SE BILDEN: Analoga misstag lättare att acceptera än digitala

Det finns ett lite småmärkligt fenomen som jag har noterat när jag kör analogt. Och det är att jag har en högre tolerans för brister än när jag fotograferar digitalt. Lite oskärpa hit eller dit gör mig exempelvis inte så otroligt mycket. Jag går mer efter känsla och innehåll än teknisk perfektion.

Med andra ord är jag hårdare mot mig själv när jag plåtar digitalt. Fler bilder sållas bort och döms ut. Visst är det lite konstigt men kanske också helt logiskt. För det blir helt enkelt fler tekniskt sämre exponeringar när man kör analogt. Få bilder skulle med andra ord klara sig vid en riktigt hård gallring.

Samtidigt ser jag detta som en styrka och något som tar bort en osund fixering vid teknisk perfektion. Det känns med andra ord ganska skönt att kunna vara nöjd med en suddig bild, eller en som innehåller mycket korn. Befriande, rent av.

Jag kan också tycka att det är just dessa brister som ofta gör att analoga bilder vinner över digitala som har en tendens att kännas overkligt perfekta. Men det är som sagt enbart min personliga åsikt, så bli nu inte ledsen om du tycker annorlunda.  

Förresten så är min Canon 7 till salu om någon är intresserad.

SE BILDEN: Går det att blanda analogt och digitalt?

När jag började mitt gatuplåtande visste jag inte säkert om jag skulle köra analogt eller digitalt. Eftersom tekniken i allra högsta grad påverkar slutresultatet insåg jag att det förmodligen var en dålig idé att blanda. Risken fanns att bilderna sedan inte skulle passa ihop på grund av tekniska aspekter, tänkte jag.

Jag valde som en del av er vet den analoga vägen vilket jag nu i efterhand känner var helt rätt. Just därför har jag passat mig för att fotografera digitalt under tiden eftersom det skulle kännas retfullt om jag satte ett gäng allt för bra bilder som sedan ändå inte skulle funka i mitt projekt.

Men efter att ha låtit Leican få vila ett tag nu funderar jag på om det kan ha varit ett överdrivet beslut. Ta exempelvis en titt på bilderna i det här inlägget. Alla är fotograferade digitalt och sedan konverterade till svartvitt på enklast tänkbara sätt genom funktionen "blanda kanaler" i Photoshop.

Om jag verkligen hade ansträngt mig på allvar, lagt på korn och så vidare hade kanske inte skillnaden märkts över huvud taget. Men hade det räckt för att få bilderna att funka ihop med det jag gjort analogt? Jag vet ärligt talat inte. För kanske är det även uttrycket som skiljer.

Oavsett vad tänker jag fotografera digitalt parallellt med mitt analoga plåtande framöver. Men enbart ibland för inspirationen och det höga nöjets skull. Fokus ska helt klart ligga på det analoga så mitt projekt blir klart till hösten. I nuläget vet jag nämligen inte om jag vågar riskera alltsamman genom att byta teknik. 

SE BILDEN: Nu har jag satt mig själv i skiten

Förmodligen har ni redan sett att något är helt galet i det här inlägget. Ja, i alla fall ni som läser min blogg emellanåt. Det jag syftar på är såklart bilderna. De är i färg. Och som inte det var illa nog är de dessutom tagna med min digitala systemkamera.

Det kan bero på spirande vårkänslor att det blev så här. Eller min pågående fyrtioårskris. Oavsett vad har jag bestämt mig för att köra gatufoto på det här sättet ett tag framöver nu. Leican ska alltså få ta det lite lugnt hur otroligt det än låter. 

Kanske kommer jag rent av att slutföra hela mitt gatufotoprojekt digitalt. Det är faktiskt något jag har grubblat på fram och tillbaka. För mig handlar det om att ta det hela ett steg till, bryta av, skapa en slags kontrast, göra något oförväntat.

Samtidigt vet jag inte om det kommer att funka. Jag vrider och vänder på idén rätt mycket för tillfället. Det kan bli bra, det kan bli skit. Möjligen borde jag ta helt andra slags bilder om jag väljer att göra så här - typ  gatuporträtt med blixt eller något sådant.

Som sagt, jag har satt mig själv lite i skiten med detta. Men det kändes helt rätt och var dessutom förbaskat kul att plåta digitalt igen. Så jag måste i alla fall köra på ett tag till och känna efter ordentligt innan jag bestämmer mig.

Kolla slutligen på de tre sista bilderna. Jag har märkt att jag alldeles för ofta bygger mina gatufoton på det här sättet. Ärligt talat måste jag försöka bryta mig loss från de här överkomponerade bilderna och frigöra bildspråket mera. Alltså ännu en grej att kämpa med. Men vem har sagt att det ska vara enkelt? :-) 

Därför känns analoga bilder värdefullare än digitala

Det finns ett knep i försäljningssammanhang som är väldigt effektivt. Ni har alla sett det och tveklöst gått i fällan mer än en gång. Knepet går ut på att lägga många varor av samma sort i en stor hög. Något som nästan alltid får oss att handla mer än vad vi egentligen behöver. 

Mekanismerna bakom är helt och hållet psykologiska. När det finns mycket av en viss produkt upplever vi nämligen att värdet sjunker. Vi tycker det verkar billigt och tror oss göra ett kap. I själva verket kan priset vara detsamma som tidigare, eller till och med dyrare. Men vi blir lurade av smarta marknadsförare. 

Detta slog mig när jag satt och grubblade på varför jag så ofta tycker att mina analoga bilder känns värdefullare än mina digitala. Kan det rent av vara samma slags psykologi bakom den känslan? Handlar det om en så enkel sak som mängden bilder? 

Jag tror faktiskt det. För medan jag lätt kan ta tusentals bilder under en dags fotograferande med digitalkameran kanske jag bara gör av med ett par rullar när jag plåtar analogt. Resultatet blir att när jag sedan ska gå igenom mina digitala foton så har jag ett överflöd av bilder och inte minst massvis med upprepningar. 

Sedan finns det en faktor till som jag misstänker påverkar. Nämligen att ju enklare något är, desto slarvigare tenderar man att bli. Personligen öser jag ofta på med exponeringar när jag fotar digitalt och inte sällan utan att kolla kamerans inställningar hela tiden. Jag slarvar mera. Men saken är den att ju mer tankemöda och energi du lägger ner på något du gör, desto värdefullare upplever du slutresultatet. Så funkar också människans psykologi. 

Just det ja! I förra veckan köpte jag en silvrig Leica M6 på ebay. Jag hoppas den dyker upp i veckan. Sedan tillhör även jag Leicagubbsen här på fotosidan ;-)

Analogt i all ära - men jag börjar tröttna

När jag hade knäppt bilden här ovanför kände jag frustration. Sekunden innan stod nämligen damen till höger i samma framåtböjda ställning som sin väninna mitt emot. Det såg ganska kul och charmigt ut men tillfället försvann eftersom jag tvingades ändra exponeringsvärdena på min helmanuella analoga kamera (och så fick jag inte till skärpan heller).

Nu hade detta antagligen inte blivit en särskilt exceptionell bild i alla fall, men det är ändå ett av skälen till varför jag just nu grubblar på om jag ska börja köra digitalt istället. Jag tycker mig helt enkelt allt för ofta missa bilder som jag förmodligen hade satt utan problem om jag plåtat med exempelvis min 5D Mk II.

Främsta skälet till att jag tvekar är det där med smidigheten. En tyst, diskret och liten mätsökare är i grunden en dröm för oss gatufotografer. En betydligt större, svart, bullig och ganska ful systemkamera är tyvärr inte alls lika lockande.

Men jag retar mig mer och mer på de där missade bilderna om jag ska vara ärlig. Jag har ju övat upp mitt bildseende, jag har förmågan att reagera, men när jag fotar analogt förvandlas kameran aningen för ofta till ett hinder – inte en möjlighet. 

Som grädde på moset har jag upptäckt att min Canonet QL 17 som jag älskar att använda för gatufoto bakfokuserar med flera meter. Förmodligen ett resultat av att jag förra året tappade den i asfalten så delarna flög åt alla håll. 

Alltså är det kanske dags för mig att på allvar prova vad min 5D Mk II går för. Om jag skruvar av batterigreppet och slänger på en fast trettiofemma eller en femtia så är den inte särskilt stor heller. Så jobbar exempelvis Magnus Fröderberg här på fotosidan och han lyckas tveklöst riktigt bra med sitt gatufotograferande. 

Läser annars Alf Johansson blogg SPÅNERIER och ser att han föredrar analogt på gatan. Intressant hur vi alla gör olika ställningstaganden. Inget är rätt eller fel - det handlar bara om att hitta sitt eget sätt.