Benvenuto a l'ltalia

Tack för inspirationen Alf Jagnell. Fotosidans meste fotobloggare.

Gatufotografin har också solnedgångsbilder

Precis som alla andra fotogenrer har även gatufotografin sina typiska ”solnedgångsbilder". Det slog mig så tydligt efter en mejlväxling med fotografen Micke Berg förra helgen. Han hade schyst nog erbjudit sig att spana in några av mina gatufotobilder för att ge lite respons - ett tillfälle jag bara inte kunde missa.

Redan i förväg hade jag mina aningar om vilka bilder Micke inte skulle gilla, men jag lät dem ändå åka med eftersom jag trots allt ville få någon slags bekräftelse på mina egna tankegångar. Och min magkänsla hade rätt. Bilderna som jag själv tvekade inför var också de som enlig Micke inte höll måttet.

Det som blev uppenbart var att de där bilderna som man oftast snabbt får mycket beröm för egentligen är de som är allra svagast i längden. För de bygger i regel alltid på en punchline eller något som är lite roligt men saknar egentligt djup. När leendet har gått över är bilden i stort sett redan bortglömd.  

I det här blogginlägget kan ni se några av mina gatufotosolnedgångsbilder. Det är inga bilder som jag skäms över eller som jag tycker är direkt dåliga. Men de kommer inte att finnas med i min kommande utställning och bok. Även om jag tror att den inte lika fotointresserade allmänheten nog skulle ha lättare att uppskatta den här sortens bilder.

Vad är då typiska solnedgångsbilder inom gatufotografin. Ja, för mig är det bland annat detta:

-         När man använder reklamskyltar, klotter eller skyltfönster som bärande delar i en bild.
-         När det är alldeles för övertydliga upprepningar.
-         När bilden bara handlar om att något ska se kul eller löjligt ut.

Ja, det finns säkert mer...

På fotofronten intet nytt – men...

Det är lugnt nu. För lugnt. Dagarna går och jag fotar nästan inget alls. Det brukar bli såhär för mig under vinterhalvåret, så det är inget nytt. Däremot har jag funderat på en grej. Nämligen hur ens ambitioner ibland hamnar i vägen för en själv.

Missförstå mig inte nu. Att ha ambitioner är i grunden bra och något som kan leda till att saker och ting blir ordentligt gjorda. Men när man ställer för höga krav på sig själv kan det också leda till att slutmålet inte nås. Man blir liksom aldrig nöjd. Aldrig färdig. 

Detta slog mig när jag kollade igenom mina gatufotobilder härom dagen. Hur i helvete ska detta kunna bli en bok och en utställning som jag har planerat? Jag har massor kvar att göra. Det är för få bilder som är tillräckligt bra. Ja, så gick tankarna. 

Kanske är det därför det är så viktigt med tydliga milstolpar och en deadline när man gör ett projekt av det här slaget. Att man sätter ramen från början och sedan håller sig inom den. Förmodligen tvingar det fram nödvändiga beslut när överambitionen slår till. 

För övrigt så funderar jag återigen på detta med projektnamnet. Jag kände att det tidgare namnet ”På gatan i Karlskrona” kunde missuppfattas och tolkas som det handlade om utslagna människor, uteliggare eller rent av prostitution. Det kändes naivt på något sätt.

Men samtidigt gillar jag det också. Och så kan jag ärligt talat inte komma på något bättre. Svårt det här.

Det blev förresten ingen Rolleiflex. Min kollega ville ha lite för mycket betalt, tyckte jag. Så kanske köper jag en Yashica 124 MAT istället. En sådan kan man hitta för 1 500 spänn med lite tur. Det är ett lagom pris för en leksak. 

Gatufoto handlar om att misslyckas

Hur många av alla bilder som du tar är riktigt bra egentligen? I ärlighetens namn är det inte särskilt många - eller hur? Att vara fotograf handlar med andra ord väldigt ofta om att misslyckas.

Kanske är detta extra tydligt när man ägnar sig åt gatufoto. Det är nämligen en extra svår gren när det kommer till foto. På gatan kan du i praktiken inte styra något alls. Du är utlämnad till människors nycker, slumpen, vädret – you name it!

Det enda du kan göra är att försöka vara så förberedd som möjligt och sedan lita till din egen rutin och turen när bilden uppenbarar sig. Eller också jobba som en igel och ständigt röra dig gata upp och gata ner med din kamera.  Tillslut hamnar du i ett läge där det nästan inte går att misslyckas. 

Förmodligen är det just detta som gör det intressant och givande. Det vill säga att det inte är lätt. Motståndet och alla misslyckanden blir helt enkelt sporren som gör att man fortsätter. För varje misslyckad bild blir man bara ännu mera sugen på lyckas. 

Idag har jag förresten soppat en rulle T-MAX400 som har gått genom min Canonet. Jag är fortfarande imponerad av denna lilla kamera som jag köpte innan julhelgen förra året. Att en kamera för 500 spänn kan ge så mycket fotoglädje - det är en skön känsla. 

Nu stupar jag in i vintermörkret

För ett par veckor sedan tog det liksom tvärstopp i mitt plåtande. Inte för att jag känner mig utbränd eller något sådant. Nej, nej, nej! Det är helt enkelt ett årligen återkommande fenomen i mitt fotografiska liv. När slutet av oktober närmar sig tappar jag farten. Rejält.

Det beror på en kombination av flera själadödande faktorer. Inte minst vädret, kylan och det annalkande svarta vansinnet som ligger framför oss. Mina kreativa kretsar bestämmer sig i detta läge för att stänga ner. Bara en mycket svag energi orkar hålla sig vid liv och den försörjer i sin tur en liten pulserande lysdiod som leder mig genom vinterhelvetet.

Nu låter detta säkert väldigt deppigt och så. Tja, lite deppigt är det faktiskt. Vintern är inte min årstid och har aldrig någonsin varit det. Speciell inte den som vi oftast har här i södra Sverige. Ett grådisigt fuktigt töcken. Livlöst och illaluktande. Ibland känns tillvaron som en svartvit film från första världskrigets frontlinjer. Man bara väntar på de kreverande bomberna. Och de faller - inombords.

Nåväl. Jag kommer att klara mig. Som alltid. Man får försöka tänka foto. Läsa om foto. Diskutera foto. Planera foto. Titta på foto. Och såklart finna glädje i andra saker som inte har ett dugg med foto att göra. Alltså det riktiga livet utanför den jättelilla nördiga fotografiska sfären.

För övrigt har jag bytt namn på bloggen igen. Att hela tiden byta namn på sin blogg är ett typiskt kardinalfel och jag borde veta bättre. Men det jag hade innan funkade inte av flera skäl. ”På gatan i Karlskrona” lät som en horas bekännelser, eller något sådant. Det håller liksom inte.

Så allra sist. Man måste lämna sina läsare med hopp och en strimma ljus. Vi människor funkar ju på det viset. Därför kan jag berätta att jag har en skön Rolleiflex på G som jag kanske kan köpa av en kollega på jobbet. Det känns kul. Och så har jag gett min X100 en ny chans. Jag har med mig den varje dag och planerar att göra några små miniprojekt med den. Jag får se vad det leder till. Kanske något bra. Den tände ju trots allt en slags gnista när jag använde den i Paris i början av sommaren. 

EDIT: Hittade just en film om Gunnar Smoliansky på tuben. Den kan ni spana in.