En ubåt har kommit i vägen för mitt gatufotograferande

Jag har blivit torpederad. Eller rättare sagt så har min tid och ork sänkts av en kalla kriget-ubåt på 810 ton. Jag snackar om HMS Neptun som har släpats upp på land och som jag nu kan betrakta från mitt kontorsfönster.

Ja, ni som läser min blogg vet att jag jobbar med kommunikation och marknadsföring på Marinmuseum i Karlskrona. Mitt uppdrag har alltså varit att få resten av världen att lägga märke till denna händelse. Något som kräver en hel del arbete – jag lovar.

Så när jag har gått hem från jobbet senaste tiden har jag verkligen känt mig urvattnad, bombad och helt bottenlöst trött. Så jag ber om ursäkt över att det inte blivit så många blogginlägg och gatufoton på sistone.

Hursomhelst så kommer här några bilder från denna ganska spektakulära händelse. Samtliga tagna med min LX5. 

På den här pråmen gick hennes sista färd från Kockumsvarvet i Karlskrona till ön Stumholmen där Marinmuseum ligger.

Journalister och diverse nyfikna hade samlats för att se spektaklet.

En liknande bild som denna (fast inte tagen av mig) hittade ända till Los Angeles Times bildspel över dagens världshändelser.

På Stumholmen hade det samlats en hel del människor som ville se denna ovanliga färd.

Sedan skulle ubåten som sagt upp på land. Något som har förberetts sedan början av året. 

En inte särskilt vanlig syn - precis!

Och här ligger hon nu, intill museet. Nu ska hon byggas in i en ubåtshall tillsammans med svenska flottans första ubåt Hajen 1. Det blir en häftig grej, vill jag lova. 

Här kan ni se en kort film om hela grejen.

P.S. Min Leicadröm förvandlades till en rejäl besvikelse. Jag återkommer i ämnet, men kortfattat kan jag säga att kameran är helt och totalt kaputt!

Dina trista bilder vill väl ingen se

Vem bryr sig över huvud taget om dina ruttna bilder? Ärligt talat – vad håller du på med egentligen? Lägg ner!

Så tänker jag ibland när jag harvar omkring med mina kameragrunkor här i Karlskrona och låtsas att jag är Bresson. Vem bryr sig liksom? Det finns ju hur många fotografer som helst som tar liknande bilder. Varför skulle just mina vara så speciella? Jag menar, vardagsbilder på människor som går omkring på stan. Tjoho - intresseföreningen antecknar!

Det är lätt att hamna i det där själutplånande tvivlet som fotograf. Man undrar vad det är man håller på med. Vad är syftet? Meningen? Poängen? Men så inser man ändå någonstans att det inte är vidare meningsfullt att ställa sig själv mot väggen på det där sättet. För alltsammans handlar om något helt annat; nämligen ett slags sökande för egen del. 

Så oavsett om andra bryr sig eller inte går det helt enkelt inte att sluta fotografera. Det är en inre drivkraft och ett ostoppbart behov av att uttrycka sig som gör att man håller på. Därför är det lika bra att köra på och göra sin grej. Att likt Don Quijote höja lansen, rida mot väderkvarnarna och aldrig tvivla på det man ser.

Så var det detta med Leica. Jag har ännu inte använt min M6 som jag fick hem för ett par veckor sedan. Väntar nämligen på en adapter så jag kan köra med min skruvgängade Jupiter 8-glugg till att börja med. Det får helt enkelt duga ett tag. 

Fast jag skulle faktiskt vilja ha ett motljusskydd. Frågan är bara var jag hittar ett passande sådant till just det objektivet. Tipsa gärna om du vet. 

Mätsökarkameror, Leica M6 och annat viktigt

För ganska exakt två år sedan knatade jag omkring full av grubblerier. Vad var grejen med dessa mätsökarkameror egentligen? Dög de någonting till? Var det inte bara en föråldrad teknik som hade överlevt sig själv och kunde de över huvud taget vara bättre än mina spegelreflexkameror?

Några månader senare klarade jag inte av att hålla mig längre. Jag ville prova på egen hand och beställde en Canon Canonet QL17 GIII av en snubbe i Dallas. För strax under tusingen fick jag en uppfräschad och justerad kamera med nya ljustätningar. En fungerande originalblixt ingick också i priset. Det var en bra deal.

Canonet är en av de mest prisvärda mätsökarkameror som jag över huvud taget kan komma på. En perfekt liten kamera från 1970-talet. 

Jag kan nog säga att jag omedelbart föll pladask ner i mätsökarträsket. Handhavandet, smidigheten, formatet och utseendet kändes klockrent. Kameran blev en ordentlig nytändning samtidigt som jag återupptäckte det analoga vilket jag helt och hållet hade förkastat några år tidigare när jag blev heldigital. Och kanske var det den största överraskningen. Att jag som i praktiken kände avsky inför det analoga skulle hamna där igen.

Detta är den första gatufotobilden som jag tog med min Canonet QL 17. Eftersom jag blev så nöjd med resultatet väcktes idén att jag skulle göra ett gatufotoprojekt om min hemstad. 

En annan favoritbild tagen med Canoneten. Fotograferad ombord ett Öresundståg som är på väg över bron till Köpenhamn.

På sensommaren året efter kunde jag konstatera att jag nästan bara använde min Canonet när jag fotograferade egna grejer. Samtidigt hade nyfikenheten och lockelsen ökat inför detta med mätsökare. Så jag beställde en Canon 7 från en fotofirma i Hongkong och ett par jupitergluggar från Ukraina. Det var helt enkelt dags att skaffa en kamera med utbytbar optik.

Canon 7 motsvarar ungefär en Leica M2 med skillnaden att den har inbyggd ljusmätare. Min kamera är från 1962.

Ett av de första skotten med Canon 7 och Jupiter 8-gluggen (50 mm/2.0) som jag tyckte höll måttet.

Det här gatufotoporträttet tog jag i Siena, Italien. Det är ett fotografi som jag själv gillar väldigt mycket.

Nu, ett år senare är det dags igen. Häromdagen hämtade jag ut en Leica M6 som jag har köpt genom eBay av en fotofirma i Tyskland. På något sätt blev detta det naturliga steget eftersom jag mer eller mindre bara fotar analogt och med mätsökare numera. Min digitala utrustning används nästan enbart när jag gör fotojobb. 

En vacker syn - eller hur?

För mig har detta blivit ett sätt att maximera nyttan och glädjen av två olika världar. När jag jobbar professionellt som fotograf och har kravet på mig att leverera bilder till kunder är min digitala systemkamerautrustning oslagbar. Jag skulle aldrig byta bort den.

Men när jag jobbar med egna projekt eller plåtar privat triggas kreativiteten och skaparlusten mycket mera när jag kör med analoga mätsökarkameror. Och kanske blir det så när man har fotograferat i många år. Det behövs en viss svårighetsgrad för att gnistan ska tändas. Något jag tycker en mätsökarkamera leder till.

Snart glesnar det på småstadens gator

Augusti har alltid varit min favoritmånad framför alla andra. Det är nu sommaren brukar vara som bäst och det är samtidigt nu allting lugnar ner sig. Människorna återgår till jobb och vardag och semesterhetsen är över för den här gången. Därför tar jag alltid ledigt i augusti om jag kan. 

Men det är också en vemodig tid på många sätt. Fåglarna har tystnat och syrsornas enformiga läte har tagit över. I skogen anas doften av höst och på gatorna glesnar gatulivet. Något som för en gatufotograf i en svensk småstad betyder att allting kommer att förändras mycket snart. 

För så är det i den lilla staden till skillnad från storstaden. När sommarsäsongen är över går luften ur alltsammans på ett par dagar. Stråken som nyss sjöd av liv och rörelse blir plötsligt döda och livlösa. Uteserveringarna gapar återigen tomma och parkerna ligger mer eller mindre öde tills vårsolen sakta tinar upp staden igen.

Samtidigt gäller det att inte ge upp i det här läget. Det är ju faktiskt detta som är småstadens sanna ansikte.

Min Leica M6 dök förresten upp häromdagen. En vacker skapelse och jag återkommer till det i ett annat inlägg.

Därför känns analoga bilder värdefullare än digitala

Det finns ett knep i försäljningssammanhang som är väldigt effektivt. Ni har alla sett det och tveklöst gått i fällan mer än en gång. Knepet går ut på att lägga många varor av samma sort i en stor hög. Något som nästan alltid får oss att handla mer än vad vi egentligen behöver. 

Mekanismerna bakom är helt och hållet psykologiska. När det finns mycket av en viss produkt upplever vi nämligen att värdet sjunker. Vi tycker det verkar billigt och tror oss göra ett kap. I själva verket kan priset vara detsamma som tidigare, eller till och med dyrare. Men vi blir lurade av smarta marknadsförare. 

Detta slog mig när jag satt och grubblade på varför jag så ofta tycker att mina analoga bilder känns värdefullare än mina digitala. Kan det rent av vara samma slags psykologi bakom den känslan? Handlar det om en så enkel sak som mängden bilder? 

Jag tror faktiskt det. För medan jag lätt kan ta tusentals bilder under en dags fotograferande med digitalkameran kanske jag bara gör av med ett par rullar när jag plåtar analogt. Resultatet blir att när jag sedan ska gå igenom mina digitala foton så har jag ett överflöd av bilder och inte minst massvis med upprepningar. 

Sedan finns det en faktor till som jag misstänker påverkar. Nämligen att ju enklare något är, desto slarvigare tenderar man att bli. Personligen öser jag ofta på med exponeringar när jag fotar digitalt och inte sällan utan att kolla kamerans inställningar hela tiden. Jag slarvar mera. Men saken är den att ju mer tankemöda och energi du lägger ner på något du gör, desto värdefullare upplever du slutresultatet. Så funkar också människans psykologi. 

Just det ja! I förra veckan köpte jag en silvrig Leica M6 på ebay. Jag hoppas den dyker upp i veckan. Sedan tillhör även jag Leicagubbsen här på fotosidan ;-)