Gatufoto handlar en hel del om tur

Jag sitter i min lägenhet och småsvettas i augustivärmen. Det är kvalmigt, fuktigt, nästan lite tropiskt. Konstaterar avslaget att halva min semester nu har passerat. Två veckor återstår och det har som vanligt gått alldeles för snabbt. Man vill alltid ha mer. 

Längtar efter att dra iväg utomlands en runda. Tänk att sitta på en uteservering och dricka svalt vitt vin, äta något gott, veta att man har en främmande stad att upptäcka. Nya miljöer, nya dofter, nya intryck. Men det får vänta just nu. Kanske i september.

De senaste dagarna har vädret här i Karlskrona i alla fall varit perfekt för gatufoto. Tunna slöjmoln har delvis skymt solen och med ISO 400-film i burken har det gått att jobba på en 500-dels sekund, bländare 11 och gluggen inställd på hyperfokal. Alltså lättarbetat, inga hårda skuggor, bättre kan det knappast bli. 

Samtidigt har den behagliga temperaturen lockat fram människorna. Barn leker på trottoarerna, folk flockas på gator och torg, matgäster fyller upp serveringarna och främmande tungomål hörs i sorlet. Staden pulserar och lever. Perfekt läge för en gatufotograf med andra ord.

Trots detta hackar maskineriet. Jag ser ett antal bildchanser gå mig förbi på avstånd. Hinner inte fram. Människor vänder bort sina ansikten precis när jag klämmer på avtryckaren. Gyllene tillfällen missas gång på gång. Jag biter ihop och kör vidare. Tillslut lyckas jag med någon helt okej bild här och någon där. 

Kan i det läget inte låta bli att tänka på hur rätt Henri Cartier-Bresson hade när han sa att gatufoto till stora delar handlar om tur. För så är det. Turen är en betydande faktor i sammanhanget. Förhållandena kan vara precis hur gynnsamma som helst, men saknar du turen så blir det ändå inga bra bilder. 

Mitt projekt håller för övrigt på att mogna. Känner det hela tiden. Jag snackar alltså om min planerade utställning och bok. Det jag ville åstadkomma är på något sätt nära nu. Kanske behöver jag inte särskilt många bilder till. Men jag har lovat mig själv att köra året ut, så jag gör det. Att ha fler foton än vad som behövs är ingen nackdel. 

Har tittat i många fotoböcker de senaste veckorna också och funderat runt mitt eget plåtande. Om jag ska skryta lite så tycker jag faktiskt att jag har lyckats få ihop något som håller. Bilder som har ett tydligt särdrag och som funkar riktigt bra tillsammans. Det gör mig ärligt talat jävligt nöjd.

Fast det svåra är att få boken tryckt. Hur det ska gå till vet jag inte ännu. Jag tänkte i alla fall formge boken själv. Då sparar man en del pengar. I värsta fall får det bli Blurb som trycker. 

Slutligen en liten film om film.

Kan god fotografi vara kommersiell?

Det påstås att Michelangelo på sin dödsbädd klagade över att han aldrig fick chansen att göra det han egentligen ville. Det var alltid påvar och potentater som gav honom order om vad han skulle prestera. Ändå lyckades Michelangelo skapa oöverträffade mästerverk. 

Tittar man i historien så är Michelangelo knappast något undantag. Nästan alla stora konstnärer har tvingats leva under liknande omständigheter och detta faktum gäller ännu idag. En stor del av den konst som vi njuter av är i grunden kommersiell, betald - gjord för pengar. 

I fotokretsar däremot sägs det inte sällan att enda sättet att skapa något av fotografiskt värde är att inte låta sig bli köpt. Det kommersiella betraktas mer eller mindre som paria. Men stämmer detta verkligen? Går det alltså inte att få till intressanta bilder och seriös fotografi bara för att man får betalt och måste hålla sig inom vissa ramar? 

Frågan är rätt så intressant. För alla dessa fotografer som inte vill hamna under mammons inflytande skulle ju faktiskt kunna höja konstnärligheten och den kreativa nivån inom den kommersiella sfären. Och att prestera något konstnärligt och bestående under den sortens förutsättningar – det borde verkligen vara en utmaning värd namnet.  

Bilder som får ett sammanhang blir alltid bättre - nästan

Jag minns i slutet av 1990-talet när Steffo Törnquist hade en serie om njutning på teve. I ett avsnitt inledde han med att provsmaka ett öl, sedan visades en dokumentär om hur ölet tillverkades med speciella och noggranna metoder av trappistmunkar i Belgien. 

Efterlåt smakade han ölet igen och konstaterade att det nu smakade bättre när han hade fått kunskap om hur det gjordes. Och så funkar ju vi människor i allra högsta grad. Kunskap kan få oss att uppskatta nästan vad som helst mycket mer. Något som också gäller fotografier, såklart. 

Jag tänkte på detta under Gnestaplanket som var nu i helgen. Det vill säga att bilder växer när man får information om hur de kommit till. Jag diskuterade saken med bland annat fotosidanmedlemmarna Frans Erasmie och Jimmy Dovholt när vi tittade på varandras alster.

Både Frans och Jimmy påpekade att det givetvis finns fotografier som är så bra att de kan stå på sina egna ben. Så är det, men även dessa kan bli ännu intressantare med en story runtikring. Därför tycker jag att bilder i regel alltid vinner på att sättas in i en kontext – ett sammanhang. 

Sedan finns lustigt nog motsatsen också. Alltså bilder som blir sämre när man får veta hur de kommit till. Ofta handlar det om bedrägliga fotografier som verkar vara något de egentligen inte är. Och faktum är att en del fotografer tiger om sina bilder av just den anledningen.

På tal om en annan grej. Leica M5 - kan det vara något? Den ser ut som en ful ankunge, men verkar samtidigt grymt användarvänlig. Vad säger ni Leica aficionados om den ;-)

Från Karlskrona till Gnestaplanket

Under fredagen ska det bli minst 25 grader varmt och strålande sol här i Karlskrona. Jag hade kunnat ligga på stranden hela dagen. Sola, bada och gotta mig. Men icke! Istället ska jag som är en riktig strandgam sätta mig i bilen och åka i fem timmar för att komma till Gnesta.

Men det gör jag mer än gärna eftersom jag är inbjuden av fotosidanprofilen Bengt Björkbom till Gnestaplanket nu på lördag. Och en sådan chans kan jag helt enkelt inte missa. Det ska nämligen bli riktigt kul att visa upp mina bilder, träffa Bengt och de andra fotograferna som deltar. Men också alla besökare som förhoppningsvis kommer.

För mig personligen är det första gången jag visar upp mina bilder på det här sättet för en större publik och jag är faktiskt lite nervös. Men jag hoppas vädret blir bra och att vi ses där :-)

Viktig fråga: ska jag köpa svart eller silvrig Leica?

Jo men visst, serru! Här kommer ett nördinlägg som heter duga. Nu tänker jag helt enkelt gräva ner mig i ett kvasiämne på allvar. Så vet du med dig att din mage börjar överproducera magsyra av sådant här. Sluta läsa nu. 

Som jag skrev i mitt förra inlägg planerar jag att köpa en Leica M6 som 40-årspresent till mig själv. Jaha, så han föll tillslut ner i Leicaträsket, kanske någon tänker då. Ja, det gjorde han. Det är ett korrekt konstaterande. 

Hursomhelst. Självfallet tar man inte stora steg av det här slaget utan problem. Och i det här fallet handlar det om vilken färg jag ska välja. Ska jag köpa en silvrig eller en svart Leica? Ni inser att detta inte är en lätt sak. Det är en stor, svår och viktig fråga. 

Man skulle kunna säga att det handlar om kamouflage. Ju ofarligare, vardagligare och amatörmässigare man ser ut som gatufotograf – desto bättre. Därför inbillar jag mig faktiskt att en silvrigt Leica M6 är det smartaste valet. Den är diskretare, så att säga. 

Samtidigt har jag märkt att det finns betydligt fler svarta M6-or på marknaden. Silvriga är svårare att få tag på. Nu har jag för all del inte särskilt bråttom. Jag kan vänta någon månad tills det rätta tillfället dyker upp. Men vad säger du? Vilken kamera är smygigast i sammanhanget? Svart eller silvrig? Jag vill ju inte begå ett stort misstag här...

P.S. Dom här två bilderna är tagna med en silvrig kamera. Hade dom gått att ta med en som var svart? Eller hade bilderna kanske till och med blivit mycket bättre då?