Bildbehandling à la Ansel Adams, LX5 och porträtt med Canonet

Det här blogginlägget kommer att innehålla en salig röra av än det ena och än det andra. En mix av lite bildbehandling, testande av Panasonic LX5 och de senaste porträtten med min Canonet QL17. Jag hoppas inte att det blir för mycket.

Jag börjar med min test av LX5. Eller test och test. Jag ska kanske inte överdriva det här. Jag har lånat en LX5 av min kompis Morgan eftersom jag funderar på att köpa en sådan lite rackare. Min gamla Ricoh GX200 börjar helt enkelt att kännas väl föråldrad ur vissa aspekter.

Och jag måste säga att jag är imponerad av LX5. För att vara en liten kamera i fickformat är den ju helt enkelt grym. Snabb, lättarbetad och finfina bildfiler. Inte minst så filmar den ju mer eller mindre som en videokamera vilket är riktigt kul. Speciellt när man är ute och reser.

Jag har också varit och klämt på Olympus nya XZ 1 som är jämförbar med LX5 i storlek och prestandard. Men den föll mig inte alls i smaken. Framförallt är bristen på exponeringslås en kraftig nackdel. Så tyckte jag inte att den hade något bra grepp. Det får helt enkelt bli en Panasonic.

Panasonic LX5, iso 400.

Fast på något sätt önskar man ju sig en mätsökarliknande digitalkamera. Men det lär förmodligen dröja innan en sådan dyker upp. Enligt min uppfattning når inte Fuji X100 riktigt ända fram. Personligen tror jag att det beror på en väldigt enkel sak - nämligen skärpedjupet.

En av grejerna med mätsökarna är litenheten och smidigtheten i kombination med det korta skärpedjupet som småbild har i förhållande till de digitala kompakterna. Det innebär att du kan jobba med skärpedjupet på ett helt annat sätt vilket bidrar väldigt mycket till känslan i bilderna. Tycker jag.

På tal om mätsökare så har jag framkallat ännu en rulle tagen med min Canonet QL17. Förra rullen råkade jag ju sabba genom att blanda fix i framkallaren. Jag fick därför helt enkelt ta om porträtten på min kollega Peter Rosengren som är historiker och intendent på Marinmuseum.

Här under kan ni se två bilder från den fotograferingen. De ingår i ett litet miniprojekt där jag fotograferar människor i min vardag. Jag vet inte vilken bild jag gillar mest. Har svårt för att bestämma mig.

Efter porträtten på Peter har jag lagt till de tidigare bilderna i serien eftersom jag tycker att de hör ihop. Så det blir en liten upprepning för er som har läst min blogg tidigare.

Peter Rosengren

Peter Rosengren

Mattias Olsson

Morgan Ramberg

Henrik Johansson

Mattias Åstrand

Fomapan 400
D 76 1+1
10 minuter.

Till sist. När vi nu ändå pratar om det analoga så såg jag en film här via fotosidan om Ansel Adams. Där fick man bland se hur han hade bildbehandlat ett av sina mest kända verk. Och det var en rejäl förändring han hade åstadkommit. Det slog mig att jag i praktiken aldrig förändrar mina bilder lika mycket i mitt digitala mörkrum som han gjorde i sitt analoga. Intressant på många sätt.

Och så var det ju det där med mätsökarkameror...

Vad är grejen med mätsökarkameror egentligen? Ja, det undrade jag tills helt nyligen. Jag kunde liksom inte förstå vissa fotografers extrema fixering vid dessa föråldrade fotoapparater. Spegelreflexkameror är ju mycket bättre, tänkte jag.

Men så vann nyfikenheten över mig tillslut. Inte minst på grund av alla intressanta bloggar här på fotosidan som fullständigt frossar i ämnet. Det var ungefär som droppen som urholkar stenen. Efter att ha läst det driljarde blogginlägget om mätsökare uppstod tillslut ett behov av att testa en sådan där förbaskad kamera. 

Så jag började leta och insåg att som färsking var det nog bra att börja med en Canon Canonet QL17 G-III. En klassik och hyggligt kvalitativ kamera från 70-talet som dessutom går att få tag på i fint skick för bara några hundralappar. Jag ville helst inte spendera allt för mycket pluring på saken eftersom jag inte visste vad jag skulle tycka.

Nu, drygt två månader senare kan jag villigt erkänna att jag är ganska såld faktiskt. Sedan jag köpte min lilla ”Nette” har jag i praktiken haft den med mig överallt. Den har till och med återuppväckt suget inför den analoga fotografin. Så numera soppar jag film i badrummet igen - och gillar det!

Men vad är det som är så himla speciellt kanske den oinvigde undrar. Ja, det är inte helt lätt att förklara eftersom mycket handlar om känsla. Men det är en slags kombination av storlek, handhavande, byggkvalitet och utseende - tycker jag. Och så har mätsökarna en skön aura av genuint och klassiskt fotohantverk över sig. 

Fånigt? Självklart! Inbillning? Förmodligen! Men kul som bara den!

Här kommer förresten en serie av mina senaste Canonetbilder. De ingår i ett miniprojekt där jag tar porträtt på några av de människor som betyder något i mitt liv på olika sätt. Idén är att försöka ta avslappnade och naturliga bilder utan överdrivna leenden och tillrättalagda poser. Mitt måtto är enkelhet och direkthet.

Mattias Olsson

Morgan Ramberg

Henrik Johansson

Mattias Åstrand

Film: Fomapan 400
Framkallningsvätska: D 76 1+1
Tid: 10 minuter

Jag kör alltid samma metod. Agitering första trettio sekunderna och sedan fem sekunder (tre vändningar) varje halvminut.

Berättandet – grunden till god fotografi

För ett tag sedan satt jag och funderade på vad det är som gör att vissa fotografer återkommande presterar riktigt bra bilder. Bilder som stannar kvar i minnet som exempel på god fotografi.

Hur jag än vände och vred på saken kom jag fram till samma svar. Nämligen att dessa fotografer har något att berätta. De har helt enkelt tänkt igenom vad de vill förmedla till mig som betraktare.

Egentligen är det helt logiskt. För fotografi är ju en slags kommunikation - ett visuellt språk. Och såhär funkar all kommunikation. Men tyvärr är det väl så att vi fotografer allt för ofta ger oss ut med våra kameror utan att ha något att säga.

Det är då vi hamnar i träsket med upprepningar och klichéer som inte leder oss framåt i vår fotografiska utveckling. Frustrationen ökar och till slut står vi mest och fotograferar våra gamla kameror eller oss själva i spegeln. Och hur kul är det?

Men det är lätt hänt när suget efter att fotografera driver på. Det är ju som ett behov som måste tillfredställas. I dessa situationer tror vi också ibland att nya prylar ska hjälpa oss att få till de där bilderna som vi jagar. Eller införskaffandet av ännu en analog kamera.

Visst kan det hjälpa temporärt och skapa en kick. Det har jag själv erfarenhet av. Men i sanningens namn borde vi snarare fundera på vad det är vi vill berätta för vår omvärld. Det är nog först då vi kommer någonstans på riktigt. Så enkelt, men ändå så förbaskat svårt.

Nyckeln till fotografisk framgång är...

Hur kommer det sig att vissa människor blir extremt duktiga och framgångsrika fotografer och andra inte? På den frågan skulle nog väldigt många svara att lyckade fotografer har talang. Jag skulle vilja påstå att det inte stämmer. Ja, rent av att talang inte ens är nödvändigt i sammanhanget.

Jag tänker exemplifiera mitt uttalande genom att ställa ännu en fråga.  Hur många gånger har du inte titta på någon omtalad och för tillfället populär fotografs bilder och tänkt; det här kunde jag också ha gjort. Och minst lika bra dessutom. Ja, kanske till och med bättre!

Vad skiljer då den där fotografen från dig själv? Vad är det som utmärker henne eller honom allra mest? Jo, det är förmågan att förverkliga sina idéer. Att vara driftig helt enkelt. En duktigt och framgångsrik fotograf jobbar hårt och medvetet mot sina mål. 

Detta gäller såklart inte bara inom fotografin, utan överallt i livet. Människor som tar sig någonvart är oftast handlingskraftiga personer. Faktum är att det finns forskning som visar att en av de främsta skillnaderna mellan framgångsrika människor och alla vi andra helt vanliga personer är just förmågan att förvalta och göra någonting vettigt av sina idéer. 

Självklart är talang något som också spelar in. En talangfull person kan nå längre än många andra och dessutom göra det betydligt snabbare. Men talang är ingen garanti för framgång. Det är däremot din egen förmåga att ta tag i dina idéer och genomföra dessa . Och det är ju något som vi alla kan påverka hos oss själva. Eller hur?

För att koka ner hela saken till ett enda påstående; det handlar om att få tummen ur…ja ni vet vad ;-)

Varning - detta kan framstå som fotokonst och poesi

Persiennen är nerdragen men ändå öppen. Jag känner mig isolerad trots att jag bor mitt i centrum. Här lever jag bland tegelhusen med utsikt över parkeringsplatsen och innegården.

Men så har det inte alltid varit. Jag växte upp på en ö i skärgården omgiven av naturen. Utanför vår dörr fanns ängarna och vikarna. Det var där vi lekte tillsammans med kaninerna, rådjuren och fåglarna.

Men allra mest minns jag havet. Horisonten långt där ute. Ljuset som ständigt skiftade och vinden som fuktade mina ögon. Där kände jag mig fri.

Samtliga bilder är tagna med min Canon Canonet QL17 G-III