Hotfulla svarta kuvert och långfilmsinspelning

Häromdagen trillade ett stort svart kuvert ner genom brevinkastet. Svarta kuvert är förvånansvärt obehagliga att få, så det var inte utan att jag blev lite fundersam. Vad var nu detta? Hade jag gjort något dumt? Glömt att betala en viktig faktura? Kanske var det från Hells Angels Inkasso AB! 

Men, det visade sig vara något mycket trevligare, nämligen en specialinbjudan till premiären av en ny svensk långfilm med efterföljande mingel och festligheter. Eftersom jag knappast brukar få den sortens inbjudningar stup i kvarten blev jag såklart väldigt glad.

Filmen heter Försvunnen och är gjord av min gode vän Mattias Olsson och hans kollega Henrik JP Åkesson. Två driftiga killar som har skrapat ihop både pengar och några av Sveriges främsta skådespelare till sin allra första långfilm - en psykologisk actionthriller med Sofia Ledarp, Kjell Bergqvist och Björn Kjellman i huvudrollerna. 

Själv besökte jag inspelningsplatsen i skogarna norr om Karlskrona ett par gånger förra året. Bland annat en eftermiddag när några dramatiska scener skulle spelas in. Gevärsskott och desperata skrik ekade mellan tallarna och även om jag visste att det var skådespeleri var det faktiskt både påträngande och obehagligt.

Jag märkte då att det är ganska speciellt att fotografera under en filminspelning. Man måste vara väldigt vaksam så man inte stör eller klampar in med sin kamera i ett känsligt läge. Framförallt går det i regel inte att fotografera under tagning eftersom stillbildskamerans slammer riskerar att fångas upp av mikrofonerna - plus en massa andra missljud som en fotograf i vilt tillstånd kan generera. 

Detta kan i ärlighetens namn vara lite smått frustrerande eftersom det är då det händer saker som är bildmässiga. Men som så ofta när man är ute på uppdrag och fotograferar handlar en stor del av jobbet om att anpassa sig till rådande omständigheter och utifrån dessa försöka göra en så bra insats som möjligt. 

Mattias Olsson (närmast kameran) och Henrik JP Åkesson diskuterar en scen med Björn Kjellman och Sofia Ledarp. 

Filmaren Erik Molberg-Hansen justerar RED-kameran. En riktig dyrgrip.

Ljudkille och tallar i skön harmoni.

Sofia Ledarp tar igen sig efter en intensiv scen.

Björn Kjellman väntar på att få göra en insats.

Filmen spelades in i september, så det var lite småkyligt emellanåt.

Många ville se hur tagningarna blev. 

Henrik och Mattias kollar på Erik Molberg-Hansens filmbilder. 

Björn Kjellman värmer upp. 

F17 i Kallinge lånade ut en av sina helikoptrar till slutscenen.

Även under förhållandevis små filminspelningar krävs det en hel del folk för att allt ska funka.

Sofia Ledarp är nöjd trots sitt härjade utseende. 

Vad var det Kjell Bergqvist visade på sin ajfåån egentligen?

Filmklappan på en mossbeväxt sten i skogen. 

Försvunnen handlar om en ung kvinna som är på väg från Karlskrona med sitt flyttlass. Snart märker kvinnan att hon är förföljd, men innan hon hinner reagera förvandlas hennes liv till en desperat kamp på liv och död. 

Filmen har premiär den 26 augusti. 

På gatan i Paris med Fujifilm X100

Om man vill hårdtesta en helt ny digital reportage- och gatufotokamera som Fujifilm X100 - vad kan då passa bättre än att bege sig till Paris? Fotografins födelseplats och staden där fotografen och ikonen Henri Cartier-Bresson ”uppfann” den moderna gatufotografin. Ungefär så tänkte jag när jag besökte den franska huvudstaden nu i helgen som gick.

Utrustad med min Fujifilm X100, tre fulladdade batterier och ett supersnabbt minneskort på 16 gigabyte kände jag mig redo att ta mig an allt som både staden och kameran kastade åt mitt håll. Ja, man skulle kunna säga att åtskilliga gatufotografers heliga andar svävade över mig när jag vandrade på de parisiska trottoarerna.  

Resultatet blev två ganska intensiva dagar som varade från tidig morgon till sen kväll. Solen stekte och vi rörde oss mestadels till fots genom centrala Paris. Som tur var kunde vi emellanåt stanna till på något brasseri för att skölja ner stadens damm med lite kallt vitt vin. Söta franska bakverk gjorde också under för att upprätthålla energinivåerna. 

Hur var då Fujifilm X100 som reportage- och gatufotokamera? Ja, den klarade sig mycket bra. Kamerans suveräna bildkvalitet och goda brusegenskaper gör att den med lätthet hanterar det mesta från starkt solsken och hårda skuggor till nattscener utan stativ och  svagt ljus inomhus. Skärpan sitter också som en smäck i de flesta fall där man använder kameran på klassiskt gatufotovis. 

Handhavandemässigt har kameran sina speciella egenheter som det gäller att jobba sig runt. Men är man bara medveten om dessa så blir detta aldrig något stort problem. Kameran antar också till vissa delar en annan skepnad om man "tänker analogt". Då kommer den på sätt och vis till sin fulla rätt enligt min mening. 

Själv ställde jag vid några tillfälen in kameran på bländare 11, slutartd 1/1000-dels sekund, hyperfokalavstånd och auto-ISO (bland annat när jag tog bilden på killen med sparkcykeln nedan).  Det var ett utmärkt sätt att jobba med kameran när man ville ta riktigt snabba snapshots. 

Hur är det då att gatufota i Paris? Personligen märkte jag att de som jobbade kring de vanligaste turiststråken var ordentligt trötta på att bli fotograferade. Jag märkte också att när jag antingen muntligt eller genom att peka på min kamera frågade om lov blev många väldigt glada och jag kunde ta mina bilder i lugn och ro. Ja, de till och med tackade mig efteråt. 

Det uppstod också många spontana fotomöjligheter när vänliga parisare kom fram och pratade, gav råd eller visade vägen. Det var ett mycket trevligt inslag. Frågan är nu bara hur jag ska kunna återuppta mitt gatufotande hemma i lilla Karlskrona med bibehållen motivation. Det blir en utmaning som heter duga. Karlskrona är inte Paris, om man så säger.

Hur var det annars då? Ja, det var första gången jag var i Paris och jag måste säga att några av mina fördomar kom ordentligt på skam. Det sägs att fransmän är snorkiga och otrevliga. Av det märkte jag inget. Inte heller var det några problem att göra sig förstådd på engelska.  

Däremot blev jag rejält besviken på restaurangmaten. Trots att vi harvade runt rätt ordentligt och åt på flera ställen var det samma tradiga käk överallt. Utbudet bestod av några olika sallader, kött med pommes och enkla fisk- och skaldjursrätter. Och det kan man få precis vilken dag som helst även i Karlskrona.

Men bortsett från det var det helt fantastisk. Och att ha gatufotat på samma gator som HCB känns ganska ballt…på något sätt...

Det går trögt nu - trots nyinköpt Fujifilm X100...

Ibland har man flow – ibland har man inte flow. Just nu har jag inte flow. Tiden räcker inte riktigt till och så har det varit lite halvsketet väder här i Karlskrona ett tag nu. På något sätt har det mera känts som höst än vår på grund av halvkyliga vindar och regnrusk.

Detta har varit lite frustrerande eftersom jag fick min nya Fujifilm X100 för ett par veckor sedan. Suget och motivationen finns där, men inte möjligheterna. Därför har det mest blivit sporadiska och halvhjärtade fotoförsök den senaste tiden.

Men idag bestämde jag mig för att göra ett ”bildreportage” i miniformat när vi grillade korv på bryggan utanför personalmatsalen under lunchen. Jag tänkte det kunde vara kul att dokumentera en vardagshändelse och samtidigt få lite minnesbilder på kollegorna.

Så här kommer mitt bildreportage om korvgrillning på Marinmuseums brygga en ganska vanlig fredag i Sverige den 27 maj 2011. Vid grillen stod 1: e intendent Hans Lineskär - historiker, expert på den seglande örlogsflottan och vår alldeles egna mysfarbror. 

Slutligen några bonusbilder. Tre snabba porträtt som jag tog på min kollega Helena Gustafsson.

Samtliga bilder är såklart tagna med Fujifilm X100.

Är vi som gatufotar idioter?

Jag går ner för gatan med min Canonet QL17 skjutklar i handen. Filmen är framdragen, skärpan är på hyperfokalavstånd och kameran är inställd på 1/250-dels sekund och bländare 11. Solen skiner, det är människor på gatorna - jag känner mig redo och taggad.

Det kommer några unga officerare från marinen emot mig. Det är en fin och varm vårdag och de har köpt glasstrutar som de äter på. Jag ser en bild framför mig. Därför höjer jag snabbt kameran och klämmer av en exponering, och så en till.

– Vad gjorde du? Vad är detta? Frågar plötsligt en av officerarna förvånat men inte otrevligt. Jag ler glatt men säger inget utan går oberört vidare som man bör göra enligt gatufotokonstens oskrivna regler.

– Nähä! Hör jag honom säga medan jag lunkar iväg. Jag fortsätter gatan fram utan att svara.

Efteråt börjar jag fundera. Det finns människor som går in för grejer så hårt att de förlorar omvärldsperspektivet. Har jag blivit en sådan? Har allt surfande på diverse fotosajter där vi fotografer snöar in oss på vår skit gjort mig till en nörd? Ja, helt ärligt! Vad fan håller jag på med egentligen?

Jag inser att jag inte har något riktigt bra svar på min egen fråga. Visserligen kan jag dra till med påståendet att jag dokumenterar min samtid och att bilderna som jag tar förmodligen kan bli väldigt intressanta redan om några årtionden.

Men förutom det agerar jag av ren egoism. Är det rätt av mig? Jag hoppas det, men helt säker är jag inte. För det är ett slags utnyttjande av andra människor och jag förstår om det jag sysslar med kan verka både obegripligt, idiotiskt och rent av provocerande för de människor som är utanför den lilla, lilla bubbla som vi fotografer befinner oss i.

Hursomhelst, här kommer ett gäng bilder från den senaste rullen. Det är en Ilford Delta 100, framkallad elva minuter i D 76 1+1.  

Förresten. Jag vet det så väl, ändå gör jag misstaget. Det vill säga att jag kör med för långsamma slutartider ibland. För även om man bara fotograferar människor på stan så bör slutartiden vara minst 1/500-dels sekund. Annars riskerar det att bli suddigt.

Därför bjuder jag på två bilder som kunde varit lite småkul. Om skärpan hade suttit, vill säga.

Slutligen, två konstiga bonusbilder! ;-)

Gatufoto i en småstad – några reflektioner

Solen sken, vinden ven, och jag gick och gick tills jag fick myror i mina ben. Så kan man summera dagens gatufotoövningar här i Karlskrona. Fast idag hände något. Det kändes som jag passerade en tröskel.  Jag gav mig f*n på att jag med självklar pondus skulle härska på gatorna. Och det funkade!  

Det tog två och en halv timme att riva av en rulle Fomapan. Under tiden gjorde jag några reflektioner som jag tänker dela med mig av här. Några tankar kring hur det är att gatufotografera i en småstad. Framförallt vad det är som begränsar och vilka hinder man helt enkelt måste besegra.

- En småstad är en småstad är en småstad . Riktigt folkliv kan du därför bara uppleva på ett par gator i stans allra innersta centrum. Och när du nött samma trottoarer fram och tillbaka i ett par timmar blir det tillslut svårt att variera sig.

- Att dyka upp i folkhavet, ta en bild och sedan försvinna igen, kan du glömma. Avståndet mellan människorna och de öppna ytorna innebär istället att många förstår exakt vad du har i görningen långt i förväg. Du tvingas därför se många potentiella bilder försvinna framför näsan. 

- Människor som du plåtade och sedan bara gick förbi (klassisk gatufotostrategi) kan du mycket väl stå näsa mot näsa med bara några minuter senare. Då gäller det att fortsätta se helt oberörd ut.

- Efter några timmar i centrum inser du att du börjar bli igenkänd. Folk har sett vad du håller på med och det blir svårare att obemärkt knäppa bilder.

- Fem minuter över tre på en lördag är du plötsligt mer eller mindre helt ensam i centrum. Dörrar stängs, gardiner dras för, ökenbuskar rullar över torget och Morricones musik hörs mellan husen. Nej, nu ljuger jag. Lite.

Hursomhelst. Bilderna som jag tog idag kommer förvisso inte att gå till gatufotografins historia. De är inte på HCB:s nivå - jag erkänner. Men jag lyckades hitta ett flow som kändes bra, och framförallt så tror jag att det var en mental spärr som släppte.

Två unga kvinnor som precis har köpt glass. Men telefonerna är uppenbarligen intressantare. Jag ångrar att jag inte tog ett steg till snett höger/framåt. Jag tror bilden hade blivit bättre då.

De här två satt på en bänk och hånglade loss ordentligt. Jag försökte gå fram så diskret jag kunde, men killen hann se vad jag höll på med.

Jag tyckte den här mannen och pojken såg lite gulliga ut, båda med svarta glasögon.

Den här pojken såg ut att ha det riktigt kul.

Ett gatufotoporträtt på ett ungt par, och en kvinna som sitter försjunken i en bok. 

En halv sekund senare tittade han rakt in i kameran.

The Änd!

Kamera: Canon Canonet QL17 G-III
Skor: Björn Borg
Film: Fomapan 400 exponerad efter ISO 200
Framkallare: D 76 1+1
Tid: 8 minuter