Att plagiera andra - en framgångsväg!

Det finns ett fenomen som jag inte kan låta bli att fundera över emellanåt. En grej som man på något sätt tycker borde ge motsatt effekt men som inte gör det. Och det är det faktum att det förvånansvärt ofta lönar sig att kopiera och plagiera helt ogenerat i fotosvängen.

Jo, jag vet. Självklart imiterar och härmar vi alla emellanåt. Det är ofrånkomligt. Ingen kan undgå att bli påverkad av vad andra gör. Men det finns enligt mig en stor skillnad mellan att bli inspirerad och att faktiskt  plagiera andras bilder eller rent av att sno ett helt koncept rakt av.

I sin mest oförargerliga form snackar vi om amatörfotografer som härmar andra och som sedan får oförtjänt mycket beröm i diverse fotocommunities. I sin sämsta form är det fotografer som gör sig ett namn, hyllas och prisas för bilder som inte är något annat än kopior av vad någon annan fotograf redan har gjort.

Fast det allra märkligaste är ändå att det funkar att göra såhär. Det vill säga att omgivningen inte avslöjar bluffen. Men kanske är det ett bevis på okunskapen som finns där ute när fotografer som Anton Corbijn, Anders Petersen och andra kan plagieras rakt av och fotograferna som gör det belönas och framhålls som exeptionella.

För övrigt så har bilderna i det här blogginlägget inget med texten att göra. De är från den senaste rullen som jag soppade ikväll.

Mellanformatare. Ja, det är något jag funderar på just nu. Kanske skulle man köpa sig en Hasselbladare, en Rolleiflex eller en Pentax. Vad har du och varför?

Jag är glad att jag inte blev fotograf

Alla gör vi val här i livet som vi sedan får ta konsekvenserna av. Ett av mina livsval har varit att inte blir fotograf på heltid utan att istället ha det som hobby och extraknäck vid sidan av ett annat jobb. Ett beslut som jag tog på allvar för några år sedan efter att ha frilansat i ett par omgångar.

Baksidan är att längtan efter att få komma ut och fotografera kan bli väldigt stark ibland. Det river och sliter i sinnet och det kliar retfullt i avtryckarfingret. Men samtidigt känner jag ett antal personer som har satsat på att bli heltidsfotografer och de har det inte lätt. Mellan de sura uppstötningarna blir den ständiga desperationen och frustrationen uppenbar.

Att få ekonomin att gå ihop är helt enkelt en evig kamp för den självanställde bildnissen. Ett missat jobb kan innebära en smärre katastrof. Och medan jag tar ut mina semesterveckor eller sitter och latar mig en lördag är de i full gång. Men visst, det finns ju såklart undantag. Fotografer som klarar sig riktigt bra på sitt plåtande - för att inte säga extremt bra. Fast jag bedömer dessa som få i det stora hela.

Jag är med andra ord inte avundsjuk. Även om det hade varit kul att kunna lämna kontoret ibland, ta sin kamera och sticka iväg någonstans…

För övrigt så måste jag nog fixa en ny skanner framöver. Min gamla HP s20 från typ 1998 håller helt enkelt inte måttet längre (inte så förvånande kanske?). Visserligen skannar den förvånansvärt bra, men om jag ska ställa ut mina bilder behöver jag ändå en bättre.

Förutom att den är slö som Skalman på sömnpiller så har den inte minst problem med damm. Hela tiden fastnar dammkorn i skannern som sedan släpas över negativen. Den oönskade effekten blir fula breda ränder på bilderna.

Jag funderar dessutom på att börja plåta lite mellanformat, så en skanner som kan ta större negativ blir ju i så fall nödvändig. Tipsa gärna! :-)

Vem bestämmer vad som är bra och intressant?

Med jämna mellanrum stöter man på den lite småsura missnöjesdebatten. Den dyker regelbundet upp både här på fotosidan och andra ställen. Oftast börjar den med att någon skriver en härsken kommentar riktad mot ”klubben för inbördes beundran”. Sedan är bollen i rullning.

Missnöjet handlar i regel om att någon eller några har tagit makten över att formulera ramarna för vad som är bra och intressant. En till synes utvald skara fotografer och bilder får mängder med beröm, medan andra inte får någon uppmärksamhet alls - fast dom verkligen ”borde det”, enligt det kritiska lägret.

Själv slog mig samma tanke när jag häromdagen hittade en relativt ny portal för fotobloggar som männen bakom Fotografiska har startat. Först trodde jag att vilken fotograf som helst var välkommen. Sedan insåg jag att portalen bestod av 15 stycken speciellt utvalda individer.

Varför just dessa fotografer, tänkte jag omedelbart. Vem och vilka har beslutat att dessa personer ska lyftas fram och representera den svenska fotografin indirekt av en institution som just nu har en ganska stor makt när det kommer till att göra det.

Min egen reaktion fick mig att börja fundera. Vem är det som bestämmer sådana här saker? Vem har ordet och makten när fotografer får stämpeln ”bra och intressanta” och därmed ges utrymme och möjligheter som andra bara kan drömma om?

Jag insåg ganska snabbt att vi alla kan göra det. Om vi vill. Det handlar i grunden om en makt som man tar – inte får. Det handlar om att göra sin röst hörd, tycka, tänka, komma med synpunkter. Opinionsbilda, om ni så vill. Så istället för att vara missnöjd – erbjud ett annat alternativ! 

Slutligen vill jag förtydliga att detta över huvud taget inte är någon kritik mot fotografibloggen eller de personer som bloggar där. Jag har börjat läsa flera av dem med stor behållning.  

Varför tog jag de här bilderna egentligen?

Sitter här på fredagskvällen framför datorn och går igenom de senaste månadernas bildskörd. Extra intressant är det att titta på de där skotten som sorterades bort någonstans i processen. Varför tog jag bilderna från början? Vad var det jag såg egentligen? Ja, det funderar jag över just nu.

Kolla på bilden här ovanför tillexempel. När jag tog den kände jag instinktivt att där fanns ”något”. Kanske var det gungställningens tre trianglar ihop med gymnastikställningens tre rektanglar som jag uppfattade - alltså någon slags geometri. Kanske var det tjejernas lek.

Eller också fanns där inget.

Samma sak med bilden här under. Varför tog jag den? Berodde det på kostymerna? Berodde det på att det står ”Outlet” på skylten? Eller såg jag något i männens koncentration, att de inväntade en viktig händelse. Ett bröllop kanske? 

Eller var allt sammans bara inbillning? 

Är det egentligen inte ganska ofta så här? Man tycker sig ”se” något och tar en bild. Fast efteråt vet man inte riktigt vad det var man reagerade på egentligen och om det över huvud taget var värt en exponering. 

Vad säger ni? Stämmer det?

P.S. Sista bilden har jag inte orkat rensa från damm och annat elände. 

Det avgörande ögonblicket kom jag på själv

När jag i tonåren på allvar började intressera mig för foto gjorde jag en intressant upptäckt. Jag kom på att om jag ställde mig på ett bra ställe där det fanns en användbar komposition så behövde jag bara vänta på att något skulle hända framför kameran. Sedan räckte det med att trycka av vid rätt tillfälle för att få en schyst bild.

Något år senare läste jag om Henri Cartier-Bresson i en fototidning och insåg att han långt innan mig hade uppfunnit ”det avgörande ögonblicket”. Det vill säga det flyktiga tillfälle då bildens byggstenar finns på exakt rätt plats för att skapa något intressant.

Vart vill jag nu komma med denna lilla berättelse? Jo, jag tror nämligen att många av dessa metoder och begrepp som olika fotografer har tagit "patent" på egentligen inte har uppstått i hjärnan på något enskilt geni. Det mesta är helt enkelt ganska självklara saker som vi alla kan upptäcka om vi börjar använda en kamera.

Personligen är jag ganska intresserad av sådant här eftersom jag till vardags jobbar med kommunikation och varumärkesbyggnad. Det som slår mig är nämligen hur duktiga och framgångsrika fotografer inte bara är skickliga på att ta bilder utan också ganska ofta på att formulera sina tankar och bygga sina varumärken. Även om det såklart finns undantag.

Samtidigt finns det inte sällan en önskan hos omgivningen att kända fotografer ska sitta inne med värdefulla sanningar om fotografins ädla konst. Något som ibland kan resultera i ett visst motstånd hos fotografer när de blir intervjuade. Som exempelvis Eliott Erwitt som i flera intervjuer har sagt följande:

”Photography is not brain surgery. It’s not that complicated. It’s easier now than it was before, but before it wasn’t that hard.”

Ja, så är det faktiskt. För övrigt har bilderna i den här bloggposten inget med texten att göra. De är tagna under min Italienresa nyligen. 

Slutligen en fråga till er som soppar film: Hur gör ni för att slippa torkfläckar? Och hur gör ni för att få bort befintliga? Själv kör jag med Agfa Agepon på slutet, men ibland får jag ändå torkfläckar.