SE BILDEN: Urballade svartvita bilder med normalen

Nu har han fullständigt spårat ur, tänker kanske någon när de ser bilderna i det här inlägget. Jag menar, inte bara är det numera enbart svartvita gatufoton som gäller för min del, jag har också börjat ta sådana där estetiska bilder som ska försöka vara snygga. Något som jag dessutom lovade mig själv att aldrig göra.  

Fast det är betydligt värre än så, kan jag meddela herrskapet. Jag har nämligen gått över till normalen också. Alltså mitt 50 mm-objektiv. Och alla vet ju att de bästa och häftigaste gatufotograferna kör med vidvinkel. Minst 28 mm och helst 21 mm. Annars blir det bara skit av alltihopa. 

Men ni kan vara helt lugna. Just nu är jag bara glad över möjligheten att komma ut med kameran över huvud taget. Så jag lufsar mest runt och knäpper förstrött utan några större prestationskrav. Vilket för tillfället är rätt jäkla skönt, ärligt talat. Så småningom kommer jag ändå att börja tänja på gränserna. Jag funkar nämligen så.

Samtidigt får det mig att börja fundera. Varför är det enligt många något dåligt med bilder som är snygga? Det vill säga att "bra bilder" (vad det nu är) absolut inte får vara vackra. De ska vara intressanta, surrealistiska, ställa frågor, vara svårtolkade, normbrytande och så vidare - men absolut inte estetiskt tilltalande.

Jag tror jag vet svaret. Det är ungefär som med professionella vinprovare. De mest omtyckta vinerna på Systembolaget föraktas av de riktiga vinkonnässörerna. De skulle sannolikt hellre dricka toalettvatten än bolagets mest köpta rödtjut som i deras värld förmodligen är allt för enkelt och folkligt till sin karaktär.   

Så här blir det när man har fördjupat sig väldigt mycket i ett specifikt ämne. Tillslut utvecklar du en komplicerad smak och börjar notera sådant som andra inte lägger märke till. Om du håller på för länge riskerar du tillslut att betraktas som en idiot av omgivningen. Nästan ingen kommer nämligen att förstå vad du håller på med.   

Hursomhelst, just nu är i alla fall inte jag sugen på ett komplext vin från någon trendig vingård i Kalifornien. Jag vill bara ha ett glas prisvärt Zinfandel med smak av fat, mörka bär och choklad.

Tack, det blir bra! 

Jo, en sista sak. Normalen är helt klart underskattad i sammanhanget. Det finns skäl till varför Henri Cartier-Bresson föredrog 50 mm för gatufoto. Brännvidden är nämligen mycket trevlig att jobba med och den gör att man dras till motiv och kompositioner som skapar en skön harmoni i bilderna. 

SE BILDEN: Street i svartvitt - mitt nya projekt för 2024

Ibland får man ta det lite försiktigt och känna sig fram. Så tänker jag just nu efter att ha bestämt mig för att 2024 ska bli mitt svartvita år. Av den anledningen tog jag det ganska lugnt när jag och Magnus Fröderberg träffades i lördags för en gatufotovända på stan. Det blev bara "säkra kort", skulle man kunna säga. 

Eftersom det var trettondagen var det glest med folk inne i centrala Stockholm. Den bistra kylan bidrog säkert också. Väl påpälsade promenerade vi fram i sävligt takt utan någon brådska medan vi knäppte bilder och snackade om foto. En paus för mat och en för kaffe hanns också med. 

Det är väldigt trevligt att gå omkring så här med en fotokompis och det behöver inte alltid vara ett hetsigt jagande efter nästa fotografiska mästerverk. Den sociala biten, den friska luften och motionen räcker gott och väl. 

Det halvmulna vädret och snön gjorde det ganska tacksamt att fotografera i svartvitt. Att folk i Sverige älskar svarta kläder (vilket förbryllar mig. Dödens färg, liksom) kan nog också ses som en fördel i sammanhanget. Det gör det enklare att få till de där grafiska bilderna som lämpar sig så bra för svartvitt.

Men, om jag ska vara ärlig med er är det inte riktigt detta som jag vill åstadkomma under året. Planen är inte att fotografera mörka siluetter mot ljusa bakgrunder, vackra miljöer som gör sig bra i gråskala och ljus som faller snyggt (även om det säkert kan hända). Snarare vill jag få till intressanta gatufoton och gatuporträtt där det svartvita tillför något i bilderna som inte färg gör. 

Magnus frågade mig förresten varför jag har tagit det här beslutet. Han tyckte inte att det var helt tydligt. Svaret är ganska enkelt: Dels har jag alltid varit väldigt förtjust i svartvita bilder, men också i att fotografera i svartvitt eftersom det kräver en annan approach som jag gillar. Dels tycker jag det är bra att ibland ändra förutsättningarna för mitt fotograferande för att se vad som händer och vad jag kan prestera när jag måste tänka i andra banor. Något som är både utvecklande och kul. 

Det är inte helt ovanligt att Magnus och jag tar nästan identiska bilder när vi är ute på våra gemensamma gatufotorundor, vilket kan vara lite komiskt ibland. Om ni jämför bilden ovan med den i Magnus blogginlägg så förstår ni vad jag menar. Och ibland fotograferar vi samma motiv, fast ur olika vinklar. Det kan ni också se om ni jämför den första bilden (papporna med sina barnvagnar) med Magnus version av samma motiv i hans blogg.

SE BILDEN: Ett Gott Nytt Svartvitt 2024

Jag är väldigt dålig på att göra något vettigt av mina gatufoton. Förutom sporadiska inlägg här i bloggen så slänger jag ibland upp ett gäng bilder på Instagram och Facebook. Ja, det är i stort sett allt. Det vill säga inte särskilt mycket att skryta om. 

Delvis beror detta på att jag snabbt tappar intresset för bilder som jag har tagit. Det är inte så att jag finner det dödstråkigt att rota i fotoarkivet och att fixa med mina befintliga alster. Men det ger mig inte alls samma kick som att vara ute och ta nya bilder. 

I den här bloggposten kan ni i alla fall se några av mina personliga favoriter från 2023. Och det blev faktiskt ett förvånansvärt bra gatufotoår, trots att jag blev pappa på hösten året innan och därmed har en liten kille att ta hand om här hemma. Ändå hittade jag tid för gatufoto, vilket blev en positiv överraskning. 

Under förra året körde jag mycket gatufoto med blixt. Något som var både utmanande och kul. Inför 2024 tänker jag göra några små förändringar som jag hoppas ska ge ny inspiration. Det ska nämligen bli året då jag främst tänker plåta i svartvitt. Ni som har följt mig länge kommer säkert ihåg mitt fotoprojekt om Karlskrona där jag under drygt tre år enbart fotograferade analogt och med svartvit film. 

Något intressant som hände då var att jag tillslut började se i svartvitt när jag vandrade runt med kameran. Men inte bara det, min förmåga att observera ljus och kontraster förstärktes också och jag skulle gärna vilja hitta tillbaka till det där igen.

Frågan är väl bara om jag kommer att kunna hålla mig till detta? Vi får se! Min plan är i alla fall att göra ett tappert försök. Därför önskar jag er ett riktigt Gott Nytt Svartvitt 2024. 

Översta bilden: Från KTH:s studentkarneval i Stockholm i slutet av maj (läs blogginlägg här). 

En raggare med egen skön stil. Plåtad i Västerås under Summer Meet i början av juli (läs blogginlägg här).

Raggarträff på Sveavägen den 5 augusti. Samma dag som Prideparaden tågade genom Stockholm. Det var två skilda världar som möttes på stan under ett antal timmar (läs blogginlägg här). 

Den här mannen tog en rökpaus när paraden var slut. 

En man spanar ut över hamnen vid Cais das Colunas i Lissabon. Fotograferat under en familjeresa i slutet av augusti (läs blogginlägg här).

När kungen firade 50 år på tronen den 15 september gjorde jag som Henri Cartier-Bresson när han fotograferade George VI:s kröning i London 1937. Det vill säga vände kameran mot åskådarna (läs blogginlägg här).

Jag förföljde fotografen med hatten en stund och fick även till den här bilden.

På tal om hattar. Två Cowboyinspirerade unga killar på väg upp från pendeltågsplattformen vid centralen en lördagseftermiddag i november (läs blogginlägg här).  

Den sista bilden tog jag för övrigt under en runda på stan med min kompis Magnus Fröderberg. Han har också gjort en summering av sitt gatufotoår som du kan läsa här!

SE BILDEN: Gatufoto i november (Nikon Z f, Fujifilm X-T4)

Igår fick jag chansen att vara mig själv under några timmar. Det som krävdes var en tur in till Stockholm city med polaren Magnus Fröderberg för en gatufotorunda på stan. Ja, det är så det känns när man har en överaktiv ettåring därhemma som slukar all ens tid och energi. Det var ett välbehövligt avbrott, lindrigt sagt. 

Med tanke på årstiden var vädret utmärkt för gatufoto. Det vill säga småmulet, vindstilla och 7-8 plusgrader. Stan var levande och full av folk. Vi träffade flera andra gatufotografer när vi gick omkring, vilket alltid är kul. Magnus hade dessutom med sig nya Nikon Z f som jag fick tillfälle att klämma lite på. En digital version av den analoga klassikern Nikon FM2.  

Helt ärligt är Z f den enda digitala Nikonkameran som har triggat mitt habegär - någonsin! Inte bara är den snygg, förvånansvärt nog är Z f inte mer än några få millimeter större än min Fujifilm X-T4, trots att den har en fullformatssensor. Tillsammans med det nya 28 mm-objektivet med retroutseende måste jag säga att Nikon har lyckats skapa en ovanligt kompakt och attraktiv kombination som är right up my alley. 

Men, jag kommer sannolikt inte att köpa en Nikon Z f för det. Jag har investerat fast mig allt för mycket i Fujifilms system med en massa objektiv och tillbehör. Dessutom är X-T4 trots allt en riktigt kompetent kamera som egentligen har allt vad jag behöver i kameraväg. Plus att jag verkligen gillar den. 

Hursomhelst, nu ska jag tillbaka in i bebisbubblan igen. Spana förresten in Magnus blogg om du vill se ett gäng riktigt bra gatufoton och om du vill veta mer om Nikon Z f. 

SE BILDEN: Gatufoto i vardagen - att alltid ha kameran med sig

Det är inte alltid så lätt att hitta tid för gatufoto. Åtminstone inte om man saknar möjligheten att ägna sig åt denna ädla konst på heltid, vilket är få förunnat. Ett sätt att komma runt dilemmat är att ha med sig en schyst kamera så ofta som möjlig för att kunna fotografera i sin vardag. Exempelvis till och från jobbet, under lunchen, eller när man hittar på saker med familjen - eller med vänner. 

Själv är jag lite av en periodare när det gäller detta. Ibland har jag konstant en kamera i näven oavsett vad jag gör (då syftar jag inte på mobilen). Och ibland ligger mina kameror hemma och skrotar mer än vad jag hade önskat. Men, jag har trots allt en till hands betydligt oftare än de allra flesta. Det är jag rätt säker på. 

Den här metoden är förvisso inte helt optimal eftersom gatufoto kräver en hög närvaro.  Något som kan vara knepigt att få till när man har fokus på annat. Samtidigt är det givetvis betydligt bättre än att inte fotografera alls. Inte minst är det ett sätt att hålla igång sitt bildseénde och vanan att fotografera. Sedan får man ju faktiskt till en och annan lyckad exponering ibland. 

I det här blogginläggen kan ni se ett urval av bilder som jag har tagit i sammanhang där jag egentligen har haft helt andra saker än gatufoto som mål. Den översta knäppte jag till exempel under lunchrasten för några år sedan när jag var på väg för att handla mat. Då mötte jag den här killen som verkade vara ute i samma ärende. På sin skateboard och med vovven i släptåg. 

Under en jobbresa till Island fick jag till den här bilden på en kollega som skulle ta en selfie i den bitande motvinden. Det gick inte riktigt som hon hade tänkt sig.  

Den här lilla prinsessan fick jag syn på när jag och en vän var på loppis strax utanför Karlskrona.

Det här är en bild som jag tog när jag besökte Clas Ohlson efter jobbet. 

Den här situationen fångade jag en vinterkväll när jag skulle handla mat på Lidl i Akalla. Årets första snö lockade fram leklusten hos de här killarna.  

Under en familjeresa till Moskva knäppte jag den här bilden utanför det välkända GUM-varuhuset vid Röda torget. 

Sett vid Karlaplans busshållplats på vägen hem efter jobbet. 

Kanske inte ett gatufoto i dess allra striktaste bemärkelse, men en bild som jag kunde ta eftersom jag hade kameran med mig under en cykeltur på Järvafältet.