Att hitta sin kreativa kärna

Häromdagen skrev jag en text där jag raljerade lite kring hur vi människor så gärna gör vissa saker väldigt viktiga. Efteråt gjorde bland annat Magnus Fröderberg ett inlägg där han varnade mig för att sluta fotografera bara för att det är kul. Det blev en slags varningsklocka.

För i ärlighetens namn har jag nog på sätt och vis hamnat där. Självklart tycker jag det är kul att fotografera, men jag tar ogärna bilder om jag inte har ett syfte. Bilderna ska helst gå att använda på något betydelsefullt sätt - i ett projekt eller så. Att bara ta bilder för att det är roligt har jag inte gjort på ett bra tag.

Därför har jag gett mig ut med kameran i ett par dagar enbart för att helt kravlöst knäppa allt det där som jag bara känner för. Det var ganska befriande får jag nog erkänna. Även om bilderna knappast kommer att gå till fotohistorien.

En sak som jag också märkte var hur jag ständigt återkommer till den här sortens motiv som ni kan se i den här bloggposten. Det är som om detta är min kreativa kärna på något sätt. Alltså urmotiven som jag sedan bygger allt det andra på. Om någon nu förstår vad jag snackar om.

En annan sak. När jag var ute och promenerade idag såg jag killen här under. Han satt länge, länge och snurrade på den där gungan djupt insjunken i sina egna tankar med hörlurar i öronen. Jag knäppte ganska många bilder innan han tillslut stannade upp och tittade förundrat på mig (högra bilden).

När jag började snacka med honom verkade han lite deppig på något sätt. Eller i alla fall inåtvänd. Jag förklarade vad jag höll på med, gav honom mitt visitkort och sa att han kunde ringa eller mejla om han undrade något. Han sa att det var okej om jag ville lägga ut bilderna på nätet.

Efteråt funderade jag på det där med hur vi som gatufotograferar har ett ansvar att behandla människor schyst. Jag tror inte riktigt på den där stilen som så många propagerar för. Det vill säga att bara ta bilder och sticka, aldrig prata med människor, skita i om någon undrar vad vi håller på med. Jag tycker faktiskt sämre och sämre om den inställningen.

Ni har väl förresten inte missat min PDF-guide om gatufoto i en småstad. Det är 16 sidor med tips och råd om hur det är att gatufotografera i en mindre stad.

2012-01-06 04:57   EGW

Förr om åren (när jag var mycket yngre) kunde jag också ibland sitta i en gunga och snurra på det där sättet, medan jag begrundade tingens ordning. Det var rofyllt på något sätt. Vad jag vet hände det aldrig att någon plåtade mig, men vad vet man? Jag minns en gång när jag satt sent på natten på en T-banestation i Stockholm. Jag var mycket trött efter en massa jobb, följt av intensivt umgänge. En dag visade mig min yngsta dotter ett foto från just denna plats och detta tillfälle, taget av en kompis till henne som studerade foto. På bilden ser jag ut som en pundare, förfallen, frustrerad och totalt borta. Bäst att framhålla att jag var spik nykter vid tillfället ifråga. Jag minns det faktiskt fortfarande, fastän det är närmare 40 år sedan.

Dotterns kompis hade förstås smygfotograferat, och hon blev förskräckt när hon fick höra att bilden föreställde vännens far. Avsikten med bilden var på något sätt att bilda en del i ett socialreportage tror jag. Tänk att jag där fick spela rollen av A-lagare :-) Verkligheten var ju att jag var högavlönad och väl ansedd statstjänsteman på den tiden. Livet har sina humoristiska poänger!

Sedan jag började publicera en nytagen bild varje dag så har de där olika specifika drivkrafterna trätt i bakgrunden för mig. Visst är det kul om bilden kan funka som dokumentation av något intressant (det gäller åtskilliga av bilderna) och ofta är det helt enkelt bara kul att ta dem. Men den primära drivkraften är hela tiden att faktiskt få till en bild i dag igen. Ibland kan det kännas en smula stressande att ha det kravet på sig (men det är ju alldeles frivilligt), men det är också väldigt befriande att liksom skaka av sig all konventionell motivation och helt enkelt bara fotografera på. Plötsligt blir det en massa motiv som är faktiskt är värda en bild, fastän jag tidigare inte brydde mig om dem. Så att börja med fotojournalen är faktiskt en av de bästa grejer jag någonsin gjort för att utvecklas som fotograf.

Svar från Joakim K E Johansson 2012-01-07 21:46

Det var en intressant och humoristisk berättelse. Den visar ju också hur lätt det är att vi som fotograferar egentligen missar målet! :-)

andym 2012-01-12 10:17

Ja, kul att du delade med dig av denna berättelse :)

2012-01-06 07:45   janolof

Det är intressant hur olika vi människor är. Jag har kommit på att mitt fotograferande fungerar bäst om jag inte har något direkt syfte med mitt fotograferande (annat då än att bara fotografera). Att ha ett syfte med bilderna kan snarast vara hämmande, för då blir det bara något man ska prestera och då försvinner fotoglädjen.

Svar från Joakim K E Johansson 2012-01-07 21:45

Jag tillhör dom som oftast behöver ett mål för att bli ordentligt triggad. Om bilderna ska användas för något blir jag direkt mer fokuserad. Men jag vet att vissa kan finna det väldigt hämmande.

2012-01-06 08:20   Mikael Sundberg

Ja man ska fotografera på hobbynivå för det är kul. Men om det gäller yrke så är det annan sak :-) Men ge dig ut och ha kul. Att vara kreativ är en av de bästa du kan göra med din hjärna och en kamerahus samt ett objektiv. Kör till!

Svar från Joakim K E Johansson 2012-01-07 21:43

Så är det Mikael. Man ska inte underskatta att bara ha kul helt utan krav. När det vill sig väl kan det bli en kreativ kick! :-)

2012-01-06 21:35   froderberg

Bra att det tog skruv. :) Även om du bara tar bilderna för att det är kul vässar du dig eftersom du gör det på allvar. Du håller dina känsla för komposition skarp och blir antagligen bättre och bättre. Till slut får du ihop tillräckligt många bilder som är så bra att de är väl värda att göra något stort av. Det som är lite fotoklubbsformsökeri kan bli bra konst när det når en viss kvalitetsnivå.

Jag puffa din guide. Har inte varit vid datorn på två dagar.

Bra att du delar ut ditt visitkort, det brukar jag också göra.

Svar från Joakim K E Johansson 2012-01-07 21:40

Jodå, det fick mig att fundera. Och du har rätt. Man måste släppa prestationskraven regelbundet och bara fotografera av lust. Det är viktigt både för glädjen och utvecklingen, som du skriver.

"Fotoklubbsformsökeri"...hmmm...obehagligt ord! ;-)

Tack för att du puffade för min guiden förresten. Jättekul!

2012-01-07 01:29   JanKw

Jag känner igen det där med att leta enkla grafiska figurer. En aning snö i ett mörkt landskap. Svarta grenar mot himlen. Mönster i gatstenar. Huskroppar i balans och obalans. Det blir genast svårare att konfrontera människor. Men som övning för ögon och fingrar duger det. Man tränar på att snabbt hitta rätt position. Med digitalkamera är det gratis.

Svar från Joakim K E Johansson 2012-01-07 21:42

Precis Jan, det är nog så man ska se det. Som ett övande i att se men också i att hålla hjärnan och motoriken igång.

2012-01-12 10:20   andym

Det är svårare att ta bilder som fungerar utanför ett sammanhang är min personliga åsikt. Det är på något sätt svårare att förklara bilden, både i bilden och utanför.

Att kravlöst fotografera är nog något jag börjat trilla in på mer och mer på sistone, utan att ha tänkt på det förrän nu när jag läste ditt inlägg...

Svar från Joakim K E Johansson 2012-01-13 22:37

Det är bara att köra på Andreas, du har ju en suverän kamera! ;-)