Brus eller korn – kan du se skillnaden?

När digitalkamerorna slog igenom på allvar för ungefär tio år sedan var jag skeptisk till vad jag fick se. De digitala bilderna såg helt enkelt för bra ut och kändes själlösa och plastiga på något sätt. I forumen på fotosidan fanns det ganska många som delade denna åsikt.

Kanske berodde det på att de färska digitalfotograferna inte riktigt visste hur de skulle behandla sina alster. Det drogs helt enkelt lite för mycket i spakarna och inte minst var fruktansvärt överskärpta bilder ganska vanliga. Samtidigt var kontrasten mot det analoga så tydlig eftersom de flesta fortfarande plåtade med film.

Numera har jag sedan länge vant mig och idag är det få, för att inte säga ingen, som tycker att digitala bilder är för bra. Men det finns faktiskt en punkt där det analoga fortfarande slår det digitala enligt de flesta. Och det är när det kommer till kornet – eller bruset som vi säger nu för tiden.

För även om du är värsta digitala infödingen så gillar du förmodligen inte brus. Men korn kan du däremot uppskatta. Brus försöker vi därför åtgärda så mycket som möjligt med olika slags program. Samtidigt kan vi sitta och lägga till fuskkorn i Potoshop för att göra våra digitala bilder mer "analoga".

Men är brus så fult egentligen? Och är skillnaden jättetydlig? Jag gjorde en test. Här under kan ni se fyra bilder. Några är digitala och några är analoga. Går dom att skilja åt (utan att fuska ;-)? Och vilka har snyggast brus/korn? :-)

No. 1

No. 2

No. 3

No. 4

Bildbehandling à la Ansel Adams, LX5 och porträtt med Canonet

Det här blogginlägget kommer att innehålla en salig röra av än det ena och än det andra. En mix av lite bildbehandling, testande av Panasonic LX5 och de senaste porträtten med min Canonet QL17. Jag hoppas inte att det blir för mycket.

Jag börjar med min test av LX5. Eller test och test. Jag ska kanske inte överdriva det här. Jag har lånat en LX5 av min kompis Morgan eftersom jag funderar på att köpa en sådan lite rackare. Min gamla Ricoh GX200 börjar helt enkelt att kännas väl föråldrad ur vissa aspekter.

Och jag måste säga att jag är imponerad av LX5. För att vara en liten kamera i fickformat är den ju helt enkelt grym. Snabb, lättarbetad och finfina bildfiler. Inte minst så filmar den ju mer eller mindre som en videokamera vilket är riktigt kul. Speciellt när man är ute och reser.

Jag har också varit och klämt på Olympus nya XZ 1 som är jämförbar med LX5 i storlek och prestandard. Men den föll mig inte alls i smaken. Framförallt är bristen på exponeringslås en kraftig nackdel. Så tyckte jag inte att den hade något bra grepp. Det får helt enkelt bli en Panasonic.

Panasonic LX5, iso 400.

Fast på något sätt önskar man ju sig en mätsökarliknande digitalkamera. Men det lär förmodligen dröja innan en sådan dyker upp. Enligt min uppfattning når inte Fuji X100 riktigt ända fram. Personligen tror jag att det beror på en väldigt enkel sak - nämligen skärpedjupet.

En av grejerna med mätsökarna är litenheten och smidigtheten i kombination med det korta skärpedjupet som småbild har i förhållande till de digitala kompakterna. Det innebär att du kan jobba med skärpedjupet på ett helt annat sätt vilket bidrar väldigt mycket till känslan i bilderna. Tycker jag.

På tal om mätsökare så har jag framkallat ännu en rulle tagen med min Canonet QL17. Förra rullen råkade jag ju sabba genom att blanda fix i framkallaren. Jag fick därför helt enkelt ta om porträtten på min kollega Peter Rosengren som är historiker och intendent på Marinmuseum.

Här under kan ni se två bilder från den fotograferingen. De ingår i ett litet miniprojekt där jag fotograferar människor i min vardag. Jag vet inte vilken bild jag gillar mest. Har svårt för att bestämma mig.

Efter porträtten på Peter har jag lagt till de tidigare bilderna i serien eftersom jag tycker att de hör ihop. Så det blir en liten upprepning för er som har läst min blogg tidigare.

Peter Rosengren

Peter Rosengren

Mattias Olsson

Morgan Ramberg

Henrik Johansson

Mattias Åstrand

Fomapan 400
D 76 1+1
10 minuter.

Till sist. När vi nu ändå pratar om det analoga så såg jag en film här via fotosidan om Ansel Adams. Där fick man bland se hur han hade bildbehandlat ett av sina mest kända verk. Och det var en rejäl förändring han hade åstadkommit. Det slog mig att jag i praktiken aldrig förändrar mina bilder lika mycket i mitt digitala mörkrum som han gjorde i sitt analoga. Intressant på många sätt.

Till pocketkamerans ära

Att vara fotograf innebär ofta att släpa omkring på kilovis med tung utrustning som frestar både kropp och psyke. Det är väskor fullproppade med kamerahus, objektiv, blixtar, diverse andra nödvändigheter och kanske även ett blytungt stativ uppe på det.

Men hur vettigt är allt det där egentligen? Det kan man faktiskt fråga sig när det idag finns små pocketkameror som man kan trycka ner i ena byxfickan och som trots sin litenhet i nio fall av tio fixar bilden man vill ha. Och det utan några större problem faktiskt.

Jo, jag vet. Om man ska ta bilder som professionell fotograf kan man oftast inte komma med sin lilla fjöliga pocketkamera på magen som en japansk turist. Jag vet också att kameror i fickformat har sina klara brister – både ur ett tekniskt och ur ett kreativt perspektiv. Så är det ju!

Men samtidigt håller dagens proffskompakter så pass hög kvalitet att bilderna utan problem kan förstoras upp på en hel vägg eller täcka uppslaget i ett finare magasin. Och tänker man till lite som fotograf är det trots allt få motiv dessa små gynnare inte klarar av.

Och så har vi det där med att orka bära på alla prylar. Hellre en kamera i fickan än tio hemma i garderoben, som en smart fotograf uttryckte det. Nåväl, här kommer i alla fall några blandade bilder som jag har tagit med min Ricoh GX200. Se det som en liten hyllning till lättjan.

P.S. Gode Gud - se till att Ricoh gör en uppföljare till denna lilla juvel. Enlig min åsikt den ojämförligt bästa, smidigaste och smartaste pocketkameran ur ett handhavandeperspektiv.

Var tog helbilden vägen?

Den senaste tiden har jag suttit och läst i några fotoböcker. Det är alltid lika avkopplande och lärorikt. Bland annat har jag plöjt igenom boken om den svenska fotogruppen Tio fotografer. Sveriges svar på Magnum.

Tio fotograferna var främst aktiva mellan 1950- och 1980-talet. Den period som ju på många sätt var en guldålder för fotojournalistiken och bildberättandet. Mycket av det man ser från den här tiden är helt oöverträffat ännu idag – anser jag personligen.

Framförallt är det en sak som jag tycker saknas hos många av vår tids fotografer. Till och med hos väldigt duktiga fotografer som jobbar på några av våra främsta och finaste tidningar som i övrigt har hög standard på bildjournalistiken.

Det jag syftar på är det klassiska reportageupplägget med hel-, halv-, och närbilder. Det vill säga en genomarbetat fotojournalistisk berättelse som ger betraktaren en heltäckande känsla av det som fotografen vill förmedla.

Om det är något som dagens fotografer är extra dåliga på i detta sammanhang så är det enligt min mening just helbilden. Jag tycker ofta att det är en kombination av halv- och närbilder som dominerar. Ibland önskar man att fotografen hade backat några steg och visat helheten. 

Men inte bara det! Bildberättandet får inte sällan falla tillbaka till förmån för tekniken och estetiken. Det är extremt korta skärpedjup, konstnärliga bildlösningar och foto för fotots skull. Ärlig talat saknar jag det raka och genomtänkta berättandet. Direktheten. Och som sagt; helbilderna.

Foto: Sten Didrik Bellander. Ur boken Svart på vitt om Tio fotografer.

Foto: Tore Johnsson. Ur boken Svart på vitt om Tio fotografer.

Foto: Leif Engberg, DN. Ur boken Centennium.

Foto: René Burri. Ur boken In Our Time, Magnum.

Foto: Pål-Nils Nilsson. Ur boken Svart på vitt om Tio fotografer.

Varning: Blanda inte fix i framkallaren

Här kommer en liten varning så här på fredagskvällen: blanda inte fix i framkallaren! Varför? Jo, för då kommer dina "negativ" att se ut som på bilden ovan. Jag vet, för jag gjorde just det ikväll.

Så blir det när man har har ett dåligt system för sina kemikalier (se nedan). Betänk detta ni analoga fotografer därute. Ha tydliga skillnader på flaskorna och skriv ordentliga ettiketter som talar om vad som är vad.

Slutligen ännu ett råd. Blanda inte fredagsmys och vindrickande med filmframkallning. Då kan det nämligen hända att man blandar fix i framkallaren...

Mina kemikalier. I Coca-Colaflaskan har jag fix. I de andra PET-flaskorna har jag D 76. Problemet var bara att jag tidigare hade D 76 i en annan Coca-Colaflaska. Därav förvirringen. Inte bra. Jag rekommenderar inte det här upplägget.