Hur ser en tillräckligt bra print ut?
Hur bra måste en print vara för att duga egentligen? Det har jag funderat på ett par kvällar nu när jag har suttit och skrivit ut mina utställningsbilder. Är de tillräckligt bra för att visa upp?
Jo, jag tycker tveklöst det. Själv har jag nämligen anammat filosofin att jag nöjer mig med ”tillräckligt bra” printar. En ståndpunkt som jag vet kan reta gallfeber på vissa vilket jag har märkt när jag har nämnt det i några diskussioner på nätet. Så får man helt enkelt inte tänka.
Vad menar jag då med ”tillräckligt bra”? Till att börja med menar jag inte att man ska nöja sig med något som är dåligt eller mediokert. Nej, det handlar istället om att ha en realistisk syn på saken och sedan göra det allra bästa utifrån sina egna förutsättningar.
Om jag tar mitt nuvarande projekt som exempel så borde jag ha gjort riktiga mörkrumskopior för att få bästa kvalitet. Men eftersom jag av flera skäl inte har den möjligheten blev alternativet att skanna in negativen och sedan skriva ut bilderna. Det blir inte lika bra, men det blir som sagt tillräckligt bra.
Visst, det är såklart en kompromiss. Men antingen nöjer jag mig med det jag får fram med mina ändå hyggligt bra prylar - eller också kan jag lika gärna kasta in handduken och lägga ner hela skiten. För mig är valet enkelt, jag gör det jag kan och har möjligheter till.
Något annat som jag också tänker på är vilka det är som främst kommer att titta på mina bilder. I det här fallet ska de hänga på ett kafé där de flesta är helt vanliga fikagäster. Jag är övertygad om att en majoritet av dessa aldrig skulle kunna se skillnad på en mörkrumskopia och en utskrift.
Så varför spränga sig för något som bara en ytterst liten minoritet tänker på? Det känns totalt onödigt i min värld. Återigen handlar det om att vara realist. Fast den dagen jag ska ställa ut på Fotografiska i Stockholm, då kommer jag såklart att sikta högre.
Annars gick det förvånansvärt bra att skriva ut den här gången. Jag hade ju lite onda aningar i förväg eftersom det kan strula till sig något helt kopiöst. Det blev visserligen några sumpade printar inledningsvis, men sedan flöt det på.
Att rama in är också lite meckigt och när man kör med Ikeas ramar får man både dammsuga, rengöra och putsa innan ramarna går att använda. De är sjukt skitiga. Men precis som när det gäller mina printar så är de tillräckligt bra.
Att skriva ut och rama in 12 bilder tog mig två helkvällar, det var helt okej.
Jag signerade också varje bild på baksidan. Man vet ju aldrig, kanske blir någon såld eller bortskänkt. Då kan det vara trevligt med en kråka som talar om vem fotografen är.
Du får komma hit på besök, det är ju inte så långt. Jag bjuder på fika :-)
Annars får jag väl ställa ut bilderna på något kafé i Helsingborg framöver ;-)
Realistisk nivå på ditt resonemang.
Så blir det också verkligen gjort till sist.
Många caféer i Helsingborg med gott om plats.
Eller rent av i Helsingör på andra sidan sundet.
Början på din internationella karriär :-)
Helghälsningar
Ronny Persson Helsingborg
Ja, vem vet. När den större utställningen är klar inom något år kanske den kan cirkulera runt. Jag tänker i alla fall undersöka saken :-)
Det jag tycker är lite konstigt är konservatismen man ofta(st) ser när det gäller digitala printar, de flesta väljer ett papper och metoder för att så långt som möjligt efterlikna en analog print. Jag tycker att ganska få utnyttjar de nya möjligheterna med digitala utskrifter som till exempel att skriva ut med bra teckning och riktigt djup svärta även på matta och strukturerade material. Alltså sådant som man tidigare var tvungen att gå vägen över fotogravyrer för att uppnå.
Slutligen uppfattar jag en mörkrumsprint framställd med traditionella metoder mer som ett original i sin egen rätt, om det inte bara handlar om att kopiera negativet precis som det är kommer ju två olika printar aldrig att bli exakt likadana.
Nu börjar ju även tekniken med att skriva ut negativ att bli populär och då kan man ju jobba färdigt bilden i datorn för att sedan skriva ut ett negativ som i sin tur kan använda som ett "tryckoriginal" för kontakkopiering och därmed öppnar upp för större serier även på silvergelatinpapper där kopiorna dessutom kommer att bli likadana om man använder samma papper. Eftersom bilder framställda med denna teknik inte går att skilja från traditionella mörkrumsprintar undrar jag hur detta på sikt kommer att påverka priset på silvergelatinprintar? Möjligheten finns ju att man efter det jag förvärvat någon mörkrumsprint för mina surt förvärvade sparpengar flödar marknaden med flera lika dana?
-affe
Det där med att printa ut negativ har jag läst en del om. Det är väldigt intressant och jag funderar på att testa hur det funkar.
I så fall borde man kunna klara sig utan förstoringsapparat eftersom det handlar om kontaktkopior.. Någon slags jämn belysning bör ju räcka.
Många gånger kan det blir bättre sting i lokala bilddelar när man redigerar de scannade negativen i datorn. Även skuggor kan få bättre teckning när man rdigerar digitalt och printar/skriver ut. Det är ganska lätt att ändra kontrasten lokalt i ps, i mörkrummet är det mera komplicerat och svårt att göra samma sak. Annars har ju mörkrumskopian generellt sett en bättre känsla som jag upplever det. Men är den som skriver ut/printar bilden skicklig kan det bli lika bra resultat.
Men visst är det som du skriver betydligt lättare att bearbeta bilderna lokalt i PS och få till de justeringar man vill ha. På så sätt vinner den digitala tekniken ganska lätt. Liksom när det kommer till tiden. För mig skulle det nog ha tagit i alla fall minst en helkväll att få fram en enda just mörkrumskopia. Kanske hade jag hunnit med två med lite tur.
I min värld ser det ut så att jag inte har så många utställningar, och när jag har en sådan, då vill jag lägga ned mycket arbete på den för att få bästmöjliga kvalitet.
För ett år sedan hade jag 8 bilder i en utställning tillsammans med 7 andra fotografer. Jag hade svartvita kopior på fiberpapper som jag gjort i mörkrum och monterat dem under syrafria passepartouter med syrafri tejp i svarta träramar med glas. Allt detta för att få lång hållbarhet, ifall jag skulle sälja någon bild, och 1 bild blev faktiskt såld.
Det tog mycket tid att få fram kopiorna, innan jag blev nöjd.
Hade jag inte haft tillgång till mörkrum, så hade jag låtit skriva ut bilderna hos Crimson.
Det kan hända att inte alla betraktare uppfattar kvaliteten av det handverksmässiga arbetet, men för mig räcker det att bara en enda skulle uppskatta det.
När jag läser det du skriver så känns det som att du lägger stor vikt vid själva kopieringsarbetet och att det är något som tillför ett ganska stort värde för dig i den slutgiltiga bilden.
Jag förstår utan tvekan den ståndpunkten och skulle kunna tänka mig göra detsamma om jag hade haft tid, ork och möjligheter.
Hör av dig om du kommer hit så tar vi en fika :-)
Laserprinter har jag inte testat på evigheter vilket nog beror på att det jag såg från början var så dåligt. Docucolor känner jag inte till.
När man hittat rätt papper och har en kalibrerad process tillsammans med en vana att bildbehandla blir resultatet via dator och skrivare svårt att skilja i känsla från en mörkrumskopia. Men på vägen har man större kontroll.
Jag tror helt enkelt att det handlar om att ha känsla och rutin, det är där det sitter.