något mer av sina bilder och inte har hur mycket tid som helst. Det behöver inte vara en jättegrej. Tio till tjugo bilder räcker. Man kan dessutom göra flera små utställningar med olika teman istället för en stor.

Därför gick jag till ett kafé här i Karlskrona idag och frågade om jag kunde få ställa ut några bilder. Beskedet jag fick var att det gick bra – men väntetiden var nästan ett helt år! Jag bokade i alla fall upp mig för att ställa ut några av mina gatufotobilder i maj nästa år.  Jag har med andra ord tillräckligt med tid på mig för att hinna göra en riktigt genomarbetad utställning. 

P.S. Bilderna i detta inlägg är överblivna alster från min Parisresa förra helgen.

På gatan i Paris med Fujifilm X100

Om man vill hårdtesta en helt ny digital reportage- och gatufotokamera som Fujifilm X100 - vad kan då passa bättre än att bege sig till Paris? Fotografins födelseplats och staden där fotografen och ikonen Henri Cartier-Bresson ”uppfann” den moderna gatufotografin. Ungefär så tänkte jag när jag besökte den franska huvudstaden nu i helgen som gick.

Utrustad med min Fujifilm X100, tre fulladdade batterier och ett supersnabbt minneskort på 16 gigabyte kände jag mig redo att ta mig an allt som både staden och kameran kastade åt mitt håll. Ja, man skulle kunna säga att åtskilliga gatufotografers heliga andar svävade över mig när jag vandrade på de parisiska trottoarerna.  

Resultatet blev två ganska intensiva dagar som varade från tidig morgon till sen kväll. Solen stekte och vi rörde oss mestadels till fots genom centrala Paris. Som tur var kunde vi emellanåt stanna till på något brasseri för att skölja ner stadens damm med lite kallt vitt vin. Söta franska bakverk gjorde också under för att upprätthålla energinivåerna. 

Hur var då Fujifilm X100 som reportage- och gatufotokamera? Ja, den klarade sig mycket bra. Kamerans suveräna bildkvalitet och goda brusegenskaper gör att den med lätthet hanterar det mesta från starkt solsken och hårda skuggor till nattscener utan stativ och  svagt ljus inomhus. Skärpan sitter också som en smäck i de flesta fall där man använder kameran på klassiskt gatufotovis. 

Handhavandemässigt har kameran sina speciella egenheter som det gäller att jobba sig runt. Men är man bara medveten om dessa så blir detta aldrig något stort problem. Kameran antar också till vissa delar en annan skepnad om man "tänker analogt". Då kommer den på sätt och vis till sin fulla rätt enligt min mening. 

Själv ställde jag vid några tillfälen in kameran på bländare 11, slutartd 1/1000-dels sekund, hyperfokalavstånd och auto-ISO (bland annat när jag tog bilden på killen med sparkcykeln nedan).  Det var ett utmärkt sätt att jobba med kameran när man ville ta riktigt snabba snapshots. 

Hur är det då att gatufota i Paris? Personligen märkte jag att de som jobbade kring de vanligaste turiststråken var ordentligt trötta på att bli fotograferade. Jag märkte också att när jag antingen muntligt eller genom att peka på min kamera frågade om lov blev många väldigt glada och jag kunde ta mina bilder i lugn och ro. Ja, de till och med tackade mig efteråt. 

Det uppstod också många spontana fotomöjligheter när vänliga parisare kom fram och pratade, gav råd eller visade vägen. Det var ett mycket trevligt inslag. Frågan är nu bara hur jag ska kunna återuppta mitt gatufotande hemma i lilla Karlskrona med bibehållen motivation. Det blir en utmaning som heter duga. Karlskrona är inte Paris, om man så säger.

Hur var det annars då? Ja, det var första gången jag var i Paris och jag måste säga att några av mina fördomar kom ordentligt på skam. Det sägs att fransmän är snorkiga och otrevliga. Av det märkte jag inget. Inte heller var det några problem att göra sig förstådd på engelska.  

Däremot blev jag rejält besviken på restaurangmaten. Trots att vi harvade runt rätt ordentligt och åt på flera ställen var det samma tradiga käk överallt. Utbudet bestod av några olika sallader, kött med pommes och enkla fisk- och skaldjursrätter. Och det kan man få precis vilken dag som helst även i Karlskrona.

Men bortsett från det var det helt fantastisk. Och att ha gatufotat på samma gator som HCB känns ganska ballt…på något sätt...

Få ut max av din Fujifilm X100

Sedan Fujifilm X100 blev tillgänglig på marknaden har många haft synpunkter på kameran. Åtskilliga har hakat upp sig på det omständiga menysystemet, vissa knappars bristande användarvänlighet och att kameran har en tendens att bete sig på ett oförutsägbart sätt när man växlar mellan olika lägen.

Som ägare av en X100 kan jag hålla med om en del av den här kritiken. Menyerna kunde ha varit bättre, några av reglagen är väl fibbliga att använda och kameran har ibland för sig att ändra vissa inställningar utan att man riktigt begriper varför. Personligen tycker jag att det sistnämnda är det som irriterar mest.

Men samtidigt finns det ett sätt att jobba med Fujifilm X100 som enligt min mening innebär att kameran plötsligt visar upp sitt rätta jag. För så här är det. Om X100 används på samma sätt som alla andra moderna digitalkameror så riskerar man att bli frustrerad över dess speciella karaktär. Om man däremot tänker ”analogt” händer något.

Egentligen är det uppenbart när man läser Fujis tankar bakom kameran. Målet har varit att ta fram en digitalkamera med ett klassiskt analogt upplägg. Under utvecklingen fick erfarna professionella fotografer komma med synpunkter på olika funktioner. Och det märks.  Ja, det syns ju dessutom tydligt på kamerans utformning.

Mitt råd är därför att använda X100 som du hade använt en gammal hederlig mätsökarkamera. Ställ in ISO-talet som du föredrar, mät ljuset, justera tid och bländare. Du kan även köra med hyperfokalskärpa om du vill ta steget fullt ut. Planera ditt fotograferande, var förberedd och jobba aktivt med din kamera. Ta kontrollen över tekniken!

Detta gör dock X100 till en svår kamera. Den kräver inte bara erfarenheten och kunskapen om hur man fotograferar traditionellt. Den kräver också att du gillar det. Det handlar alltså om hela ditt förhållningssätt till det där med att ta bilder.

Så, återigen. Ta kontrollen. Tänk analogt. Låt X100 visa sitt rätta ansikte. 

Vad är gatufotografi?

Den senaste veckan har jag inte haft något riktigt flyt i mitt gatufotograferande. Det har mest blivit sporadiska och halvhjärtade försök vilket också märks på bildskörden. Jag är därför inte helt nöjd med vad jag presterar för tillfället. Det blir för många bilder utan riktig närvaro och den där känslan av liv som jag vill åt.

Men jag har i alla fall funderat lite kring det här med gatufotografi och kommit fram till att det jag ägnar mig åt inte riktigt passar in i den snäva definitionen som begreppet innebär. Att bara ta snapshots och försöka fånga avvikande situationer känns för ytligt och ointressant i längden för mig.

Jag gillar exempelvis att stoppa människor på gatan och ta deras porträtt, eller att prata med folk innan jag börjar fotografera. Och så tycker jag om att ta detaljbilder och utsnitt ur stadsmiljön som ofta saknar människor helt och hållet. Det jag håller på med är därför snarare ett slags dokumenterande och ett bildberättande.

Nåväl. Jag gnetar på. Förhoppningsvis lossnar det snart igen. 

För övrigt så har jag faktiskt beställt den så omtalade FinePix X100 som jag hoppas dyker upp inom ett par veckor. I början var jag grymt skeptisk till denna kamera som också kostar väldigt mycket. Men jag har verkligen lärt mig uppskatta den här sortens kameror via min Canonet QL17 som jag köpte innan nyåret. 

Jag hoppas att X100 kan ge samma känsla och fotoglädje som den fast med fördelen att man slipper allt soppande och blaskande med film. Det är visserligen kul ibland, men långt ifrån hela tiden. Vi får väl se hur det blir när den dyker upp. Då kommer jag att börja använda den för mitt ”gatufotograferande”.   

Och så en bonusbild...

Bilderna kommer från två rullar TRI-X 400 exponerade efter ISO 300. Filmerna är soppade 8.30 minuter i D 76 1+1. Resultatet blir förvånansvärt finkorniga, skarpa och bra negativ - tycker jag.