När det vanliga jobbet tar udden av plåtandet
Hur kombinerar man ett vanligt heltidskneg med ett starkt fotointresse? Det är inte så lätt alla gånger. Jag kan bara titta på mig själv just nu. Den senaste tiden har jag haft en hel del att göra på jobbet eftersom vi håller på med ett stort och viktigt projekt som kräver mycket fokus.
Samtidigt finns fotointresset hela tiden närvarande. Viljan och önskan att skapa bilder pockar på uppmärksamheten och mina kameror blänger ilsket mot mig från hyllan. Men när jag kommer hem från en hektisk arbetsdag pallar jag liksom inte engagera mig. Det blir som att fortsätta jobba – på något sätt.
I går bestämde jag mig i alla fall för att ge mig ut på gatorna ändå och bara knäppa av en rulle i rask takt. Ja, för att tvinga mig själv och helt enkelt forcera fram ett resultat. Efter ungefär en timme var jag hemma igen och tog mig till och med tiden att soppa rullen på direkten.
Fukten av ansträngningen kan ni se i den här bloggposten. Tre bilder som var tillräckligt okej för att jag ska känna mig någorlunda nöjd (sista inte inräknad). Men jag ska inte gnälla. Jag har valt detta själv. Alltså att ha mitt fotograferande vid sidan av ett heltidsjobb. Då får man ta det här.
När jag gatufotar i Karlskrona brukar jag förresten ibland slås av en märklig sak. Det är hur den stora staden emellanåt skimrar igenom i den lilla. När förhållanden är de rätta förvandlas plötsligt Karlskrona till exempelvis Rom eller London – för ett ögonblick.
På samma sätt kan småstaden ibland glimra till i den stora. På en bakgata i Berlin står man rätt som det är på en välbekant plats som känns ovanligt mycket hemma. Det är som om alla städer har ett kollektivt särdrag. Något som har växt fram genom årtusenden. Ett stadens eviga ansikte som kan skönjas i Karlskrona likaväl som i Paris.
//Mikael Good
Jag förstår hur du känner med jobb och foto. Men samtidigt tycker jag det är oerhört skönt att ha ett jobb som inte har med fotografi att göra, och därmed ha fotografin som hobby. Det blir mindre kravfyllt fotande på det viset. Vissa perioder är det mycket på jobbet och då orkar/hinner man inte fota. Men vad gör väl det, så länge man trivs med jobbet också?
Just nu är jag pappaledig, och kommer vara så i ett halvår framåt. Det blir många promenader med den lilla, och kameran hänger med. Tar med mig 10 tomma rutor ut, och kommer ofta hem med iaf 7-8 av dem fyllda. Det känns OK.
Kör hårt bara!
Mvh, Micke (mikael.oblandat.se)
PS: Vad hände med ditt digitala experiment? Blev du nöjd, eller har du återgått till filmen? Eller kör du ditt gatufotoprojekt med film bara?
Visst är det skönt på många sätt att ha foto som hobby och slippa kravet att dra in pengar via sitt fotande för att överleva. Helt klart.
Jodå, jag plåtar på digitalt också. Men det är en annan grej. När det gäller mitt utställnings- och bokprojekt med gatufoton från Karlskrona så är det analogt som gäller.
Jag hoppas du få många sköna fotomöjligheter under din pappaledighet :-)
Det måste vara glädjefullt så att tvinga sig själv att sticka ut och fota fast lusten inte finns känns inte rätt. Däremot tycker jag att det har gett mig mycket att alltid ha en liten pocketkamera med, för man vet aldrig när fotoögonblicket dyker upp där mitt framför näsan.
Kul att du är nöjd med nya kameran också - det verkar vare en skön pryl :-)