SE BILDEN: Småstaden - gatufotografens blinda fläck?

När man surfar omkring på nätet och läser om gatufoto är det nästan bara storstäderna som gäller. Det är London, Barcelona, New York, Paris, Tokyo och så vidare. Alla som gatuplåtar söker sig till samma stora städer – typ. 

Jag är väl på sätt och vis likadan själv. När jag planerar att åka iväg för att gatufota styr jag gärna kosan mot de större städerna, både i Sverige och utomlands. Men egentligen är ju dessa metropoler ganska sönderfotograferade och till och med uttjatade. 

Därför har jag slagits av tanken att man emellanåt även borde sikta in sig på mindre städer, eller åtminstone mindre kända städer. Alltså de där platserna som aldrig lockar horderna av något som numera nästan skulle kunna beskrivas som gatufototurister.

Jag har därför funderat på att till en början göra småstäderna i södra Sverige som en slags förlängning av mitt projekt här i Karlskrona. Städerna jag skulle kunna tänka mig är bland annat följande:

 Kalmar
Växjö
Jönköping
Halmstad
Helsingborg
Lund
Landskrona
Ystad
Kristianstad
Karlshamn

Fast egentligen låter det som ett rätt långvarigt projekt. Ja, rent av något man håller på med av och till under en tioårsperiod eller så. Hursomhelst, bilderna i det här inlägget tog jag i lördags när jag besökte Kristianstad för att testa min nyinköpta 35-glugg. En riktigt regnig och kvalmig dag som ändå bjöd på folkmyller och aktiviteter. 

För övrigt åker jag nog en vända till Köpenhamn på nationaldagen för att spendera en heldag i den danska huvudstaden. Och Köpenhamn är som bekant en "by" så det går med andra ord alldeles utmärkt. Det ska bli roligt och då ska jag ännu en gång testa 5D:n som gatufotokamera. Sedan blir det nog en öl också och en fika på Café Norden.

SE BILDEN: Nu har jag satt mig själv i skiten

Förmodligen har ni redan sett att något är helt galet i det här inlägget. Ja, i alla fall ni som läser min blogg emellanåt. Det jag syftar på är såklart bilderna. De är i färg. Och som inte det var illa nog är de dessutom tagna med min digitala systemkamera.

Det kan bero på spirande vårkänslor att det blev så här. Eller min pågående fyrtioårskris. Oavsett vad har jag bestämt mig för att köra gatufoto på det här sättet ett tag framöver nu. Leican ska alltså få ta det lite lugnt hur otroligt det än låter. 

Kanske kommer jag rent av att slutföra hela mitt gatufotoprojekt digitalt. Det är faktiskt något jag har grubblat på fram och tillbaka. För mig handlar det om att ta det hela ett steg till, bryta av, skapa en slags kontrast, göra något oförväntat.

Samtidigt vet jag inte om det kommer att funka. Jag vrider och vänder på idén rätt mycket för tillfället. Det kan bli bra, det kan bli skit. Möjligen borde jag ta helt andra slags bilder om jag väljer att göra så här - typ  gatuporträtt med blixt eller något sådant.

Som sagt, jag har satt mig själv lite i skiten med detta. Men det kändes helt rätt och var dessutom förbaskat kul att plåta digitalt igen. Så jag måste i alla fall köra på ett tag till och känna efter ordentligt innan jag bestämmer mig.

Kolla slutligen på de tre sista bilderna. Jag har märkt att jag alldeles för ofta bygger mina gatufoton på det här sättet. Ärligt talat måste jag försöka bryta mig loss från de här överkomponerade bilderna och frigöra bildspråket mera. Alltså ännu en grej att kämpa med. Men vem har sagt att det ska vara enkelt? :-) 

SE BILDEN: Funkar Bresson som förebild ännu idag?

Så var det då dags att grotta in sig i ämnet Henri Cartier-Bresson igen. Denna nästan mytiska person och fotoikon som av många påstås vara gatufotografins fader. Inte bara för att han tog enastående bilder utan också för att han formulerade ett speciellt förhållningssätt till den ädla gatufotokonsten. 

Men hur står sig Bressons syn på gatufoto idag – och hur funkar hans typ av bilder jämfört med det som produceras i nuläget? Kan man säga att hans stil fortfarande känns modern, eller har tiden sprungit ifrån honom? Är Bresson helt enkelt en inaktuell förebild numera? 

Nej, det tycker inte den kinesiske gatufotografen Fan Ho som jag läste en intervju med nyligen. Visserligen tillhör knappast 75-årige Fan Ho de unga påläggskalvarna inom gatufotosfären, men han sa ändå en intressant sak; nämligen att Bresson i hans ögon fortfarande är samtida och relevant. 

Personligen kan jag inte annat än hålla med Fan Ho. Bresson känns fortfarande modern och hans förhållningssätt till gatufotografin fungerar ännu. Samtidigt upplever jag att mycket av det som Bresson och andra tidigare fotografer sa och förmedlade kring gatufotografin har glömts bort av många av oss som nu för tiden harvar omkring på gatorna.

Inte minst då den konstnärliga medvetenheten och känslan för finess som fanns hos Bresson. Det handlar om allt från att se i flera lager och att fånga det avgörande ögonblicket till tydliga och starka kompositioner. Alltså den där helheten som Bresson talade om när bildens viktiga beståndsdelar i ett mycket kort ögonblick faller på plats.  

I det här blogginlägget har jag valt ut tre av mina egna bilder där jag har inspirerats av Bresson. Det är svårt, för att inte säga mycket svårt att försöka gå i hans fotspår. Men det är samtidigt extremt lärorikt och roligt. Om man sedan lyckas eller inte är en annan femma.  

Den nionde mars öppnar för övrigt en stor retrospektiv utställning om Henri Carter-Bresson på Fotografiska i Stockholm. I samarbete med bildgruppen Magnum kommer närmre 300 bilder att visas upp. Enligt Fotografiska ska utställningen innehålla både hans mest välkända klassiker liksom ett antal tidigare aldrig visade verk.  

Slutligen - om du är intresserad av gatufoto är du varmt välkommen till min sida på facebook: Joakim K E Johansson Street Photography

SE BILDEN: Att fixa utställning och ny fotosida på fejjan

Igår fick jag grönt ljus för att ställa ut på en av stans mest välbesökta restauranger här i Karlskrona. Det blir min tredje fotoutställning på mindre än ett år vilket känns väldigt roligt. Speciellt med tanke på att jag tidigare bara har ställt ut en enda gång under alla år som jag hållit på.

Som vanligt är tricket att vara proaktiv. Jag har därför i förväg kollat upp lokaler som kan funka (mycket snokande ;-) och sedan legat på, frågat, visat mina bilder och så vidare. Så om du själv är sugen på att ställa ut rekommenderar jag dig att göra samma sak. Man kan inte få mer än ett nej, som det heter.

En viktig sak som jag vill nämna i sammanhanget är att reflektera över vilken stil ägarna verkar gilla. Inte minst för din egen skull. Dina fotografier ska helst komma till sin fulla rätt samtidigt som de såklart också måste funka i lokalen som sådan. Om du har tänkt på detta i förväg ökar dina chanser att få ställa ut - det är jag rätt säker på.

Jag har skrivit ut några nya bilder som nu ska ramas in. 

I början funderade jag på att gå runt med en bunt schysta printar som jag kunde visa upp och det var nog inte helt fel tänkt. Men jag har märkt att det går lika bra med en surfplatta eller en bärbar dator. Så spar på krutet och lägg din energi på rätt grejer, det är ett tips.

Att ha några av sina bästa bilder snyggt presenterade på webben är däremot väldigt bra. Liksom bildexempel som visar hur dina fotografier ser ut inramade och klara. Ännu bättre är det om du dessutom har bilder som visar hur det sett ut på dina tidigare utställningar - om du haft några.

Varför är detta viktigt? Jo, för även om du träffar någon på plats så brukar det alltid vara flera personer som är inblandade i beslutet. Många restauranger och kaféer har olika delägare och även andra som vill var med och bestämma. Så den du pratar med brukar nästan alltid vilja visa dina bilder för de andra innan du får ett svar. Därför ska du inte glömma bort visitkorten heller. 

Häromdagen sparkade jag förresten igång en ny sida på facebook. Jag tänker använda den som en snabbare kanal än bloggen och dela med mig av fotoinriktade filmer, blogginlägg, bilder och annat smått och gott som jag hittar på nätet, men självklart också mina egna alster och annat som rör mitt gatufotograferande.

Så om du delar detta intresse kring framförallt gatufoto och dokumentärfoto är du varmt välkommen till sidan som finns här: Joakim K E Johansson Street Photography

Min första kamera gjorde mamma förbannad

Jag kommer aldrig att glömma när jag köpte min första egna kamera. Jag var 15 år och hade jobbat en hel sommar på ett tryckeri strax utanför stan. När lönen ramlade in på kontot gick jag till en av fotohandlarna i centrum och köpte mig en liten pocketkamera. Den gick på en femhundring ungefär, om jag inte minns helt fel.  

Glad i hågen åkte jag hem och visade kameran för min mamma. Resultatet blev att jag fick mig en rejäl utskällning. Hon kunde över huvud taget inte förstå att jag hade lagt så mycket på en kamera. Vad skulle jag med en sådan till? I min mammas ögon var det slöseri. Jag borde ha köpt något vettigare för mina pengar.

Tja, på den vägen är det. Jag kan ärligt säga att mina föräldrar nog aldrig riktigt har förstått mitt fotointresse och var det kommer ifrån. Men jag var redan fast och gav inte upp. Ett par år senare fick jag tillfälligt jobb som museifotograf, sedan en kort praktik på länets största lokaltidning. Efter det gjorde jag lumpen som fotograf i flottan. 

Sedan rullade det på. Jag frilansade fram och tillbaka och hade även några anställningar som fotograf, fast jag blev aldrig fotograf fullt ut. Istället utbildade jag mig i journalistik och kommunikationsvetenskap och idag jobbar jag som flera av er vet med kommunikation. 

Ibland undrar jag vad som hade hänt om mina föräldrar istället hade varit uppmuntrande och intresserade av mitt fotograferande? Samtidigt är det inget att grubbla över. Det är som det är och jag plåtar fortfarande för fullt - engagemanget är minst lika starkt idag. 

Till mina föräldrars försvar ska jag också säga att den där Leican som jag köpte i höstas på sätt och vis var en 40-årspresent från mamma och pappa. De gav mig pengarna till kameran. Så något har de förstått i alla fall.

Just nu är jag inne i en fas där jag jobbar med gatuporträtt. Jag har bestämt mig för att lägga så mycket fokus som möjligt på det framöver. Vanliga gatufotobilder har jag redan ganska många av och det blir säker ännu fler innan jag är färdigfotograferad i slutet av det här året. Gatuporträtt saknar jag däremot och det är något som jag känner behövs för att projektet ska bli riktigt bra i slutändan. 

Det svåra med gatuporträtt är enligt min mening att på kort tid upparbeta kontakten med de man fotograferar så bilderna får den där äktheten och närheten som är så viktig i sammanhanget. Jag är inte riktigt hemma när det gäller det ännu, men pusselbitarna håller på att falla på plats. Den senaste tiden har jag börjat förstå hur det hela ska angripas. 

Så ett filmtips. Jag hittade förlagan till Bruce Gilden. En småstadsfotograf vid namn Mark Cohen som bland annat körde närgångna bilder med blixt. Inledningen på filmen är hur konstig som helst, men efter ett par minuter blir det bra.

Här finns en film på tyska också.