SE BILDEN: Fotografera av istället för att skanna - är det smart?

I skiftet september-oktober sker ett viktigt avslut för min del. Då har jag nämligen hållit på med mitt gatufotoprojekt i två år och åtta månader och det är helt enkelt dags att ta nästa steg i processen. Alltså är det slutfotograferat och istället tänker jag lägga fokus på andra viktiga bitar.

En sådan sak är att digitalisera mina negativ på bästa möjliga sätt så det går att få fram högupplösta bildfiler till boken och utställningsprintarna så småningom. Tyvärr håller inte min gamla kontorsskanner från 1998 riktigt måttet, även om den är förvånansvärt bra med tanke på ålder och utförande.

En idé om hur detta ska kunna gå till har jag diskuterat med Magnus Fröderberg – och det är helt enkelt att fotografera av negativen. Något som trots allt flera fotofirmor gör när man skickar in sina negativ för ”inskanning”. Priset varierar såklart, från femtiolappen och uppåt per bild.

Det är egentligen inga jättestora pengar ifall man som jag planerar att skanna in max 90 stycken negativ. Däremot tar det faktiskt emot att skicka iväg hela min fotografiska produktion från de senaste tre åren till en fotofirma. Det känns också bökigt att behöva sortera ut alla enskilda negativ, märka upp vilka som ska skannas, och så vidare.

Därför har jag börjat grubbla på att köpa ett bra macroobjektiv till min Canon 5D Mk II för att göra jobbet själv. Ett schyst macro går att få tag på för ett par tusenlappar om man nöjer sig med ett begagnat. Men det finns två små problem att komma runt. Dels hur negativen ska hållas plana på ett bra sätt, och dels hur de ska belysas. 

Ett förslag som jag har hört/läst (vet inte var) är att använda en vanlig surfplatta som belysning, eller en blixt. Liksom en gammal filmhållare från en förstoringsapparat för att få negativen plana. Den metoden kan funka. Fast någon därute kanske har ett smartare förslag?

SE BILDEN: Svårigheterna med att gatufota barn

Ibland händer sådant som man knappast förväntar sig. Som det jag såg på väg hem från jobbet idag. Mitt i centrum ställde sig plötsligt den lille figuren här ovanför och kissade precis utanför ingången till Bokia. Jag kunde självklart inte låta bli att knäppa av en ruta.

Bilden är ett hastigt snapshot i ordets rätta bemärkelse. Därför finns ingen märkvärdig komposition, inget snyggt ljus, inga spännande färger eller någon egentlig dynamik – bilden är bara bisarr och komisk på något sätt. Man tar sig för pannan, liksom.

När jag tog den tänkte jag på en diskussion här på Fotosidan under artikeln om Henri Cartier-Bressons utställning på Fotografiska. Diskussionen handlar bland annat om att det enligt många har blivit mycket svårare att gatufotografera och då speciellt när kameran riktas mot barn. 

Och jag skulle ljuga om jag inte sa att jag upplevde en viss oro när jag tog bilden här ovanför. Tänk om någon trodde att jag var en pedofil som nu såg sin chans? Eller om en arg förälder eller någon annan skulle konfrontera mig efteråt? Den sortens tankar snurrade faktiskt i huvudet. 

Samtidigt har jag aldrig råkat ut för några otrevligheter när jag har fotograferat barn. Det har alltid gått jättebra, även när föräldrarna varit närvarande. Och de gånger jag har frågat har jag aldrig fått ett nej utan snarare har föräldrarna blivit glada. 

Så kanske skiljer sig attityden mellan storstäderna och småstäderna. Men jag tror också att mycket sitter i huvudet på en själv.  

P.S. Här kan ni läsa ett blogginlägg av Camilla Grönbladh på Moderskeppet. Det handlar om att tänka analogt när man fotar digitalt och hon bad bland annat mig att svara på några frågor i ämnet. 

Kan god fotografi vara kommersiell?

Det påstås att Michelangelo på sin dödsbädd klagade över att han aldrig fick chansen att göra det han egentligen ville. Det var alltid påvar och potentater som gav honom order om vad han skulle prestera. Ändå lyckades Michelangelo skapa oöverträffade mästerverk. 

Tittar man i historien så är Michelangelo knappast något undantag. Nästan alla stora konstnärer har tvingats leva under liknande omständigheter och detta faktum gäller ännu idag. En stor del av den konst som vi njuter av är i grunden kommersiell, betald - gjord för pengar. 

I fotokretsar däremot sägs det inte sällan att enda sättet att skapa något av fotografiskt värde är att inte låta sig bli köpt. Det kommersiella betraktas mer eller mindre som paria. Men stämmer detta verkligen? Går det alltså inte att få till intressanta bilder och seriös fotografi bara för att man får betalt och måste hålla sig inom vissa ramar? 

Frågan är rätt så intressant. För alla dessa fotografer som inte vill hamna under mammons inflytande skulle ju faktiskt kunna höja konstnärligheten och den kreativa nivån inom den kommersiella sfären. Och att prestera något konstnärligt och bestående under den sortens förutsättningar – det borde verkligen vara en utmaning värd namnet.  

När det vanliga jobbet tar udden av plåtandet

Hur kombinerar man ett vanligt heltidskneg med ett starkt fotointresse? Det är inte så lätt alla gånger. Jag kan bara titta på mig själv just nu. Den senaste tiden har jag haft en hel del att göra på jobbet eftersom vi håller på med ett stort och viktigt projekt som kräver mycket fokus. 

Samtidigt finns fotointresset hela tiden närvarande. Viljan och önskan att skapa bilder pockar på uppmärksamheten och mina kameror blänger ilsket mot mig från hyllan. Men när jag kommer hem från en hektisk arbetsdag pallar jag liksom inte engagera mig. Det blir som att fortsätta jobba – på något sätt. 

I går bestämde jag mig i alla fall för att ge mig ut på gatorna ändå och bara knäppa av en rulle i rask takt. Ja, för att tvinga mig själv och helt enkelt forcera fram ett resultat. Efter ungefär en timme var jag hemma igen och tog mig till och med tiden att soppa rullen på direkten.

Fukten av ansträngningen kan ni se i den här bloggposten. Tre bilder som var tillräckligt okej för att jag ska känna mig någorlunda nöjd (sista inte inräknad). Men jag ska inte gnälla. Jag har valt detta själv. Alltså att ha mitt fotograferande vid sidan av ett heltidsjobb. Då får man ta det här. 

När jag gatufotar i Karlskrona brukar jag förresten ibland slås av en märklig sak. Det är hur den stora staden emellanåt skimrar igenom i den lilla. När förhållanden är de rätta förvandlas plötsligt Karlskrona till exempelvis Rom eller London – för ett ögonblick. 

På samma sätt kan småstaden ibland glimra till i den stora. På en bakgata i Berlin står man rätt som det är på en välbekant plats som känns ovanligt mycket hemma. Det är som om alla städer har ett kollektivt särdrag. Något som har växt fram genom årtusenden. Ett stadens eviga ansikte som kan skönjas i Karlskrona likaväl som i Paris. 

Gatubarnen i Karlskrona - känsliga fotoobjekt

Ja, jag vet! Jag drog till med en kvällstidningsliknande rubrik här ovanför. Vad jag vet finns det nämligen inga barn som lever på gatorna i Karlskrona. Däremot finns det en väldig massa barn ute på gatorna, vilket jag har märkt under det här dryga året som jag regelbundet har fotat på stan. 

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg insåg jag häromdagen att jag har en hel del bilder som hänger ihop tematiskt utan att jag har tänkt på det tidigare. Den här gången visar jag några barnbilder. Jag har många fler, men dessa gillar jag själv allra mest.

Det där med att fotografera barn är förresten ganska knepigt. Väldigt ofta avstår jag från att ta bilder av rädsla för hur omgivningen ska uppfatta det jag håller på med. Man vill helt enkelt inte bli tagen för att vara någon slags snuskgubbe eller liknande.

Extra känsligt tycker jag det som man är att vända kameran mot småflickor och tonårstjejer, men även mot vuxna kvinnor faktiskt. När jag kollar på mina gatufotobilder ser jag att det bara därför är ett klart underskott på tjejer och kvinnor.

Kanske sitter den där känslan mest i mitt eget huvud, vad vet jag? Men det känns lite synd ibland att man hindrar sig själv på det här sättet i en slags rädsla för omgivningens reaktioner. Dessutom vill jag ju verkligen få med även tjejer och kvinnor i mina bilder. Det känns viktigt för helheten.