Leicor, Micke Berg och att börja använda prylarna man köpt

Igår slank jag in på fotografen Micke Bergs fotoblogg och läste lite. Det brukar jag göra nästan varje dag. Den här gången delade han ut några rallarsvingar riktade mot alla som snackar om Leica i olika forum på nätet. Han tyckte uppenbarligen att det var för mycket fokus på fel sak.

Jag gillar Micke Berg. Hans bilder har en skön och avskalad direkthet som tilltalar mig. Dessutom skriver han lite som Charles Bukowski gjorde - en av mina absoluta favoritförfattare. Det är vulgärt, hårt och naket. Pang, pang, pang!

Samtidigt tycker jag att Micke Berg den här gången skjuter på fel mål. Jag menar, de flesta som deltar i den här sortens diskussioner på nätet är ju amatörfotografer. Eller också är dom som jag. Folk som frilansar och fotar lite för att det är skoj och för att tjäna en extra slant ibland vid sidan av sitt vanliga kneg.

Man måste ta hänsyn till folks möjligheter och ambitionsnivåer. Alla fotar inte för att förändra världen eller för att göra avtryck i historien. Många håller också på för att dom gillar prylarna, att snacka teknik och grotta in sig i tester. Det är visserligen inte min bag, men jag respekterar det.  

Men på en punkt kan jag hålla med Micke Berg. Var är bilderna från alla dessa nyinhandlade kameror? När ska vi börja använda alla prylar vi har köpt? Ja, frågan är riktad till mig själv också. För nog har även jag grejer så det räcker om jag ska vara ärlig.

Så därför blir uppdraget till mig själv att börja använda det jag har och producera fler bilder istället. Det är mitt Micke Berg-löfte. Jag ska bara köpa en Leica först! ;-)

P.S. Bilderna har inget med texten att göra. De är från ett konstnärligt performance som heter ”Nio Män”. Samtliga är plåtade med min Canon 5D Mk II ;-)

Är det dags för mig också att bli en Leicagubbe?

Livet består av skeenden och faser som de flesta av oss går igenom förvånansvärt likartat. Om man tillhör det manliga könet, har uppnått en viss ålder och är fotograf så verkar det dessutom finnas en speciell Leicafas. Frågan är om jag nu har kommit in i denna?

Tja, symptomen finns där i alla fall. Jag läser om dessa kameror på nätet, spanar in priser, kollar på bilder och funderar fram och tillbaka kring vilken modell som skulle passa just mig allra bäst. För varje dag dras jag mer och mer in i Leicornas förunderliga värld.

Egentligen är det inte särskilt likt mig. För bara några månader sedan frynte jag på näsan åt dessa föråldrade konstruktioner. Men som några av er känner till köpte jag en Canon Canonet QL17 G-III innan nyåret. Det var den som öppnade dammluckorna.

För det visade sig vara fånigt kul att plåta med en sådan där liten mätsökarhistoria. Det var någonting med smidigheten, det diskreta slutarljudet, att tvingas tänka till mer före och känslan av genuint fotografiskt hantverk. Tillsammans lockade det fram en härlig fotoglädje. 

Fast kanske är jag inte inne i Leicafasen riktigt ännu. Möjligen befinner jag mig bara i mätsökarfasen - ett slags förstadium. Ja, det är lika bra att jag ser så på saken. Annars riskerar det att bli en väldigt dyr fas i livet…

P. S. Bildillustrationerna i detta inlägg är som ni säkert redan listat ut tagna med min Canonet QL17! ;-)

Att jobba som fotograf utomlands - Pontus Höök

Fotografen Pontus Höök.

Ibland funderar jag på hur det skulle vara att ta steget ut i den stora vida världen för att jobba som fotograf. Funderingar vilka jag har skrivit om i ett tidigare blogginlägg där jag ställde ett gäng frågor till bröllopsfotografen Jonas Peterson som på kort tid har etablerat sig i Australien.

Personligen har jag en längtan bort från det bistra svenska klimatet. Men det behöver ju inte vara den enda drivkraften. Kanske vill man bara komma iväg på ett äventyr, utmana sig själv, utvecklas och få lite omväxling i livet. Därför skickade jag iväg en bunt frågor till fotografen Pontus Höök som jobbar i New York, USA.

Sedan 1997 har Pontus haft "världens huvudstad" som bas och kunderna är främst skandinaviska dagstidningar. Han började sin fotobana 1989 på Ulricehamns Tidning för att sedan gå vidare till den större lokaltidningen Borås Tidning. Numera är det framförallt i Aftonbladet vi här hemma i Sverige kan se hans bilder.

Pontus Hööks fotoblogg.

Vad skulle du säga är det viktigaste att tänka på för en fotograf som funderar på att etablera sig i ett annat land?
För egen del hade jag stor nytta av att vara "blåögd". Jag var ganska ung när jag kom till NYC och det fanns inte i mina tankar att jag kunde misslyckas. Men om så vore, så hade jag vetat att jag åtminstone försökt.

Finns det några typiska ”fällor” som man bör se upp och vilka är de i så fall?
Underskatta inte vilka kostnader det för med sig att göra en sådan satsning.

Hur är det att jobba som fotograf utomlands jämfört med i Sverige?
Vid enstaka tillfällen kan det löna sig att komma ifrån Sverige. Men generellt bryr sig ingen om en svensk tidning USA. Man ligger längst ner på rankinglistan. I Sverige däremot öppnar det ibland dörrar att jobba för en större tidning.

Hur ser man på svenska fotografer utanför vårt lands gränser?
Just i NYC som har en mix av många kulturer så smälter man lätt in, oavsett vart man är ifrån.

Anser du att det finns en typisk ”svensk” bildstil och hur ser den ut i så fall?
Vet inte om den är typiskt svenskt, men det dras definitivt mer i photoshop i Sverige än vad det görs här. Då pratar jag om dagspressbilder.

Går det att använda det faktum att man kommer från Sverige till sin fördel?
Om man fotar något som har en kraftig svensk vinkel så kan man få vissa fördelar. Till exempel när Christer Fuglesang landade efter sin rymdfärd så fick jag en bra fotoplats för att det var en så stor händelse för Sverige.

Uppfattar du det som svårare eller lättare att jobba som fotograf i USA jämfört med i Sverige?
Båda ställena har sina för och nackdelar så det går jämnt ut.

Hur ser du på konkurrensen bland fotografer som jobbar internationellt?
Många av oss skandinaviska fotografer som jobbar här umgås även privat så det är ingen konkurrenssituation på det sättet. Snarare unnar man varandra framgång.

Skulle du rekommendera svenska fotografer att våga söka lyckan utomlands?
Om du är förberedd att ta ett steg rätt ut i luften utan att veta vart du landar så säger jag: "Go for it!"

Slutligen. Vilka är dina bästa framgångsknep i sammanhanget?
Håll huvudet kallt.

Jag tackar Pontus för svaren. Nu letar jag vidare efter fler fotografer som har etablerat sig utomlands. Känner du till någon som verkar intressant? Tipsa gärna!

Gatufoto kräver fokus - fast ibland är det inte läge

I lördags tog min käresta och jag en dagstur med tåget till Köpenhamn för att spendera en mysig vårdag tillsamman. Personligen hade jag två förhoppningar. Att äta och dricka något gott och att ägna mig åt lite tillbakalutad och förströdd gatufotografering med min Canonet.

Den första förhoppningen infriades utan problem. Mitt på dagen satt vi i den värmande vårsolen och njöt av en fiskrätt, ett glas svalt vitt vin och miljön i det pittoreska Nyhavn. Däremot gick det inte lika bra med mina gatufotoplaner. 

Och det är bara att konstatera. Det går inte att spatsera omkring lite halvt ofokuserat och tro att man ska få till några bra gatubilder. Gatufoto kräver engagemang, närvaro och att man medvetet söker händelser och motiv. Men det kräver också tålamod och uthållighet.

Det var naivt av mig att tro att jag skulle kunna ägna mig åt gatufoto utan den inställningen. Fast samtidigt var det lite nyttigt också. Ibland måste man helt enkelt tona ner den maniska fotonörden inom sig och istället njuta av stunden och sällskapet. Och det var precis vad jag gjorde.  

Dessa märkliga skulpturer vid Rådhuspladsen hade man lätt kunnat jobba vidare med.  Om det inte funnits andra planer, vill säga.

Om jag hade haft mer fokus på gatufoto så hade jag stannat kvar längre vid det här motivet för att invänta några intressanta personer som hade kommit mot kameran. Men istället lockade mat och vin i Nyhavn! ;-)

Det här snapshotet fick mig att vilja stanna kvar vid Havefruen för att se vad mer som kunde hända kring denna danska turistattraktion. Men vi valde att flanera vidare i solskenet.

Jag tog i alla fall den här ”fulbilden” för att visa på den inte så fina bakgrunden som man aldrig ser på vykorten! ;-)

För övrigt så körde jag med Fomapan 400 exponerad efter ISO 200 som sedan framkallades nio minuter i D 76 1+1. Tycker tyvärr negativen blev mycket kornigare och sämre än vad de brukar. Förmodligen behöver framkallningstiden justeras ner något.

Det svartvita diset

På våren blir det alltid ett väldigt speciellt dis här i Karlskrona där jag bor. Något som jag förknippar mycket starkt med min hemstad. Diset skapar också en fotogenisk atmosfär som enligt min mening lämpar sig extra bra för svartvitt. 

Förmodligen är det likadant i de flesta skärgårds- och kuststäder. För det är ju närheten till havet som skapar detta - men också ljusets reflektioner och speglingar i vattenytorna tillsammans med den allt mer tilltagande vårsolen.

Själv brukar jag kalla fenomenet för ”det svartvita diset” och igår svepte det in över staden som det brukar så här års. Jag passade på att gå en runda med min digitala systemkamera. Det var hög tid att använda den igen. Mina analoga grunkor fick helt enkelt stanna hemma. 

På huset satt mitt 70-200 eftersom jag ville begränsa mig själv och tvinga mig att använda telet som jag allt för sällan kör med. Och det var kul att använda det som lite omväxling. Resultatet blev ett gäng uddabilder som inte riktigt hänger ihop. Men det gör inget. Det var mest foto som avkoppling...