Kan en riktig gatufotograf fråga om lov?

Gatufotografin är omgärdad av diverse förhållningsregler och uppförandekoder som ofta debatteras bland utövarna. Inte minst är det ett hett ämne här på fotosidan där mängder med bloggposter och foruminlägg avhandlar saken.

Den kanske allra djupast rotade regeln inom gatufotografin är att man aldrig frågar om lov eller pratar med de människor som man fotograferar. Detta eftersom du då riskerar att förstöra situationen och därmed gå miste om bilden.  

Jag tillhör dom som inte håller med om det resonemanget. Tvärtom anser jag att det förvånansvärt ofta går att fråga om lov utan att man för den sakens skull sabbar sina möjligheter. Ja, att det till och med innebär att man kan ta bättre bilder i många fall.

För om du frågar om lov har du visat respekt för människorna du vill avbilda. Något som innebär att du kan gå närmre och att du kan jobba med motivet en längre stund än vad som annars hade varit möjligt. Det känns också betydligt bättre efteråt för dig själv som fotograf. Du lämnar inga undrande och irriterade medmänniskor efter dig. 

Jag har upptäckt att det är fullt möjligt att jobba så här utan att förstöra det som är äkta och oarrangerat. Så länge jag inte börjar regissera människor och styra upp en scen anser jag också att dessa bilder är lika mycket gatufoto som allt annat. Det jag har avbildat är ju något som har spontanuppstått på gatan och som är det verkliga offentliga livet.  

Att fråga om lov måste heller inte alltid betyda att man går fram och pratar med människor. Det kan räcka med ett tyst medgivande genom ögonkontakt, att situationen är sådan att ingen bryr sig om du fotograferar, eller att man pekar på sin kamera och får ett nickande ja som svar.

Självklart betyder inte detta att det alltid går att fråga om lov när man gatufotar, det är jag mycket väl medveten om. I vissa fall är den enda möjligheten att skjuta först och svara på eventuella frågor i efterhand. Men det är faktiskt möjligt betydligt oftare än vad säkert många tror.

Bilderna i detta inlägg har jag tagit idag med min Canonet QL17. Filmen som jag har använt är en TRI-X 400 exponerad enligt ISO 300, framkallad i 8 minuter och 30 sekunder i D 76 1+1. 

Personligen gillar jag inte riktigt TRI-X. Jag tycker resultatet blir för ruffigt och korning. Det kan bero på min skanner, men jag tycker jag får avsevärt bättre resultat med T-MAX 400. Så jag ska återgå till den filmen.

Jag skulle dessutom vilja hitta en annan framkallare än D 76, en som man kan blanda till precis när man behöver den. Jag tar tacksamt emot tips. 

Och så allra sist ett renodlad gatufotoportätt.

Just nu är jag en avslagen gatufotograf

Den senaste tiden har mitt gatuplåtande här i Karlskrona gått lite i stå. Jag får liksom inte till det enligt mig själv. Hur mycket jag än vankar gata upp och gata ner så blir det få bilder som jag är riktigt nöjd med.

Mycket beror på att jag försöker undvika att upprepa mig själv allt för mycket. Ändå är det just det jag gör – upprepar mig. Något som resulterar i en hel del bilder på folk som sitter på bänkar eller liknande och äter, läser, pratar i telefon, och så vidare.

Samtidigt måste jag bara acceptera att jag bor i en småstad. Så här ser det faktiskt ut i en mindre svensk stad. Storstädernas pulserande gatuliv, excentriska personligheter och föränderliga scenerier finns inte på samma sätt. Det händer inte alltid så mycket, i ärlighetens namn.

Men jag vill ändå att mina gatufotobilder ska vara mer än så. Att åtminstone några av dom ska innehålla ett fångat ögonblick som har det där lilla extra, alternativt en stark komposition som lyfter bilden. Eller båda delar. Ja, kryddan som gör en gatufotobild till just en gatufotobild och inte bara en dokumentärbild.

Det är också extremt lätt att tappa den fotografiska nerven när man ägnar sig åt gatufotograferandets ädla konst. Den kräver nämligen att man regelbundet är ute och rör sig i stadsmiljön med sinnena på helspänn. Och det är väl knappast där jag befinner mig just nu. Snarare är jag lite lagom avslagen och semesterledig. 

Här kommer i alla fall några bilder från den senaste rullen som har gått genom min Canonet QL17. En T-MAX 100 pressad ett och ett halvt steg. Av misstag.

Bilder, bilder, bilder - blir det för många?

Idag gick jag till frissan.

Intresseföreningen antecknar.

Hursomhelst så brukar man kunna sitta och fundera en stund medan man blir klippt. I alla fall om man har en sammanbiten och målmedveten frisör som inte säger så mycket. Vilket jag turligt nog hade.

Det jag tänkte på medan två månaders ragg försvann från skalpen var hur fantastiskt det är med internet. Det är så lätt att få sina bilder publicerade, sedda och kommenterade nu för tiden. Samtidigt slog det mig att det även finns flera nackdelar med detta. Inte minst det ständiga behovet av uppdateringar som webben skapar.

Jag läste ett uttalande i en fototidning för många år sedan. Det var en fotograf som blev intervjuad. Jag kommer tyvärr inte ihåg vem, men han sa något i stil med: ”skillnaden mellan proffs och amatörer är att proffsen aldrig visar sina dåliga bilder”.

Det ligger en hel del i det konstaterandet tycker jag. Att som fotograf tänka efter och verkligen bara visa sina bästa bilder är nog inte så dumt om man värnar om sitt personliga varumärke. Precis som att en affär inte visar upp dåliga produkter borde inte en fotograf visa upp dåliga bilder.

Men det kan vara ganska svårt i dagens läge när omgivningen förväntar sig ständiga uppdateringar. Något som innebär att många publicerar halvdana bilder bara för att kunna skriva ett blogginlägg eller få reaktioner på flickr. Det är också allt för lätt att utan eftertanke ösa upp bilder på webben. Tekniken rent av uppmanar till det med digitalkameror, datorer och bredband. 

Jag funderar därför på om jag inte ska bli lite mera restriktiv i fortsättningen och faktiskt hålla igen något. Kanske också rensa upp bland alla mina bilder på nätet och snygga till min framtoning helt enkelt. Det är nog inte så dumt egentligen.

Nåväl. Bilderna i denna bloggpost är tagna med min Canonet QL17. Jag blev lite sugen på att fota analogt igen. Den här gången gick framkallningen utmärkt och helt utan tragiska incidenter. 

Å så ett par bilder från det underbart fina semestervädret som vi har här i Karlskrona. Det är knappast någon riskt att man bränner sig i solen...

Hur mycket oskärpa är okej - och HBC:s tunna svarta linje

Hur mycket oskärpa av olika slag klarar en bild av innan den anses vara för dålig? Ja, det funderar jag på just nu medan jag tittar igenom lite inskannade bilder som jag tog i våras med min analoga Canonet QL17.

Med en kamera som enbart har manuell fokus och bara en 1/500-dels sekund som snabbaste slutartid så har det ärligt talat blivit en hel del bilder som är på gränsen. Antingen har jag inte lyckats sätta skärpan där jag ville, eller också har jag och/eller motivet rört på sig och orsakat rörelseoskärpa.

Exempel på detta är de två första bilderna i denna bloggpost som jag inte har visat upp tidigare eftersom jag från början tyckte att de var alldeles för dåliga. Men så spanade jag in fotoutställningen på Moderna museet i förra veckan och blev återigen påmind om att många kända bilder faktiskt är förvånansvärt oskarpa.

Frågan som uppstår är då om man inte är lite för hård mot sig själv ibland och kasserar bilder som faktiskt har både innehåll, komposition och känsla bara för att man stirrar sig blind på det tekniska. Jag tror tyvärr att det kan vara så.

En annan sak som jag också funderar på är det där med att spara den svarta kanten från negativet runt en bild för att visa att den inte är beskuren. Det påstås att det var Henri Cartier-Bresson som på allvar började göra så för att hans bilder inte skulle kunna beskäras i tryck utan att det blev tydligt. Han använde det som ett slags äkthetsbevis helt enkelt. 

Personligen har jag inget emot att beskära mina bilder, men jag sympatiserar ändå med Henri Cartier-Bressons tankar om att en bild sällan blir bättre av att beskäras. Är bilden dålig från början så är det helt enkelt en dålig bild och då hjälper det inte att beskära den i efterhand. Och som ni märker har jag anammat det tänket i det här blogginlägget. Samtliga bilder är obeskurna. 

P.S. När jag gick igenom mina inskannade bilder blev jag ruskigt sugen på att fota analogt med min Canonet igen. Så min X100 får nog vila sig ett litet tag framöver…

Från och med nu skiter jag i vad andra tycker…

Om man vill utveckla sig som fotograf är det aldrig fel att vara öppen för andras erfarenheter och kunnande. Det har alltid varit min fasta övertygelse. Men det finns också en punkt i processen där man måste sluta lyssna på tyckarna, lita på sig själv och köra på efter eget huvud. Där är jag nu.

Ni som har följt min blogg vet att jag har jobbat för att bli bättre på gatufoto den senaste tiden. För mig personligen är gatufotografin lite av obruten mark trots att jag har plåtat i många år nu. Därför suger jag gärna upp information från andra fotografer som har erfarenheterna jag saknar. På så sätt går det att ge sig själv en turbostart och man slipper uppfinna hjulet på nytt.

Men nu räcker det som sagt. Jag har kollat upp de stilar som finns när det kommer till gatufoto, läst mängder med bloggar, tittat på dussintals filmer, funderat, övervägt och testat själv ute i verkligheten. Jag har också fått input från olika håll och lyssnat tålmodigt på åsikter om vad som är rätt och fel i sammanhanget.

Återigen – enough is enough! Nu måste jag gå vidare på egen hand. För om man inte vågar lita på sin personliga förmåga blir det bara skit av alltihopa. Då kommer man att vela fram och tillbaka, låta sig bli styrd av andras uppfattningar (som inte alls behöver vara de rätta) och tillslut dör glädjen och drivkraften. I värsta fall blir man inget annat än en blek kopia av någon annan. 

Därför mina vänner kommer jag att köra på nu. Jag är något på spåren som jag tänker jobba med. Självförtroendet är till 100 procent solitt och målbilden är fixerad. Jag vet att jag kan göra det här riktigt bra – på mitt eget sätt! Du kanske inte håller med. Men just nu struntar jag som sagt högaktningsfullt i det!  ;-)

Killarna jobbar som bartenders. De stod på Stumholmen och övade sköna moves med sina flaskor. 

Hon är nitton år, kommer från Karlshamn och blev inte förvånad över att jag ville fotografera just henne. 

Allt som görs nu för tiden måste hamna på tuben. Annars har det aldrig hänt.

För några veckor sedan låg isen. Men nu är det redan andra tider. 

Dialekten var utspädd eftersom han hade bott på så många olika platser. Men han sa att han kom från Malmö, fast egentligen var han uppväxt på Österlen. 

Mannen tog sin låda och gick.

Nyss gällde skejting med de andra coola killarna, men plötsligt fick han bråttom iväg. 

Slutligen. Bilderna är tagna med TMAX400 exponerad efter ISO 3o0 och framkallad 8 minuter och 45 sekunder i D 76 1+1. Måste säga att det blev helt sjukt bra negativ i det stora hela. Därför blir det ingen mer Fomapan för min del.  Men däremot är en del av bilderna randiga på höjden. Vet inte om det är framkallningen som spökar, eller om det är min skanner som ger den här oönskade effekten.