När magin försvinner - vad gör man då?

Det jag nu tänker ta upp är inte helt lätt att beskriva. Man skulle kunna påstå att det nästan är en övernaturlig grej. Jag talar om flyt – eller flow som det också kallas för. 

Så här beskrivs fenomenet på Wikipedia: ”Flow kännetecknas av: Att koncentrationen intensifieras, att medvetenheten ökar och att känslan av passerande tid upphör. Efteråt upplever man en känsla av tillfredsställelse inombords.” 

Personligen hade jag väldigt mycket flow förra året när jag höll på med mitt gatufotograferande. Jag kände mig lätt i stegen, sinnet var alert och jag tyckte mig se bilder överallt. Men inte bara det – jag satte bilderna också. 

I år har detta flow helt och hållet uteblivit till mitt stora förtret. Jag maler gata upp och gata ner timmar i sträck utan att varken se eller sätta särskilt många bilder. Ja, i alla fall är det så det känns. 

Man kan fundera över hur viktigt det är att hamna i flow för att lyckas med en kreativ grej som foto och vad som krävs för att nå detta speciella tillstånd? Uppstår det bara under de rätta omständigheterna eller kan sinnesstämningen frammanas på något sätt?

En annan grej är hur klimatet i Sverige påverkar oss gatufotografer. I år har exempelvis våren varit kall och ganska bedrövlig här i sydöstra hörnet. Inte bara förblir växtligheten död, livet på gatan blomstrar knappast heller i det läget. 

Och när fingrarna kroknar runt den kalla kamerakroppen och en pinig vind får nyllet att stelna i en plågad grimas vill man bara in i värmen och stänga ute hela skiten. Inte direkt något som triggar motivationen, om man säger så. 

Jag tror faktiskt det kan vara en förklaring till varför gatufoto på något sätt känns vitalare och mera levande från sydligare städer. Inte bara är det behagligare för fotografen själv, gatulivet frodas också mycket mera i varmare väder. 

Tja, vad ska man säga. Sverige är ogästvänligt cirka tio månader om året och acceptabelt två månader. Inte ens somrarna är varma. Och även att jag är född här kommer jag aldrig i hela mitt liv att vänja mig vid det. 

Gatufotoutställningen på plats

Så var då utställningen på Café 3G riggad och klar. Det var lite meckande att få upp bilderna eftersom hyllorna visade sig vara för grunda. Därför fick jag spänna ståltråd från ramarna upp till spikar vid taket. Inte så snyggt precis, men ingen riskerar i alla fall att få en gatufotobild i planeten när de fikar. 

Jag satte också upp en liten skylt där jag kortfattat berättar om gatufoto och vad jag själv sysslar med. För jag tror väl inte att särskilt många kafébesökare vet vad gatufoto är för något. Förhoppningsvis kan texten ge en förklaring som gör det mera intressant för oinsatta. Om någon nu orkar läsa vad jag skrivit. 

När jag var färdig och gick därifrån så drabbades jag av en märklig tomhetskänsla. Jaha, liksom. Och nu då? Tja, det är väl bara att köra på igen. Precis som livet i övrigt. Hjulen snurrar och man åker med. Det är ju första maj också så det händer en del på stan. Så kanske borde jag gatufota en stund.

Utställningen kommer för övrigt att stå under hela maj månad för den som är intresserad. 

Att bli upptäckt - gatufotografens dilemma

Få saker är så frustrerande för en gatufotograf som att bli upptäckt. Det brukar nämligen nästan alltid betyda att bilden är förlorad. I samma ögonblick någon stirrar in i kameran har liksom magin försvunnit. 

Men inte bara det - i gatufotokretsar är den sortens bilder inte sällan illa sedda. Det verkar helt enkelt finnas en väldigt stark uppfattning att ingen ska titta in i kameran när det kommer till gatufoto. Fast personligen tycker jag inte att man måste vara så fixerad vi detta. 

Ta exempelvis en titt på bilden här ovanför (förstora gärna). Är den oanvändbar som gatufotobild för att pojken tittar in i kameran? Det tycker inte jag. Snarare tycker jag nog att bilden är minst lika bra som den ni kan se här under som jag tog sekunden innan. 

Men bilden här nedanför då? Tre turister (det lät som de kom från Estland) står utanför hotellet och försöker navigera efter sina turistkartor. Hur funkar den med mannen i mitten som tittar rakt in i kameran? Inte lika bra som bilden på pojken, tycker jag själv. Men varför?

Slutligen kan ni spana in de båda paren här ovanför. När jag hade tagit bilden var jag ganska säker på att gentlemannen i solglasögonen hade tittat på mig. Men när jag granskade det inskannade negativet såg jag att han faktiskt blundade bakom sina mörka glas. Frågan är om det spelar någon roll? Känslan är ändå att han tittar på fotografen.

Här kommer i alla fall några bilder där ingen tittar in i kameran. 

Bilderna i det här inlägget är alla från den senaste rullen. Som vanligt är det en T-MAX 400 som har gått genom min Canon 7 med Jupiter 8-gluggen på. Annars har det varit lite trögt att komma igång med gatuplåtandet i år. Därför tänkte jag ta ett ryck nu över valborg och första maj om vädret blir bra. Jag måste verkligen få upp farten om det ska bli en bok och en utställning av det här. 

Jag - en "jävla fotonörd"

För ett tag sedan stötte jag på en gammal arbetskollega på stan som sa att han gillade min blogg här på fotosidan.
– Vet du vad jag brukar tänka på när jag läser dina inlägg, frågade han.
– Nej, svarade jag förväntansfullt.
– Jävla fotonörd, sa han och gick vidare med ett leende från öra till öra. 

Ja, vad ska man säga egentligen? Han har ju helt rätt. När jag läser mina egna blogginlägg och funderar kring hur mycket jag ältar och gräver ner mig i allt som har med foto att göra så är sanningen den att jag är en gigantisk jävla fotonörd och det gör mig ärligt talat förbannat stolt. 

Men visst, ibland känner jag att det nog inte skulle skada att få lite perspektiv också. Det är lätt hänt att ett starkt intresse tillslut gör en mer eller mindre obegriplig för omgivningen. Jag har märkt att jag har varit nära den gränsen mer än en gång. 

Extra tydligt blir det när man betraktar andra nördar utifrån. Det kan vara folk som gräver ner sig i datorer, musik eller varför inte krukväxter. När man ser hur kufiska och navelskådande en del framstår resulterar det inte sällan i en tankeställare. Är jag sådan? 

Passande nog avlutar jag det här inlägget med ett par konstiga och fotonördiga bilder som antagligen ter sig sjukt obegripliga för alla normala människor där ute.  Fast ärligt talat - vem fan vill vara normal?

Hur ser en tillräckligt bra print ut?

Hur bra måste en print vara för att duga egentligen? Det har jag funderat på ett par kvällar nu när jag har suttit och skrivit ut mina utställningsbilder. Är de tillräckligt bra för att visa upp? 

Jo, jag tycker tveklöst det. Själv har jag nämligen anammat filosofin att jag nöjer mig med ”tillräckligt bra” printar. En ståndpunkt som jag vet kan reta gallfeber på vissa vilket jag har märkt när jag har nämnt det i några diskussioner på nätet. Så får man helt enkelt inte tänka. 

Vad menar jag då med ”tillräckligt bra”? Till att börja med menar jag inte att man ska nöja sig med något som är dåligt eller mediokert. Nej, det handlar istället om att ha en realistisk syn på saken och sedan göra det allra bästa utifrån sina egna förutsättningar. 

Om jag tar mitt nuvarande projekt som exempel så borde jag ha gjort riktiga mörkrumskopior för att få bästa kvalitet. Men eftersom jag av flera skäl inte har den möjligheten blev alternativet att skanna in negativen och sedan skriva ut bilderna. Det blir inte lika bra, men det blir som sagt tillräckligt bra. 

Visst, det är såklart en kompromiss. Men antingen nöjer jag mig med det jag får fram med mina ändå hyggligt bra prylar - eller också kan jag lika gärna kasta in handduken och lägga ner hela skiten. För mig är valet enkelt, jag gör det jag kan och har möjligheter till. 

Något annat som jag också tänker på är vilka det är som främst kommer att titta på mina bilder. I det här fallet ska de hänga på ett kafé där de flesta är helt vanliga fikagäster. Jag är övertygad om att en majoritet av dessa aldrig skulle kunna se skillnad på en mörkrumskopia och en utskrift. 

Så varför spränga sig för något som bara en ytterst liten minoritet tänker på? Det känns totalt onödigt i min värld. Återigen handlar det om att vara realist. Fast den dagen jag ska ställa ut på Fotografiska i Stockholm, då kommer jag såklart att sikta högre. 

Annars gick det förvånansvärt bra att skriva ut den här gången. Jag hade ju lite onda aningar i förväg eftersom det kan strula till sig något helt kopiöst. Det blev visserligen några sumpade printar inledningsvis, men sedan flöt det på. 

Att rama in är också lite meckigt och när man kör med Ikeas ramar får man både dammsuga, rengöra och putsa innan ramarna går att använda. De är sjukt skitiga. Men precis som när det gäller mina printar så är de tillräckligt bra. 

Att skriva ut och rama in 12 bilder tog mig två helkvällar, det var helt okej.

Jag signerade också varje bild på baksidan. Man vet ju aldrig, kanske blir någon såld eller bortskänkt. Då kan det vara trevligt med en kråka som talar om vem fotografen är.