Min första kamera gjorde mamma förbannad

Jag kommer aldrig att glömma när jag köpte min första egna kamera. Jag var 15 år och hade jobbat en hel sommar på ett tryckeri strax utanför stan. När lönen ramlade in på kontot gick jag till en av fotohandlarna i centrum och köpte mig en liten pocketkamera. Den gick på en femhundring ungefär, om jag inte minns helt fel.  

Glad i hågen åkte jag hem och visade kameran för min mamma. Resultatet blev att jag fick mig en rejäl utskällning. Hon kunde över huvud taget inte förstå att jag hade lagt så mycket på en kamera. Vad skulle jag med en sådan till? I min mammas ögon var det slöseri. Jag borde ha köpt något vettigare för mina pengar.

Tja, på den vägen är det. Jag kan ärligt säga att mina föräldrar nog aldrig riktigt har förstått mitt fotointresse och var det kommer ifrån. Men jag var redan fast och gav inte upp. Ett par år senare fick jag tillfälligt jobb som museifotograf, sedan en kort praktik på länets största lokaltidning. Efter det gjorde jag lumpen som fotograf i flottan. 

Sedan rullade det på. Jag frilansade fram och tillbaka och hade även några anställningar som fotograf, fast jag blev aldrig fotograf fullt ut. Istället utbildade jag mig i journalistik och kommunikationsvetenskap och idag jobbar jag som flera av er vet med kommunikation. 

Ibland undrar jag vad som hade hänt om mina föräldrar istället hade varit uppmuntrande och intresserade av mitt fotograferande? Samtidigt är det inget att grubbla över. Det är som det är och jag plåtar fortfarande för fullt - engagemanget är minst lika starkt idag. 

Till mina föräldrars försvar ska jag också säga att den där Leican som jag köpte i höstas på sätt och vis var en 40-årspresent från mamma och pappa. De gav mig pengarna till kameran. Så något har de förstått i alla fall.

Just nu är jag inne i en fas där jag jobbar med gatuporträtt. Jag har bestämt mig för att lägga så mycket fokus som möjligt på det framöver. Vanliga gatufotobilder har jag redan ganska många av och det blir säker ännu fler innan jag är färdigfotograferad i slutet av det här året. Gatuporträtt saknar jag däremot och det är något som jag känner behövs för att projektet ska bli riktigt bra i slutändan. 

Det svåra med gatuporträtt är enligt min mening att på kort tid upparbeta kontakten med de man fotograferar så bilderna får den där äktheten och närheten som är så viktig i sammanhanget. Jag är inte riktigt hemma när det gäller det ännu, men pusselbitarna håller på att falla på plats. Den senaste tiden har jag börjat förstå hur det hela ska angripas. 

Så ett filmtips. Jag hittade förlagan till Bruce Gilden. En småstadsfotograf vid namn Mark Cohen som bland annat körde närgångna bilder med blixt. Inledningen på filmen är hur konstig som helst, men efter ett par minuter blir det bra.

Här finns en film på tyska också.

Jakten på den hattbeprydda ynglingen

Kolla på den unge mannen här ovanför. Honom har jag letat efter i flera veckor. Första gången jag såg killen var under en lunchpromenad och direkt kände jag att jag ville fånga honom på bild. Men tillfället slank mig retfullt nog ur händerna och sedan dess har jag hållit utkik efter denna hattbeprydda yngling. 

Så, när jag skulle med tåget i fredags stod han plötsligt där på perrongen och rökte. I samma ögonblick som jag fick syn på honom hivade jag upp kameran och började fota. Men precis som om någon högre makt ville sätta käppar i hjulen hann jag inte ta mer än fyra hastiga exponeringar innan tågdörrarna började stängas och både han och jag fick rusa ombord. 

Det var lite synd för jag hade gärna tagit fler bilder och jobbat vidare på det här med gatuporträtt. Något jag känner att jag vill utveckla och bli bättre på. Fast det kommer alldeles säkert fler chanser. För övrigt har jag faktiskt använd min Canon 5D Mk II den här gången och sedan fuskat till bilden i Silver Efex Pro. Det blir riktigt bra, men jag föredrar utan tvekan svartvit film. 

F*n - jag missade värsta guldbilden!

Idag när jag var ute en vända på stan fick jag syn på de här sköna killarna. Det var såklart omöjligt att inte ta några bilder medan de satt helt i sin egen lilla värld och bläddrade i ett par tidningar. Så jag rasslade iväg de sista exponeringarna på rullen och gick sedan lagom smånöjd och satte mig på en bänk lite längre bort.

Exakt i samma ögonblick som jag börjar veva tillbaka filmen kommer en liten tjej och ställer sig på andra sidan fönstret bakom de båda killarna. Hon trycker ansiktet mot glaset och tittar med stort intresse på vad de gör. Hela scenen är hur charmig som helst - en klockren bild. 

Ja, ni kan ju säkert räkna ut att både ett och annat olämpligt ord for genom huvudet medan jag frenetiskt försökte få i den nya rullen (detta är nog det enda med Leica som jag verkligen ogillar). Tillslut lyckades jag klämma av några rutor, men då var magin borta. Frustrerande såklart, men något man helt enkelt får acceptera.  

I övrigt har jag fått en del synpunkter på att jag borde ta porträtt också medan jag ändå är ute och fotograferar på stan. Alltså inte bara typiska gatufotobilder. Jag håller med och jag har tänkt i de banorna själv ganska länge. Det måste nog till för att få variation i materialet, liksom mera närhet och kontakt.

Nedanstående bilder är ett trevande försök till detta. För i ärlighetens namn vet jag inte riktigt hur jag ska angripa det hela. Antingen genom att ta uppställda porträtt - eller så kallade gatuporträtt där man plåtar människor utan deras vetskap (eller båda delar).

Jag får se hur jag gör. Måste som sagt testa lite olika former och jobba mig fram till en metod som fungerar för mig och som passar in i det jag redan gjort. Det får inte bli så annorlunda att det känns som ett helt annat projekt. 

P.S. Man kan diskutera om bilden till höger verkligen är ett porträtt. Nja, kanske inte, men det är ett försök att komma närmre och skapa en bild där människorna dominerar. 

När det gäller mannen till vänster så stack han ut med sin öronbeprydda mössa och speciella stil. Men jag lyckades inte få riktig kontakt med honom eftersom hans vänner stod och väntade vid sidan av. Och det är ju exakt det man måste lyckas med om det ska bli bra... 

Så var det detta med gatufotoporträtt

När jag var ute och spankulerade på stan efter jobbet idag såg jag plötsligt kvinnan med den röda blomman i håret. Eftersom jag var utrustad med min marktvåa och nya femtiogluggen kände jag på direkten att det var läge för lite gatufotoporträtt.

Men – vad är ett gatufotoporträtt egentligen? Ja, tyvärr är det nog många som inte ens skulle placera de här bilderna i det facket. Förmodligen kan man älta denna fråga lika mycket som frågan om vad gatufoto är för något.

Därför har jag bestämt mig för att göra det jag själv känner för. Och det är att agera när jag ser personer som intresserar mig och försöka skapa talande porträtt i en gatumiljö. I förlängningen skulle det nog kunna bli en givande dokumentation oavsett vad man vill kalla det för.

Nu är det visserligen inte alls säkert att stuket kommer att se ut just så här i fortsättningen. Med största sannolikhet jobbar jag fram något annat med tiden som i bästa fall kan bli ett skönt komplement till mitt analoga gatufotograferande vilket jag givetvis tänker fortsätta med.

I morgon torsdag är det förresten Lövmarknaden här i Karlskrona. En känd lokal företeelse som drar mängder med folk. Då är det läge att ge sig ut i folkvimlet och köra vidare i Martins Parrs anda med zoomglugg och blixt. Det ska bli kul. 

P.S. Det som slog mig nyss när jag tittade på bilderna igen är att jag nog ska försöka bryta upp den förutsägbara kompositionen och jobba mer med miljöer och händelser i fortsättningen. Alltså försöka ta porträtt som har mer snapshotkänlsa. 

Och så en liten bonusbild. Det finns många ensamma farbröder därute...

Porträtt, Hans Gedda och så lite gatufotospånerier

Att ta porträtt är något av det absolut roligaste jag vet. Samtidigt är det något av det svåraste jag vet. Det är så otroligt lätt att man fastnar i klichéer eller att man inte får tillräckligt bra kontakt med personen framför kameran. Något som i värsta fall kan leda till pinsamma misslyckanden.

När det kommer till porträtt har jag många favoritfotografer som har inspirerat mig genom åren. Allt från storheter som Richard Avedon, Anton Corbijn och Annie Leibovitz, till mindre kända namn som går att hitta på nätet. För även om storheterna imponerar kan man hitta fantasiska men okända porträttfotografer därute.

Bland svenska fotografer finns en favorit som man sällan hör talas om – nämligen Hans Gedda. Det är märkligt att det är så tyst om en fotograf av den kalibern kan jag tycka. Här har vi i mina ögon en person vars bilder verkligen borde ställas ut på Fotografiska.

Hursomhelst. När det gäller mina egna porträtt så föredrar jag allra mest att ta miljöporträtt. Arrangerade porträtt fast som nödvändigtvis inte behöver se arrangerade ut. Den senaste tiden har jag också dragits mot ”skitigare” porträtt som bygger mer på känsla än teknik.

I det här blogginlägget kan ni för övrigt se en serie bilder tagna med film. Av någon anledning tycker jag om de porträtten mycket mer än de jag har tagit med mina digitalkameror. Jag vet faktiskt inte varför.

Och så ett porträtt av ett lite annat slag. Här har jag värderat känslan högre än den tekniska perfektionen. 

Just det ja, så var det ju det där med gatufoto också. Den senaste tiden har jag förkovrat mig i ämnet, läst lite bloggar, spanat in filmer, och så vidare. En intressant sak som slog mig var ett påstående som jag stötte på flera gånger - nämligen att riktigt bra gatufotografer vägrar ha en punchline i sina bilder. 

Det var något som jag tyckte var ganska intressant och rent av uppfriskande faktiskt eftersom det ofta framhålls vara ett krav för just gatufoto. Alltså att bilderna ska ha en slags punchline.