SE BILDEN: Palio di Siena - kanske världens mest spektakulära hästtävling

En sötaktig doft av hästurin och tobaksrök blandar sig i den varma luften. Jag står på torget Piazza del Campo mitt i den Italienska staden Siena och klockan är strax efter åtta på kvällen. Det är bara drygt en halvtimme sedan världens kanske mest spektakulära hästkapplöpning utspelade på platsen. Loppet kallas för Il Palio di Siena – eller rätt och slätt för Palio. 

Ett flera meter brett spår med hårt packad lera löper runt torget. Färska hovavtryck med skarpa kanter framträder tydligt i underlaget. Men hästarna är tillbaka i sina stall och istället blandas turister och firande Sienabor med stressade restaurangägare som släpar fram sina bord mitt på kapplöpningsbanan. Festen har redan börjat.
– Hästen är vacker, ryttaren är vacker! Ungefär så sjunger en grupp män samtidigt som de högtidligt viftar med stora färggranna flaggor. Några andra män slår rytmiskt på trummor som de bär på höften och tillsammans går männen sakta runt torget. Varv efter varv.

Två gånger varje sommar hålls denna intensiva festival som är väl värd att bevittna för den som vill se något annat av Italien än vingårdar, katedraler och badstränder. Det är en stolt tradition med anor ända tillbaka till medeltiden och Sienaborna deltar med liv och lust i festligheterna som varar drygt en vecka varje gång. Då bjuds det på uppvisningar, hästparader och utdragna middagar med mat, dryck och sång tills långt efter midnatt. Allt sker på gatorna och i gränderna som det så ofta gör i Italien. 

Festivalen skulle kunna beskrivas som en kamp mellan stadens 17 kvarter. Varje kvarter (contrada) har en egen häst, en egen ryttare och en egen flagga. Enligt några boende som jag pratar med finns historiskt sett en rivalitet mellan de olika contradorna som ibland har tagit sig våldsamma uttryck, men det ser jag inget av under mitt besök. Istället ser jag människor från olika contrador som glatt står och prata med varandra. Det är framförallt fest och glädje som genomsyrar staden.

Men Palio är mycket mer än festligheter och hästkapplöpning. Bakom kulisserna pågår köpslagningar och förhandlingar mellan de olika kvarteren. Till och med på startlinjen kan ryttarna förhandla med varandra om loppets utfall. Det är på sätt och vis ett fulspel.
– Många turister skulle nog bli lite besvikna om de visste vad Palio egentligen handlar om, säger en kvinna och ler brett. Hon bär sin kvartersflagga som en scarf runt halsen vilket många engagerade Sienabor gör.

När det gäller själva loppet så är det inte helt ofarligt. Både människor och hästar har gjort sig illa – ja, till och med dött. Ett år ramlade en häst rakt in i publikhavet med flera skadade som resultat. Samtidigt är säkerheten hög numera. Mängder med poliser och sjukvårdare finns på plats och som besökare märks det att säkerhetstänkandet är rigoröst. Trots detta är det dramatiskt när jag själv tittar på loppet. Några kvinnor svimmar och bärs snabbt ut på bår av tillskyndande sjukvårdspersonal.  

Det är därför viktigt att känna till sina begränsningar innan man ger sig i in på torget för att se kapplöpningen, får jag i förväg veta av en van besökare. När det väl sätter igång är du nämligen instängd tillsammans med tusentals andra. Banan sluter sig runt publiken och det går inte att lämna platsen vilket kan vara en skrämmande upplevelse för den som inte är förberedd. 

Samtidigt är det värt det eventuella obehaget när loppet väl har startat. Det är kort och intensivt. I 90 sekunder piskar ryttarna sina hästar runt det medeltida torget. Det knottrar sig på huden. Stämningen är hög, liksom ljudet från publiken. Och när det hela är över exploderar Siena i en fest som varar hela natten.

Nördfakta: Samtliga bilder är tagna med Fujifilm X100s.

SE BILDEN: Jag och Fujifilm X100S åkte till Italien...

Mitt i den Italienska provinsen Toscana ligger staden Siena. Känd för sitt läder och hästtävlingen Palio som hålls på stadens största torg två gånger varje sommar. Dit styrde jag kosan under min sista semestervecka och som sällskap hade jag en nyinköpt Fujifilm X100S.

För så är det - jag kunde helt enkelt inte motstå frestelsen utan beställde mig en Fujifilm X100S för knappt två veckor sedan. Passande nog damp den ner bara ett par dagar innan jag skulle resa iväg. Två extra batterier hann jag också med att få hem via postorder.  

Men det var inte ett helt lätt beslut kan jag lova. Ni som följer min blogg vet att jag köpte föregångaren när den kom ut men att jag efter bara några månader sålde av den i ren besvikelse. Allt för många skumma egenheter och en bristfällig AF fick mig helt enkelt att snabbt tappa fotoglädjen.

Samtidigt var kameran fantastiskt trevlig på många sätt. Det knivskarpa objektivet, den optiska sökaren, de superfina bildfilerna, den träffsäkra autovitbalansen och blixtens välmodererade ljus tillsammans med formatet och utseendet gjorde att kameran på många sätt spelade i en helt egen division jämfört med allt annat som fanns (och finns).  

Därför har jag inte kunnat låta bli att lockas av efterföljaren. Inte minst eftersom det hävdats att tillverkaren åtgärdat alla de där egenheterna som gjorde den ursprungliga X100 till en så omständlig kamera. Liksom att jag personligen verkligen har saknat en smidig digital snapshot- och gatufotokamera i lagom storlek.

Hur är då nya X100S? Tja, enligt min mening mer eller mindre som en helt annan kamera. De har verkligen lyckats åtgärda i stort sett alla de där otroligt frustrerande bristerna som X100 hade. Det kan jag säga utan att tveka efter en hel veckas intensivt fotograferande i alla tänkbara situationer.

Det första som märks är naturligtvis förbättringen av kamerans AF. Den är avsevärt rappare men framförallt mycket mera träffsäker och sätter skärpan mer eller mindre hela tiden vilket knappast X100 gjorde. Tillsammans med en kvickare uppstart är förmodligen detta de två saker som förändrat känslan i kameran allra mest. Nu känns den pålitlig och proffsig.

Men även gränssnittet för menyer och övrigt är rejält förbättrat. Dessutom har några knappar bytt plats och delvis fått andra funktioner. Man hamnar inte alls på samma sätt i ett förvirrat och frustrerande grävande bland ologiska menyer vilket lindrigt sagt är otroligt befriande. Det går snabbt att komma åt och ändra viktiga inställningar.

För det mesta använde jag kameran på klassiskt gatufotomanér. Alltså med hyperfokalavstånd och förinställd bländare och slutartid. Jag valde att jobba med bländare 5.6, en 500 dels sekund och skärpan satt på tre meter. Med en motsvarande 35 mm-optik blir det bra. Skärpedjupet täcker in lagom mycket och slutartiden är tillräckligt snabb för att frysa rörelser.

Enda skillnaden mot när jag plåtar analogt är att jag körde med auto-iso. På så sätt kan jag använda digitalkamerans styrka ihop med ett analogt tänk vilket jag tycker funkar extremt bra. Oavsett om man befinner sig i solsken eller skugga exponerar kameran för det mesta rätt.

Men jag tog också en del porträtt, detaljbilder och rena minnesbilder (läs semesterbilder). Då använde jag i regel full automatik. Och kameran sätter verkligen exponering, skärpa och allt annat så klockrent att det oftast är lönlöst att fibbla med manuella inställningar. 

Personligen tycker jag att förändringarna har gjort nya Fujifilm X100S till en kamera som nu fungerar helt superbt. Jag ser i ärlighetens namn inget behov av att använda någon annan digitalkamera. Den kommer att bli min vardagskamera, resekamera, och gatufotokamera framöver - tveklöst är det så. 

P.S. För att lugna eventuellt oroliga själar så betyder detta såklart inte att jag tänker sluta använda min Leica M6. Att plåta analogt är ett parallellt spår liksom...

SE BILDEN: Att gatufota gatutelefonerandet

Jag kommer ihåg första gången jag mötte en person som pratade i telefon på stan. Det var i mitten av 1990-talet under en promenad genom parken. Plötslig noterade jag en man som ljudligt och vilt gestikulerande tycktes konversera med sig själv. Min första reaktion var att det handlade om en mentalpatient på flykt från någon sluten anstalt.

Ja, det kändes allt lite konstigt i början när folk började telefonera på gator och torg men snart hade jag en egen ”nalle”. Minns inte modellen men det var en ganska klumpig Nokia av något slag. Det kändes i alla fall speciellt att ha telefonen med sig och jag kollade ständigt om någon hade ringt eller skickat  sms.

Därifrån har utvecklingen gått framåt ordentligt, eller utför beroende på vem man frågar. Idag är mobiltelefonerna multimediamaskiner i fickformat och det minsta man använder dom till är förmodligen att ringa. Istället har de på många sätt tagit datorernas plats - och kamerornas.

Personligen tycker jag att det är en helt fantastisk grej med smått otroliga användningsområden. Jag har därför svårt att föreställa mig en tillvaro utan en modern smart telefon. Samtidigt kan det tveklöst bli för mycket av det goda. Ibland blir vi så inne i tekniken att vi förlorar kontakten med nuet och de människor som finns runt oss.

Som gatufotograf tycker jag att det är ett hyggligt kul fenomen att fotografera. Människor kan bli stående lite överallt stirrandes i sina telefoner och helt förlora sig själva. De blir som levande statyer nästan, eller åtminstone som de vore i en annan värld. Vem vet, kanske något som är värt ett litet fotografiskt miniprojekt framöver...

SE BILDEN: Fotografera av istället för att skanna – så gick det

I mitt förra blogginlägg skrev jag om det där med att fotografera av sina negativ istället för att skanna. En metod som en del fotofirmor använder numera. Fördelarna är bland annat att det går snabbare än skanning liksom att du får fram råfiler i kamerans upplösning.

Eftersom inlägget genererade en bunt riktigt bra tips bland kommentarerna bestämde jag mig för att testa metoden. Och tack vare en snäll fotokollega här i Karlskrona som lånade ut sitt macroobjektiv till mig kunde jag sätta igång redan dagen efter med experimenterandet som föll väldigt bra ut.

På en dag lyckades jag nämligen fotografera av de 100 negativen som jag ville digitalisera. Resultatet blev både skarpt och med ett fint tonomfång. Så nu har jag bilderna i hög upplösning för att kunna jobba fram bra filer både till boktryck och utställningsprintar framöver. Det gick helt enkelt över förväntan.

Jag använde för övrigt min Samsung surfplatta som ljuskälla genom att installera en app som får skärmen att bete sig likt ett ljusbord. Det funkade väldigt bra då jag kör med svartvita negativ. Det ska tydligen inte vara lika lämpligt med färgnegativ och dior eftersom färgtemperaturen kan skifta något. Men det beror såklart på hur petnoga man är. Ska bilderna inte användas för stora fina utskrifter och tryck går det säkert bra.

Här kommer några erfarenheter att tänka på för den som vill testa själv:

-  Se till att ha ett riktigt stabilt stativ som går att vinkla i 90 grader. Spänn skruvarna hårt.

- Använd vattenpass i båda ledder för att få kameran i rak vinkel mot negativet.

- Tänk på att de flesta golv sviktar och rör på sig en del, även när du står stilla. Använd självutlösare (eller fjärrutlösare) och gå bort en bit från kameran när du ska exponera.

- Ställ skärpan på filmens korn. Precis som när du ställer skärpan med en förstoringsapparat.

- Om du ska fotografera många negativ, se till att ha en bra arbetshöjd så du slipper stå böjd med ryggen. Det kan nämligen bli ganska jobbigt efter några timmar.

-  Skärma av från ljus utifrån så det dominerande ljuset kommer underifrån.

- Glöm inte bort att hålla rent från damm. 

Jag skar ut ett hål som var något större än negativet i en kartongskiva. Dels för att hålla negativet på plats men också för att skärma av ljuset och därmed undvika eventuella reflexer i objektivet. 

Det går inte att lägga negativet direkt på surfplattan eftersom skärmens pixlar lyser igenom negativet som ett raster. Därför monterade jag isär en ikearam som jag riggade enligt bilden ovan för att få ett lämpligt avstånd till ljuskällan. 

Först använde jag två böcker som tyngder för att platta till och hålla negativen på plats. Men det var inte så bra som jag trodde så efter en stund bytte jag till en hålslagare och en häftapparat vilket funkade mycket bättre.

RESULTATET:

Avfotograferat negativ.

100 %.

Vänt till positiv, samt ställt autonivåer och skärpa i Photoshop.

Samma bild inskannad. 

SE BILDEN: Fotografera av istället för att skanna - är det smart?

I skiftet september-oktober sker ett viktigt avslut för min del. Då har jag nämligen hållit på med mitt gatufotoprojekt i två år och åtta månader och det är helt enkelt dags att ta nästa steg i processen. Alltså är det slutfotograferat och istället tänker jag lägga fokus på andra viktiga bitar.

En sådan sak är att digitalisera mina negativ på bästa möjliga sätt så det går att få fram högupplösta bildfiler till boken och utställningsprintarna så småningom. Tyvärr håller inte min gamla kontorsskanner från 1998 riktigt måttet, även om den är förvånansvärt bra med tanke på ålder och utförande.

En idé om hur detta ska kunna gå till har jag diskuterat med Magnus Fröderberg – och det är helt enkelt att fotografera av negativen. Något som trots allt flera fotofirmor gör när man skickar in sina negativ för ”inskanning”. Priset varierar såklart, från femtiolappen och uppåt per bild.

Det är egentligen inga jättestora pengar ifall man som jag planerar att skanna in max 90 stycken negativ. Däremot tar det faktiskt emot att skicka iväg hela min fotografiska produktion från de senaste tre åren till en fotofirma. Det känns också bökigt att behöva sortera ut alla enskilda negativ, märka upp vilka som ska skannas, och så vidare.

Därför har jag börjat grubbla på att köpa ett bra macroobjektiv till min Canon 5D Mk II för att göra jobbet själv. Ett schyst macro går att få tag på för ett par tusenlappar om man nöjer sig med ett begagnat. Men det finns två små problem att komma runt. Dels hur negativen ska hållas plana på ett bra sätt, och dels hur de ska belysas. 

Ett förslag som jag har hört/läst (vet inte var) är att använda en vanlig surfplatta som belysning, eller en blixt. Liksom en gammal filmhållare från en förstoringsapparat för att få negativen plana. Den metoden kan funka. Fast någon därute kanske har ett smartare förslag?