Mitt första bröllopsjobb – en motvillig historia

Att fotografera bröllop kan vara en rejäl utmaning för den som är ovan. Rädslan för att misslyckas känns i hela kroppen och det sista man vill är att sabba en sådan grej. Därför tog det mig många år innan jag vågade mig på mitt första riktiga bröllopsjobb. 

Men för snart sex år sedan blev jag ändå övertalad av en kvinnlig bekant att fotografera hennes dotter som skulle gifta sig. Motvilligt och lite nervöst gick jag med på saken. Det skulle vara ett enkelt bröllop ute i naturen och jag kände att det passade en färsking som mig ganska bra.

Utöver det hade jag nyligen köpt min första digitala systemkamera då. Det var en Canon 20D med några olika zoomgluggar. På sätt och vis gav det mig en trygghet som jag inte hade känt tidigare. Jag kunde kontrollera bilderna på plats och säkra upp att de blev bra.

Efteråt var både jag och bröllopsparet Lina och Ola nöjda med resultatet vilket var en rejäl lättnad och glädje. En av bilderna (den till höger ovan) la jag sedan ut här på fotosidan. Den fick mycket uppskattning och många kommentarer. En bonus som gjorde det hela ännu roligare. 

Idag gillar jag att fota bröllop och jag gör det mer än gärna. Något som nog faktiskt beror på att det kändes så bra den där gången för snart sex år sedan. Man ska med andra ord inte underskatta en bra start och positiv feedback från fotosidans medlemmar! ;-)

Att jobba som fotograf utomlands - Jonas Peterson

Jag är förmodligen inte ensam om att ibland vilja lämna Sverige för en skönare plats. Speciellt efter en segdragen och bister vargavinter som denna. Ska man verkligen orka med en sådan till? Ja, den frågan ställer jag mig nästan varje år vid den här tiden när kroppen skriker efter sol och värme som aldrig tycks komma.

Fotografen Jonas Peterson är en person som har gjort det många av oss funderar på. Han drog till Brisbane i Australien och stannade där. Men inte bara det - sedan ett par år tillbaka har han etablerat sig som mycket framgångsrik bröllopsfotograf och numera reser han världen runt och plåtar par som gifter sig.

Innan Jonas flyttade till Australien jobbade han som copywriter inom reklambranschen. Han var alltså inte fotograf hemma i Sverige. Att han så snabbt lyckades slå igenom på andra sidan jordklotet är därför extra imponerande, tycker jag.

Så, tänk om man skulle göra något liknande? Ta steget, prova sina vingar och sikta på att jobba som fotograf i ett annat land. Jag mejlade Jonas och ställde några frågor. Han var schyst och svarade.

Jonas Petersons hemsida och fotoblogg.

Skulle du rekommendera svenska fotografer att våga söka lyckan utomlands?
Att jobba som svensk fotograf och ta internationella uppdrag, absolut. Att flytta utomlands är en annan typ av äventyr och har lite med fotografi att göra, men jag rekommenderar varmt en flytt. Det är lättare än folk tror.

Hur ser man på svenska fotografer utanför vårt lands gränser?
Man vet nog i princip ingenting om svenska fotografer här i Australien, speciellt inte inom bröllopsfoto som jag jobbar med.

Anser du att det finns en typisk ”svensk” bildstil?
Njae, egentligen inte. Det är klart att det stilrena och minimalistiska påverkar oss som skandinaver, men ett svenskt bildspråk vet jag inte.

Går det att använda det faktum att man kommer från Sverige till sin fördel?
Som bröllopsfotograf. Nej. Att ha ett bildspråk som skiljer sig från normen är viktigare än att VARA annorlunda.

Du jobbar i Australien. Vad har fotografer för status just där?
Jag kan enbart svara för min bransch som är bröllopsfotografi. Statusen är relativt hög här. Gemene man spenderar mycket, mycket mer pengar på bröllopsfoto här än jämfört med i Sverige.

Hur ser du på konkurrensen bland fotografer som jobbar internationellt?
Det handlar om att erbjuda något som sticker ut såpass att internationella kunder är villiga att betala för det. Konkurrensen är då inte så hög. I alla fall inte om det jag gör skiljer sig från mina konkurrenters.

Slutligen. Vilka är dina bästa framgångsknep?
Om du inte vill konkurrera med enbart pris måste du skilja dig från mängden kreativt. Det du erbjuder måste inte bara vara annorlunda, det måste attrahera potentiella kunder också.

Jag tackar Jonas för svaren. Nu tänkte jag se om jag kan hitta andra svenska fotografer som jobbar utomlands för att få svar på lite fler frågor. Känner du till någon? Tipsa gärna!

Soppad Fomapan, Arty Farty och Canonet

Igår soppade jag en rulle Fomapan 400 i badrummet igen. 10 minuter i D 76 1+1. Jag har börjat exponerar filmen enligt ISO 300 vilket jag tycker ger bättre negativ. En del menar att filmens ”riktiga” ISO till och med är så lågt som 200 och det verkar inte omöjligt faktiskt.

Tyvärr har min framkallningsdosa som jag köpte på Expert i början av 90-talet börjat läcka. Jodå, en gång i tiden kunde man köpa framkallningsprylar på Expert. De hade både fotopapper, kemikalier och utrustning. Men nu när jag måste köpa en ny blir det till att beställa från Photax i Nybro.

Som vanligt har jag plåtat med min Canonet QL17 som jag köpte innan jul förra året. Jag är fortfarande lika förälskad i denna lilla mätsökare, men såklart har tankarna börjat snurra som säger att jag borde köpa en bättre mätsökare. Canoneten är trots allt lite begränsad.

Men vad ska man investera i då? Jag vill fortfarande inte lägga tiotusentals kronor på en analog mätsökare. Så mycket kommer jag helt enkelt inte att använda den. Ändå vill jag ha en kamera som har utbytbar optik och som är lite träffsäkrare när det kommer till skärpan.

Nåväl, här kommer några av de senaste bilderna. Jag har vågat mig på lite arty farty igen.

No. 1

No. 2

No. 3

No. 4

No. 5

P.S. Jag har jämfört negativen mellan Kodaks svartvita film som framkallas i färgkemi och de rullar som jag har soppat själv. Och det är slående hur finkornig den förstnämnda är i jämförelse. Vad är det som gör att skillnaden blir så stor? Man skulle ju gärna vilja få samma resultat själv.

Länge leve det befintliga ljuset!

För några år sedan hittade jag en spännande blogg på nätet som snabbt blev en favorit. Det var den amerikanske fotojournalisten David Hobby som skrev om hur man med hjälp av sina vanliga kamerablixtar kunde få till snygga ljussättningar i olika miljöer.

Bloggen hette Strobist och är numera välkänd bland de flesta fotointresserade. Själv blev jag snabbt ett stort fan av David Hobby och plöjde vetgirigt igenom allt han hade skrivit. Flera gånger till och med. Tillslut var jag totalt fast i strobistträsket och det där med blixtljussatta bilder. 

Ett tag var jag helt fanatisk. Jag kunde inte ta en bild utan att släpa med mig stativ, radiosändare, paraplyer, snootar och allt annat som krävdes. Det var kilovis med utrustning som skulle riggas inför varje fotografering. Visserligen blev bilderna väldigt bra. Men tillslut tröttnade jag ordentligt.

Idag har jag hittat tillbaka till det befintliga ljuset igen vilket känns riktigt skönt. Inte bara betyder det avsevärt mindre kånkande och riggande. Att bemästra det tillgängliga ljuset har dessutom blivit en utmaning som jag finner utvecklande och kul. Enligt min uppfattning blir det ofta vackrare också.

Jag kommer självklart fortsätta ta blixtbilder ibland. De har trots allt sina klara fördelar i en del situationer. Men det naturliga och befintliga ljuset är nog det som tilltalar mig personligen allra mest när jag tänker efter - och så uppskattar jag på något sätt det svåra i det enkla.

Bilderna i detta blogginlägg kommer från ett bröllop som jag fotade i höstas. Det var då jag på allvar släppte taget om blixtarna och bara använde befintligt ljus. Det var en skön frihetskänsla! ;-)

Fotoprojekt - utvecklande men svårt att få till...

För ungefär nitton år sedan hade jag turen att få praktisera några månader på en av lokalblaskorna i Blekinge. Jag var 20 år och hade ganska nyligen insett att mitt fotointresse sträckte sig längre än till att bara ta festbilder på polarna. Så när Arbetsförmedlingen fixade en praktik på BLT:s redaktion i Karlskrona kändes det som en en vinstlott.

För att få lite övning skickades jag ut till ett daghem med uppdraget att göra ett fotoreportage om hur en vanlig dag såg ut för barnen och personalen. Det var förmodligen då jag för första gången insåg hur mycket lättare och roligare det blir när man har ett tydligt mål som fotograf - något att berätta. 

Jag minns att jag efteråt var väldigt nöjd med min prestation. Nöjdare än vad jag hade varit någonsin tidgare. Och även om jag idag kan se en del brister när jag tittar på bilderna så kan jag också konstatera att de är betydligt bättre än nästan allt annat jag åstadkom fotografiskt under denna period.

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på det här med att hitta ett intressant uppdrag till mig själv. Ett fotoprojekt, helt enkelt. Jag känner ett enormt sug efter att fotografera målmedvetet under en tid och verkligen jobba fram bilder med en tydlig vinkel. Få saker är nämligen så utvecklande och stimulerande för en fotograf, anser jag.

Men att komma på ett lämpligt fotoprojekt är inte det allra lättaste tyvärr. Det gäller ju att hitta något som man verkligen tror på. Ett ämne som intresserar så mycket att det går att upprätthålla motivationen hela vägen. Samtidigt ska det vara möjligt att genomföra rent praktiskt.

Det sistnämnda är kanske det svåraste. Framförallt när man har ett vanligt dagtidsjobb som innebär att plåtandet bara kan ske på fritiden som dessutom ska räcka till mycket annat. Men jag hoppas fortfarande att jag ska hitta något som både är spännande och möjligt att genomföra. Vad det nu kan vara?

P.S. Undrar om någon smart person har funderat ut en checklista för fotoprojekt? Eller om det helt enkelt som vanligt bara handlar om att sätta igång?

Bilderna är tagna 1992 på daghemmet Blå Port. Barnen på bilderna är idag alltså i tjugoårsåldern. Vem vet, kanske är någon rent av medlem här på fotosidan? ;-)

Kameran jag använde var en Nikon FE2 med motor och diverse fasta gluggar. Flim TRI-X 400 - ibland pressad ett steg.