SE BILDEN: Roliga gatubilder är sällan kul

Det finns en ganska vanlig inställning om att gatufotobilder helst ska vara lite roliga. Alltså gärna innehålla putslustiga situationer och människor som ser smått komiska ut på olika sätt. Bilderna bör ha en slags punchline, skulle man kunna säga.

Själv är jag infernaliskt trött på den sortens motiv. De tråkar i regel ut mig alldeles för mycket. Samtidigt är det lätt att hamna i fällan att man mest riktar kameran mot uppenbart småroliga situationerna. Det går av bara farten, men jag har börjat hindra mig själv mer och mer.

För egentligen blir nog gatufoto betydligt intressantare ifall fotografen kan nå bortom det uppenbart skämtsamma och hitta en annan dimension. Vissa pratar om att de bästa bilderna snarare genererar ett frågetecken än ett utropstecken, eller en punchline.

Detta var något som jag och Magnus Fröderberg diskuterade när vi var i Polen och gatufotade i torsdags. Ett äventyr som började i onsdags kväll med nattfärja från Karlskrona till Gdynia/Gdansk för en heldag på plats under torsdagen och sedan hemresa igen samma kväll.

Gdansk är förmodligen en rätt så okänd stad för många svenskar men den är väl värd ett besök. Storleksmässigt är staden ungefär som Malmö med skillnaden att Gdansk mera är som Gamla stan i Stockholm i sin bebyggelse med helt fantastiskt vackra byggnader och miljöer.

Polen är för övrigt löjligt billigt för oss svenskar. En schyst måltid går att hitta för femtiolappen och en halv liter starköl går loss på 20 spänn. Att åka taxi är också riktigt prisvärt. Magnus och jag åkte de tre milen från färjeterminalen in till Gdansk centrum och det kostade lite drygt 200 kronor med dricksen inräknad.  

Vi pratade en del analogt och digitalt också. Magnus har ju en gatufotostil som skiljer sig från min. Han kör digitalt och använder även sitt 24-70mm på gatan. Jag hade egentligen tänkt köra gatufoto à la Magnus och hade därför med mig min 5D Mk II med två fasta glas.

Men det gick verkligen inget vidare. Det var först när jag efter ett par timmar plockade fram Leican med 50-gluggen som min mojo kom tillbaka och bilderna började sitta som jag ville. Det ena är inte mera rätt eller fel än det andra, men det visar tydligt hur viktigt det är att hitta sin egen väg. 

SE BILDEN: Vad kan filosofin lära en fotograf?

Den senaste tiden har jag läst en del filosofi. Skämtsamt har jag sagt till mina vänner att det förmodligen är ett tecken på att jag befinner mig i en fyrtioårskris. Men eftersom jag inte har råd att köpa en sportbil får jag läsa böcker om filosofi istället. 

Samtidigt finns ett allvar i botten. Det är svårt att vifta bort dessa tänkares slutsatser och om man backar bandet till antikens filosofer så har dessa på många sätt påverkat våra moderna religioner. Något som sedan förts in i nuvarande värdesystem och hur vi tänker kring livet. 

En tragikomisk sak i sammanhanget är att de flesta riktigt stora filosofer levde sina liv i olycka och själslig misär i ett slags utanförskap. Många av dem dog också under tragiska omständigheter. Antingen genom beordrade självmord eller på grund av djupa depressioner och mentalsjukdom.

Den naturliga frågan som uppstår är därför om dessa personer egentligen har något att säga oss vanliga människor. Personligen tror jag det. För kanske är det trots allt så att de som står bredvid oss övriga är de som allra bäst kan urskilja livets mekanismer. De har skäl att på djupet begrunda tillvaron, så att säga. 

Kan då filosofin lära oss något om fotografins ädla konst? Tveklöst är det så. Ta till exempel Friedrich Nietzsche. En av hans grundfilosofier var att inget av värde i livet kommer utan rejäla ansträngningar och rent av ett visst lidande. För att må bra eller för att nå ett livsmål måste du helt enkelt kämpa och stå ut med djupa svackor. 

Detta är något som vi i vår tid nog på många sätt har glömt bort. Vi vill gärna ha allt det goda utan att behöva anstränga oss särskilt mycket. Livet ska vara ett flow av ständig lycka och framgång. Vi tror att det finns genvägar och snabba lösningar. Varför inte en app som fixar livet? 

För att koppla resonemanget ännu tydligare till den fotografiska sfären så kan man säga att om du verkligen vill utvecklas som fotograf eller prestera något riktigt bra – ja, då måste du förstå att det krävs en uppoffring. Du lär få slita, gå genom ångest, tvekan och även motgångar. 

De största fotograferna känner till detta. Christer Strömholm talade exempelvis om att ”utsätta sig”. Jag tror han menade ungefär samma sak som Nietzsche. Du måste stångas med livet och fotografin. Ibland gör det ont. Ibland spottar du blod. Men utan ansträngningen kommer du aldrig att nå bergets topp och där få njuta av utsikten för att använda en liknelse i Nietzsches anda. 

SE BILDEN: Gatufoto är gatufoto - oavsett var

Ibland ställs saker och ting på sin spets när man minst anar det. Som idag när jag erbjöd mig att hjälpa en förvirrad turist som stod och vred sin karta på stan. Glad i hågen stolpade jag fram med kameraväskan över axeln och Leican i handen för att göra en god gärning.

– Är du också turist, frågade den asiatiske mannen och pekade på min kamera.

– Nej, jag bor här, svarade jag.

– Varför har du en kamera med dig?

– Jag är dokumentärfotograf och håller på med ett projekt om människorna i min hemstad.

– Okej, vad är det som är så speciellt med människorna i den här staden?

Som ni kanske anar kunde jag inte svara särskilt bra på den sista frågan. Istället gav han mig en tankeställare som jag sedan dess har grubblat på fram och tillbaka. Och mitt svar är nog följande: det finns inget speciellt alls med människorna i min stad.

När jag tittar på bilderna som jag har tagit under de senaste två och ett halvt åren kan jag istället konstatera att det jag har avbildat i praktiken kunde ha varit taget i nästan vilken europeisk stad som helst under de senaste 80 åren. Inget är unikt.

Det är människor som sitter på parkbänkar, människor som äter, solar, promenerar och rastar hunden. Det är barn som leker, kärlekspar som vänslas, män som pratar och kvinnor som röker. Det är på något sätt det där som alla städer erbjuder. Varken mer eller mindre.

En sådan fråga kan därför få en att undra varför man håller på egentligen och det ärliga svaret är att jag inte riktigt vet. Men det har förmodligen med något ganska personligt och egoistiskt att göra. Jag gör det alltså inte för att miljöerna eller människorna här är extra intressanta. Det är den torra och fullständigt ärliga sanningen. 

SE BILDEN: Inte mycket är nytt under solen

På 1700-talet skrev ett sjöbefäl att utvecklingen inom flottan nu hade nått så långt som det var möjligt. Inget kunde bli mera avancerat än vad det var. Idag är det lätt att skratta åt hans naiva och självgoda påstående. Ta exempelvis en titt på de högteknologiska Visbykorvetterna.

Samtidigt ska vi vara försiktiga med att skratta för mycket. Vi människor har nämligen en otrolig förmåga att tro att vi lever i märkvärdiga tider, att det vi upplever, ser och känner på något sätt är unikt för oss här och nu. Eller, att vi ständigt bryter ny mark.

Det kanske enklaste sättet att slå den här sortens villfarelser ur hågen är att läsa om de gamla grekerna och romarna. Det finns en hel del bevarat. Allt från litteratur, dramer och filosofi till ren dokumentation å statens och militärens vägnar.

Ta bara en sådan sak som att man i det antika Rom kunde gå till ett snabbmatställe och beställa sig en hamburgare. Eller att det fanns taxitransporter med taxameter. Liksom vattenklosetter, rinnande vatten, golvvärme och att det var i Rom detta med gatunummer uppfanns. Samma system som vi använder ännu idag.

Men även om ovanstående är spännande är det egentligen när man börjar läsa om antikens filosofer som det blir riktigt intressant. För då framstår det tydligt hur människan i tusentals år har grubblat kring livets stora frågor och att många ”moderna” frågeställningar egentligen är nästintill eviga.

Vad har nu detta med foto att göra, kanske någon läsare undrar. Allt, skulle jag vilja hävda. För det går inte att separera livet från fotograferandet. Man lever inte för att fotografera, man fotograferar för att man lever.

Jag avslutar med ett citat av Seneca den yngre som levde i Rom under vårt första århundrade: ”tur uppstår när du är tillräckligt förberedd för att kunna fånga en bra möjlighet”. Alltså samma sak som Henri Cartier-Bresson sa när han talade om gatufoto 1 900 år senare.

Fler citat av Seneca hittar du här.

SE BILDEN: På nationaldagen flydde jag fosterlandet

För några veckor sedan sålde jag min bil som jag har ägt i nästan sex år. Sedan dess har en nygammal verklighet återigen öppnat sig för mig. Som exempelvis detta med att åka tåg. Något jag som bilägare bara gjorde i absoluta nödfall.

Därför inbillade jag mig i min naiva tro att jag mer eller mindre skulle vara ensam när jag hoppade på första tåget till Köpenhamn tidigt under torsdagens morgon. Men redan i Karlskrona var det rejält med folk ombord och drygt ett par timmar senare när vi lämnade Malmö stod människor packade som sillar i mittgången.

Med andra ord var jag knappast ensam på besök i den danska huvudstaden. Det var ganska många svenskar på plats och såklart även andra turister som fick njuta av Köpenhamn denna soliga och heta sommardag och det kändes helt rätt att lämna min folktomma och igenbommade hemstad för lite liv och rörelse.

Själv var jag såklart där allra mest för att gatufotografera. Med mig hade jag 5D:n och 35- och 50-optiken. Den sistnämnda hade jag dock lika gärna kunnat lämna hemma, för den använde jag inte på hela dagen. Istället passade jag på att nyttja vidvinkeln i folkvimlet.

Fast i ärlighetens namn är jag inte så förtjust i att fotografera under dagtid när det är starkt solsken. Ljuset blir för hårt och kärvt i mitt tycke. Därför infann sig kanske inte det där riktiga drivet vilket jag också tycker märks på bilderna. Det blev inga som jag är riktigt nöjd med.

Egentligen började ljuset bli någorlunda bra först när jag var tvungen att ta tåget hem igen tidigt på kvällen. Det är något jag ska ta med mig nästa gång jag åker iväg för att gatufotografera. På dagen kan man helt enkelt ta det ganska lugnt och istället lägga krutet på kvällen. Ja, i alla fall soliga dagar eller om man inte kör med blixt som en del gör.

Snubben här under stötte jag på sedan när jag skulle åka hem. Han var väldigt pratsam och sa bland annat att han hade varit med i ett program med Filip & Fredrik. Eftersom jag aldrig kollar på de där båda herrarnas program kunde jag tyvärr inte säga att jag kände igen honom när han frågade om det. Men pratsam var han som sagt ändå :-)