GATUFOTOPODDEN: Ställa ut, sälja och tävla - med Malin Jochumsen

Så var det äntligen dags för ett nytt avsnitt av Gatufotopodden. Efter ett ganska långt uppehåll har jag spelat in ett antal nya avsnitt som jag kommer att lägga ut med två veckors mellanrum fram till sommaren. Har du förresten idéer om innehåll och intervjupersoner, tveka inte att höra av dig! 

Först ut den här gången är i alla fall Malin Jochumsen. Hon har vunnit flera tävlingar med sina gatufoton, haft utställningar och även lyckats sälja en del av sina gatufoton till privatpersoner. Vi pratar bland annat om hur allt detta har gått till och Malin delar med sig av sina erfarenheter.

I podden nämner vi också Helsinki Bus Station Theory och gatufotografen Mats Alfredsson.

Porträttet på Malin Jochumsen är fotograferat av Magnus Fröderberg.

Avsnittet är inspelat första veckan i januari när det hade kommit en hel del snö i Stockholm. 

LYSSNA PÅ AVSNITTET HÄR: https://bit.ly/2WzDQe8

Malins bilder som vi pratar om:

Här kan du se fler bilder:
Malin Jochumsens portfolio

Musiken i podden är hämtad från:
www.jamendo.com

Inlednings- och avslutningsmusik: 
April Showers, Proleter

Låt 1:
Winter Fairytale, Foxmillet

Låt 2:
This is Jazz Manouche, MagikStudio

Hur ser en tillräckligt bra print ut?

Hur bra måste en print vara för att duga egentligen? Det har jag funderat på ett par kvällar nu när jag har suttit och skrivit ut mina utställningsbilder. Är de tillräckligt bra för att visa upp? 

Jo, jag tycker tveklöst det. Själv har jag nämligen anammat filosofin att jag nöjer mig med ”tillräckligt bra” printar. En ståndpunkt som jag vet kan reta gallfeber på vissa vilket jag har märkt när jag har nämnt det i några diskussioner på nätet. Så får man helt enkelt inte tänka. 

Vad menar jag då med ”tillräckligt bra”? Till att börja med menar jag inte att man ska nöja sig med något som är dåligt eller mediokert. Nej, det handlar istället om att ha en realistisk syn på saken och sedan göra det allra bästa utifrån sina egna förutsättningar. 

Om jag tar mitt nuvarande projekt som exempel så borde jag ha gjort riktiga mörkrumskopior för att få bästa kvalitet. Men eftersom jag av flera skäl inte har den möjligheten blev alternativet att skanna in negativen och sedan skriva ut bilderna. Det blir inte lika bra, men det blir som sagt tillräckligt bra. 

Visst, det är såklart en kompromiss. Men antingen nöjer jag mig med det jag får fram med mina ändå hyggligt bra prylar - eller också kan jag lika gärna kasta in handduken och lägga ner hela skiten. För mig är valet enkelt, jag gör det jag kan och har möjligheter till. 

Något annat som jag också tänker på är vilka det är som främst kommer att titta på mina bilder. I det här fallet ska de hänga på ett kafé där de flesta är helt vanliga fikagäster. Jag är övertygad om att en majoritet av dessa aldrig skulle kunna se skillnad på en mörkrumskopia och en utskrift. 

Så varför spränga sig för något som bara en ytterst liten minoritet tänker på? Det känns totalt onödigt i min värld. Återigen handlar det om att vara realist. Fast den dagen jag ska ställa ut på Fotografiska i Stockholm, då kommer jag såklart att sikta högre. 

Annars gick det förvånansvärt bra att skriva ut den här gången. Jag hade ju lite onda aningar i förväg eftersom det kan strula till sig något helt kopiöst. Det blev visserligen några sumpade printar inledningsvis, men sedan flöt det på. 

Att rama in är också lite meckigt och när man kör med Ikeas ramar får man både dammsuga, rengöra och putsa innan ramarna går att använda. De är sjukt skitiga. Men precis som när det gäller mina printar så är de tillräckligt bra. 

Att skriva ut och rama in 12 bilder tog mig två helkvällar, det var helt okej.

Jag signerade också varje bild på baksidan. Man vet ju aldrig, kanske blir någon såld eller bortskänkt. Då kan det vara trevligt med en kråka som talar om vem fotografen är. 

Lowlands, Helen Levitt, Fotografiska och suget efter att ställa ut