Bilder som får ett sammanhang blir alltid bättre - nästan

Jag minns i slutet av 1990-talet när Steffo Törnquist hade en serie om njutning på teve. I ett avsnitt inledde han med att provsmaka ett öl, sedan visades en dokumentär om hur ölet tillverkades med speciella och noggranna metoder av trappistmunkar i Belgien. 

Efterlåt smakade han ölet igen och konstaterade att det nu smakade bättre när han hade fått kunskap om hur det gjordes. Och så funkar ju vi människor i allra högsta grad. Kunskap kan få oss att uppskatta nästan vad som helst mycket mer. Något som också gäller fotografier, såklart. 

Jag tänkte på detta under Gnestaplanket som var nu i helgen. Det vill säga att bilder växer när man får information om hur de kommit till. Jag diskuterade saken med bland annat fotosidanmedlemmarna Frans Erasmie och Jimmy Dovholt när vi tittade på varandras alster.

Både Frans och Jimmy påpekade att det givetvis finns fotografier som är så bra att de kan stå på sina egna ben. Så är det, men även dessa kan bli ännu intressantare med en story runtikring. Därför tycker jag att bilder i regel alltid vinner på att sättas in i en kontext – ett sammanhang. 

Sedan finns lustigt nog motsatsen också. Alltså bilder som blir sämre när man får veta hur de kommit till. Ofta handlar det om bedrägliga fotografier som verkar vara något de egentligen inte är. Och faktum är att en del fotografer tiger om sina bilder av just den anledningen.

På tal om en annan grej. Leica M5 - kan det vara något? Den ser ut som en ful ankunge, men verkar samtidigt grymt användarvänlig. Vad säger ni Leica aficionados om den ;-)

Från Karlskrona till Gnestaplanket

Under fredagen ska det bli minst 25 grader varmt och strålande sol här i Karlskrona. Jag hade kunnat ligga på stranden hela dagen. Sola, bada och gotta mig. Men icke! Istället ska jag som är en riktig strandgam sätta mig i bilen och åka i fem timmar för att komma till Gnesta.

Men det gör jag mer än gärna eftersom jag är inbjuden av fotosidanprofilen Bengt Björkbom till Gnestaplanket nu på lördag. Och en sådan chans kan jag helt enkelt inte missa. Det ska nämligen bli riktigt kul att visa upp mina bilder, träffa Bengt och de andra fotograferna som deltar. Men också alla besökare som förhoppningsvis kommer.

För mig personligen är det första gången jag visar upp mina bilder på det här sättet för en större publik och jag är faktiskt lite nervös. Men jag hoppas vädret blir bra och att vi ses där :-)

Att bli upptäckt - gatufotografens dilemma

Få saker är så frustrerande för en gatufotograf som att bli upptäckt. Det brukar nämligen nästan alltid betyda att bilden är förlorad. I samma ögonblick någon stirrar in i kameran har liksom magin försvunnit. 

Men inte bara det - i gatufotokretsar är den sortens bilder inte sällan illa sedda. Det verkar helt enkelt finnas en väldigt stark uppfattning att ingen ska titta in i kameran när det kommer till gatufoto. Fast personligen tycker jag inte att man måste vara så fixerad vi detta. 

Ta exempelvis en titt på bilden här ovanför (förstora gärna). Är den oanvändbar som gatufotobild för att pojken tittar in i kameran? Det tycker inte jag. Snarare tycker jag nog att bilden är minst lika bra som den ni kan se här under som jag tog sekunden innan. 

Men bilden här nedanför då? Tre turister (det lät som de kom från Estland) står utanför hotellet och försöker navigera efter sina turistkartor. Hur funkar den med mannen i mitten som tittar rakt in i kameran? Inte lika bra som bilden på pojken, tycker jag själv. Men varför?

Slutligen kan ni spana in de båda paren här ovanför. När jag hade tagit bilden var jag ganska säker på att gentlemannen i solglasögonen hade tittat på mig. Men när jag granskade det inskannade negativet såg jag att han faktiskt blundade bakom sina mörka glas. Frågan är om det spelar någon roll? Känslan är ändå att han tittar på fotografen.

Här kommer i alla fall några bilder där ingen tittar in i kameran. 

Bilderna i det här inlägget är alla från den senaste rullen. Som vanligt är det en T-MAX 400 som har gått genom min Canon 7 med Jupiter 8-gluggen på. Annars har det varit lite trögt att komma igång med gatuplåtandet i år. Därför tänkte jag ta ett ryck nu över valborg och första maj om vädret blir bra. Jag måste verkligen få upp farten om det ska bli en bok och en utställning av det här. 

Att hitta sin kreativa kärna

Häromdagen skrev jag en text där jag raljerade lite kring hur vi människor så gärna gör vissa saker väldigt viktiga. Efteråt gjorde bland annat Magnus Fröderberg ett inlägg där han varnade mig för att sluta fotografera bara för att det är kul. Det blev en slags varningsklocka.

För i ärlighetens namn har jag nog på sätt och vis hamnat där. Självklart tycker jag det är kul att fotografera, men jag tar ogärna bilder om jag inte har ett syfte. Bilderna ska helst gå att använda på något betydelsefullt sätt - i ett projekt eller så. Att bara ta bilder för att det är roligt har jag inte gjort på ett bra tag.

Därför har jag gett mig ut med kameran i ett par dagar enbart för att helt kravlöst knäppa allt det där som jag bara känner för. Det var ganska befriande får jag nog erkänna. Även om bilderna knappast kommer att gå till fotohistorien.

En sak som jag också märkte var hur jag ständigt återkommer till den här sortens motiv som ni kan se i den här bloggposten. Det är som om detta är min kreativa kärna på något sätt. Alltså urmotiven som jag sedan bygger allt det andra på. Om någon nu förstår vad jag snackar om.

En annan sak. När jag var ute och promenerade idag såg jag killen här under. Han satt länge, länge och snurrade på den där gungan djupt insjunken i sina egna tankar med hörlurar i öronen. Jag knäppte ganska många bilder innan han tillslut stannade upp och tittade förundrat på mig (högra bilden).

När jag började snacka med honom verkade han lite deppig på något sätt. Eller i alla fall inåtvänd. Jag förklarade vad jag höll på med, gav honom mitt visitkort och sa att han kunde ringa eller mejla om han undrade något. Han sa att det var okej om jag ville lägga ut bilderna på nätet.

Efteråt funderade jag på det där med hur vi som gatufotograferar har ett ansvar att behandla människor schyst. Jag tror inte riktigt på den där stilen som så många propagerar för. Det vill säga att bara ta bilder och sticka, aldrig prata med människor, skita i om någon undrar vad vi håller på med. Jag tycker faktiskt sämre och sämre om den inställningen.

Ni har väl förresten inte missat min PDF-guide om gatufoto i en småstad. Det är 16 sidor med tips och råd om hur det är att gatufotografera i en mindre stad.

NU ÄR DEN KLAR: Gatufoto i en småstad – en slags guide

För ett år sedan ungefär bestämde jag mig för att börja gatufotografera på allvar i min hemstad Karlskrona. Full av entusiasm plöjde jag igenom mängder med bloggar och YouTube-klipp för att bli inspirerad. Det var då jag upptäckte en intressant sak. Nästan ingen talar om gatufoto ur ett småstadsperspektiv.

Nu, ett år senare har jag gjort en egen guide om hur det är att vandra på småstadsgatorna med sin kamera. På 16 A4-sidor har jag samlat mina tankar, erfarenheter och bilder från det gångna året och sammanställt det till en slags guide med tips och råd om hur det är att gatufotografera i en mindre stad. 

Jag hoppas att alla som är intresserade av gatufoto i en småstad kan hitta något inspirerande och användbart. Guiden är gratis att ladda ner, skriva ut och använda för privat bruk. Om ni tycker att jag har gjort ett bra jobb får ni gärna sprida den vidare.

Gatufoto i en småstad – en slags guide (PDF)

Tack till er som har ingått i ”testpanelen” och kommit med värdefull återkoppling. 

2012-10-12: Ny version publicerad med delvis andra bilder.