Att skjuta först och tänka sen

Ganska ofta när jag är ute och gatufotar så tycker jag mig se ”något” instinktivt. Jag fylls av en stark känsla av att ”bilden” finns där framför mig. Men i själva ögonblicket vet jag inte riktigt vad det är jag reagerar på. Det är som en hägring.

Ibland tar jag en bild när detta händer, ibland inte. Efteråt när jag tittar på bilderna så kan jag känna mig kluven. Fanns det något där egentligen? Vad var det som fångade mitt intresse? Är det bra? Är det dåligt? Är det värt att visa upp? Ganska ofta vet jag inte svaret på dessa frågor.

Kanske är det hjärnan som reagerar på geometriska mönster, upprepningar, riktningar, rörelser, och så vidare. Jag vet inte säkert, men jag har förstått att det inte är särskilt ovanligt bland fotografer att känna så här.

Många stora fotografer som exempelvis Henri Cartier-Bresson har i flera intervjuer snuddat vid detta speciella fenomen. Han tycks mena att så fort den där känslan dyker upp ska man ta en bild. Omedelbart! Utan att tänka! Klick!

Skjut först och tänk sen!

Här sket jag i att fråga om lov

Att fråga om lov eller att inte fråga om lov när man gatufotar – det är frågan! Ja, ni som följer min blogg vet att jag skrev om saken för ett par dagar sedan. Jag hävdade då att man förvånansvärt ofta kan fråga om lov utan att för den sakens skull förstöra det sanna som händer, eller sina bildmöjligheter som gatufotograf.

Men – bara för det var jag ju tvungen att ta ett gäng bilder utan att fråga. Det vill säga gatufotobilder à la den renläriga och strikta skolan. Alltså pang på! Utan att snacka! Street tuff! Helst utan att synas och märkas innan exponeringsögonblicket också.

Nu är jag inte ute efter att älta denna diskussion ännu en gång om ni tror det. Så vila på avtryckaren ett ögonblick! Istället tänkte kolla en grej med er som läser. Bland bilderna i detta inlägg har jag nämligen smygit in ett par jokrar. Två bilder där jag har frågat om lov i förväg. 

Vad säger ni? Går det att se vilka? 

Bilderna är för övrigt tagna med T-MAX 400 och jag måste säga att jag älskar den filmen. Finkornig, skarp, men ändå med den där sköna analoga känslan som bara film kan åstadkomma. Dessutom hanterar den hårda skuggor och skarpt solljus väldigt bra enligt min mening. Jag förstår inte dom som gnäller på T-MAX 400. Det är utan tvekan den bästa svartvita film jag har använt. 

Däremot har min för övrigt så sköna lilla Canonet sumpat ett par bra bilder för mig. Något som beror på att den snabbaste slutartiden bara är en 500-dels sekund. Och det är tyvärr inte tillräkligt snabbt för att frysa vissa rörelser. Ja, till och med människor som går kan bli oskarpa. Vilket var exakt vad som hände. 

Så min jakt på en lite mer användbar analog gatufotokamera fortsätter...

Just det ja, den här bilden skulle också vara med.

Kan en riktig gatufotograf fråga om lov?

Gatufotografin är omgärdad av diverse förhållningsregler och uppförandekoder som ofta debatteras bland utövarna. Inte minst är det ett hett ämne här på fotosidan där mängder med bloggposter och foruminlägg avhandlar saken.

Den kanske allra djupast rotade regeln inom gatufotografin är att man aldrig frågar om lov eller pratar med de människor som man fotograferar. Detta eftersom du då riskerar att förstöra situationen och därmed gå miste om bilden.  

Jag tillhör dom som inte håller med om det resonemanget. Tvärtom anser jag att det förvånansvärt ofta går att fråga om lov utan att man för den sakens skull sabbar sina möjligheter. Ja, att det till och med innebär att man kan ta bättre bilder i många fall.

För om du frågar om lov har du visat respekt för människorna du vill avbilda. Något som innebär att du kan gå närmre och att du kan jobba med motivet en längre stund än vad som annars hade varit möjligt. Det känns också betydligt bättre efteråt för dig själv som fotograf. Du lämnar inga undrande och irriterade medmänniskor efter dig. 

Jag har upptäckt att det är fullt möjligt att jobba så här utan att förstöra det som är äkta och oarrangerat. Så länge jag inte börjar regissera människor och styra upp en scen anser jag också att dessa bilder är lika mycket gatufoto som allt annat. Det jag har avbildat är ju något som har spontanuppstått på gatan och som är det verkliga offentliga livet.  

Att fråga om lov måste heller inte alltid betyda att man går fram och pratar med människor. Det kan räcka med ett tyst medgivande genom ögonkontakt, att situationen är sådan att ingen bryr sig om du fotograferar, eller att man pekar på sin kamera och får ett nickande ja som svar.

Självklart betyder inte detta att det alltid går att fråga om lov när man gatufotar, det är jag mycket väl medveten om. I vissa fall är den enda möjligheten att skjuta först och svara på eventuella frågor i efterhand. Men det är faktiskt möjligt betydligt oftare än vad säkert många tror.

Bilderna i detta inlägg har jag tagit idag med min Canonet QL17. Filmen som jag har använt är en TRI-X 400 exponerad enligt ISO 300, framkallad i 8 minuter och 30 sekunder i D 76 1+1. 

Personligen gillar jag inte riktigt TRI-X. Jag tycker resultatet blir för ruffigt och korning. Det kan bero på min skanner, men jag tycker jag får avsevärt bättre resultat med T-MAX 400. Så jag ska återgå till den filmen.

Jag skulle dessutom vilja hitta en annan framkallare än D 76, en som man kan blanda till precis när man behöver den. Jag tar tacksamt emot tips. 

Och så allra sist ett renodlad gatufotoportätt.

Just nu är jag en avslagen gatufotograf

Den senaste tiden har mitt gatuplåtande här i Karlskrona gått lite i stå. Jag får liksom inte till det enligt mig själv. Hur mycket jag än vankar gata upp och gata ner så blir det få bilder som jag är riktigt nöjd med.

Mycket beror på att jag försöker undvika att upprepa mig själv allt för mycket. Ändå är det just det jag gör – upprepar mig. Något som resulterar i en hel del bilder på folk som sitter på bänkar eller liknande och äter, läser, pratar i telefon, och så vidare.

Samtidigt måste jag bara acceptera att jag bor i en småstad. Så här ser det faktiskt ut i en mindre svensk stad. Storstädernas pulserande gatuliv, excentriska personligheter och föränderliga scenerier finns inte på samma sätt. Det händer inte alltid så mycket, i ärlighetens namn.

Men jag vill ändå att mina gatufotobilder ska vara mer än så. Att åtminstone några av dom ska innehålla ett fångat ögonblick som har det där lilla extra, alternativt en stark komposition som lyfter bilden. Eller båda delar. Ja, kryddan som gör en gatufotobild till just en gatufotobild och inte bara en dokumentärbild.

Det är också extremt lätt att tappa den fotografiska nerven när man ägnar sig åt gatufotograferandets ädla konst. Den kräver nämligen att man regelbundet är ute och rör sig i stadsmiljön med sinnena på helspänn. Och det är väl knappast där jag befinner mig just nu. Snarare är jag lite lagom avslagen och semesterledig. 

Här kommer i alla fall några bilder från den senaste rullen som har gått genom min Canonet QL17. En T-MAX 100 pressad ett och ett halvt steg. Av misstag.

Bilder, bilder, bilder - blir det för många?

Idag gick jag till frissan.

Intresseföreningen antecknar.

Hursomhelst så brukar man kunna sitta och fundera en stund medan man blir klippt. I alla fall om man har en sammanbiten och målmedveten frisör som inte säger så mycket. Vilket jag turligt nog hade.

Det jag tänkte på medan två månaders ragg försvann från skalpen var hur fantastiskt det är med internet. Det är så lätt att få sina bilder publicerade, sedda och kommenterade nu för tiden. Samtidigt slog det mig att det även finns flera nackdelar med detta. Inte minst det ständiga behovet av uppdateringar som webben skapar.

Jag läste ett uttalande i en fototidning för många år sedan. Det var en fotograf som blev intervjuad. Jag kommer tyvärr inte ihåg vem, men han sa något i stil med: ”skillnaden mellan proffs och amatörer är att proffsen aldrig visar sina dåliga bilder”.

Det ligger en hel del i det konstaterandet tycker jag. Att som fotograf tänka efter och verkligen bara visa sina bästa bilder är nog inte så dumt om man värnar om sitt personliga varumärke. Precis som att en affär inte visar upp dåliga produkter borde inte en fotograf visa upp dåliga bilder.

Men det kan vara ganska svårt i dagens läge när omgivningen förväntar sig ständiga uppdateringar. Något som innebär att många publicerar halvdana bilder bara för att kunna skriva ett blogginlägg eller få reaktioner på flickr. Det är också allt för lätt att utan eftertanke ösa upp bilder på webben. Tekniken rent av uppmanar till det med digitalkameror, datorer och bredband. 

Jag funderar därför på om jag inte ska bli lite mera restriktiv i fortsättningen och faktiskt hålla igen något. Kanske också rensa upp bland alla mina bilder på nätet och snygga till min framtoning helt enkelt. Det är nog inte så dumt egentligen.

Nåväl. Bilderna i denna bloggpost är tagna med min Canonet QL17. Jag blev lite sugen på att fota analogt igen. Den här gången gick framkallningen utmärkt och helt utan tragiska incidenter. 

Å så ett par bilder från det underbart fina semestervädret som vi har här i Karlskrona. Det är knappast någon riskt att man bränner sig i solen...