På gatan i Paris med Fujifilm X100
Om man vill hårdtesta en helt ny digital reportage- och gatufotokamera som Fujifilm X100 - vad kan då passa bättre än att bege sig till Paris? Fotografins födelseplats och staden där fotografen och ikonen Henri Cartier-Bresson ”uppfann” den moderna gatufotografin. Ungefär så tänkte jag när jag besökte den franska huvudstaden nu i helgen som gick.
Utrustad med min Fujifilm X100, tre fulladdade batterier och ett supersnabbt minneskort på 16 gigabyte kände jag mig redo att ta mig an allt som både staden och kameran kastade åt mitt håll. Ja, man skulle kunna säga att åtskilliga gatufotografers heliga andar svävade över mig när jag vandrade på de parisiska trottoarerna.
Resultatet blev två ganska intensiva dagar som varade från tidig morgon till sen kväll. Solen stekte och vi rörde oss mestadels till fots genom centrala Paris. Som tur var kunde vi emellanåt stanna till på något brasseri för att skölja ner stadens damm med lite kallt vitt vin. Söta franska bakverk gjorde också under för att upprätthålla energinivåerna.
Hur var då Fujifilm X100 som reportage- och gatufotokamera? Ja, den klarade sig mycket bra. Kamerans suveräna bildkvalitet och goda brusegenskaper gör att den med lätthet hanterar det mesta från starkt solsken och hårda skuggor till nattscener utan stativ och svagt ljus inomhus. Skärpan sitter också som en smäck i de flesta fall där man använder kameran på klassiskt gatufotovis.
Handhavandemässigt har kameran sina speciella egenheter som det gäller att jobba sig runt. Men är man bara medveten om dessa så blir detta aldrig något stort problem. Kameran antar också till vissa delar en annan skepnad om man "tänker analogt". Då kommer den på sätt och vis till sin fulla rätt enligt min mening.
Själv ställde jag vid några tillfälen in kameran på bländare 11, slutartd 1/1000-dels sekund, hyperfokalavstånd och auto-ISO (bland annat när jag tog bilden på killen med sparkcykeln nedan). Det var ett utmärkt sätt att jobba med kameran när man ville ta riktigt snabba snapshots.
Hur är det då att gatufota i Paris? Personligen märkte jag att de som jobbade kring de vanligaste turiststråken var ordentligt trötta på att bli fotograferade. Jag märkte också att när jag antingen muntligt eller genom att peka på min kamera frågade om lov blev många väldigt glada och jag kunde ta mina bilder i lugn och ro. Ja, de till och med tackade mig efteråt.
Det uppstod också många spontana fotomöjligheter när vänliga parisare kom fram och pratade, gav råd eller visade vägen. Det var ett mycket trevligt inslag. Frågan är nu bara hur jag ska kunna återuppta mitt gatufotande hemma i lilla Karlskrona med bibehållen motivation. Det blir en utmaning som heter duga. Karlskrona är inte Paris, om man så säger.
Hur var det annars då? Ja, det var första gången jag var i Paris och jag måste säga att några av mina fördomar kom ordentligt på skam. Det sägs att fransmän är snorkiga och otrevliga. Av det märkte jag inget. Inte heller var det några problem att göra sig förstådd på engelska.
Däremot blev jag rejält besviken på restaurangmaten. Trots att vi harvade runt rätt ordentligt och åt på flera ställen var det samma tradiga käk överallt. Utbudet bestod av några olika sallader, kött med pommes och enkla fisk- och skaldjursrätter. Och det kan man få precis vilken dag som helst även i Karlskrona.
Men bortsett från det var det helt fantastisk. Och att ha gatufotat på samma gator som HCB känns ganska ballt…på något sätt...
Mvh/Peter
Jycken, Lyckliga barnen och de trötta ansiktena i metron tyckte jag om, de bilderna hade "det där" i mitt tycke. Bilden med dockorna kändes på något sätt omskakande, så på det viset har den också något visst i mitt huvud, fast otäckt på något oförklarigt vis. Får väl gå til psykdoktorn och lyfta på locket om det där.
Ja aprpå det. Det är alltid så mycket lättare att gatufota långt hemifrån och storleken på staden har rätt lite med saken att göra tror jag, snarare avståndet hemifrån, ju mer främmande fågel jag käner mig, desto lättare blir det. Rent pysselogiskt har det att göra med att vi är flockdjur och gör allt vad vi kan för att inte sticka ut från mängden på "fel" sätt, det är därför det också blir så mycket lättare även hemma att gatufota i en grupp med andra kameraförsedda vänner.
Men förresten hörrödu, tänka analogt, hur går det ihop med auto-iso? Tror du gjorde någon sorts vurpa där.
Hudiksvall, ja...eller Karlskrona! :-)
// Magnus
Trevliga bilder från Paris.
Gillar också speciellt den med de springande barnen.
Var i Paris förra året och fångade bland annat dessa med en annan gatufotokamera; GF1:
http://www.flickr.com/photos/ronnypersson/sets/72157626753186709/
H/ Ronny Persson Helsingborg
Många svenska fotografer har åkt till Paris genom åren, en del bodde där ett tag,
som tex Tore Johnson
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tore_Johnson
Och det är nog så också att när man är på en plats ett längre tag, eller kanske bor i Paris, och Paris blir som hemmavid liksom, då kanske de riktigt bra bilderna kommer...!?
Fast det kan även vara litet svårare, man blir nog hemmablind överallt! ;)
Ofta på semesterresan så ser man bara den exotiska och den ovanliga ytan...
Och visst kan ytan vara fin och spännande och skilja sig från det vanliga vardagsfotandet!
Självklart! ;)
Kul att du gillar bilderna förresten! :-)
Roligt att du uppskattar bilderna Gustav - och tack för kommentaren! :-)
Visst berodde det helt och hållet på kameran. Jag hade egentligen inte ens behövt vara med. ;-)
Ärligt talat. Allt för många tror att dyra kameror på något märkligt sätt ska ge någon slags magi till bilderna. Men den får du faktiskt stå för själv. :-)
Gillar de springande barnen bäst, men även bilden på dockorna.
/Matti
Har fastnat i vidvinkelträsket och det svartvita och favoriten blev de springande barnen. Känns klassisk och full med härligt liv.