SE BILDEN: In my camera bag

Ta en titt på bilden här ovanför. Enbart en hård och hjärtlös person kan låta bli att falla för denna bedårande syn. För visst är det vackert med 1960-talets charmiga estetik och design.

Detta är ett av skälen till varför jag tycker om mina analoga kameror så mycket. Skönheten som jag tyvärr inte kan finna hos moderna digitalkameror. Och för en skör och känslig själ som mig själv är skönheten en omöjlig faktor att bortse från.

Sedan har vi det här med handhavandet. Känslan när kameran befinner sig i handen. Reglagens placering. Ljudet när slutaren spänns. Klicket. Vilken modern digitalkameras ihåliga klonkande kan mätas med det?

Nej, snälla – bli nu inte ledsna alla digitalkamerafotografer därute. Den digitala tekniken har sina enastående fördelar och jag älskar min Canon 5D Mk II också. Den är som en pålitlig tjänstebil. Trygg, komfortabel, praktisk, fantastisk. Men när jag verkligen vill känna att jag lever, då tar jag inte tjänstebilen, om ni förstår vad jag menar ;-)

Allra överst ser ni min Canon 7 från 1962. Precis ovanför en bild på min Canonet från 1972 med originalblixten på.

In my camera bag. Väskan är från Svenska försvaret och har ursprungligen innehållit en gasmask. Jag köpte den på Lövmarknaden i Karlskrona dagen innan midsommarafton när jag var 13 år. Väskan är från 1960-talet, tror jag.

Hur ser en tillräckligt bra print ut?

Hur bra måste en print vara för att duga egentligen? Det har jag funderat på ett par kvällar nu när jag har suttit och skrivit ut mina utställningsbilder. Är de tillräckligt bra för att visa upp? 

Jo, jag tycker tveklöst det. Själv har jag nämligen anammat filosofin att jag nöjer mig med ”tillräckligt bra” printar. En ståndpunkt som jag vet kan reta gallfeber på vissa vilket jag har märkt när jag har nämnt det i några diskussioner på nätet. Så får man helt enkelt inte tänka. 

Vad menar jag då med ”tillräckligt bra”? Till att börja med menar jag inte att man ska nöja sig med något som är dåligt eller mediokert. Nej, det handlar istället om att ha en realistisk syn på saken och sedan göra det allra bästa utifrån sina egna förutsättningar. 

Om jag tar mitt nuvarande projekt som exempel så borde jag ha gjort riktiga mörkrumskopior för att få bästa kvalitet. Men eftersom jag av flera skäl inte har den möjligheten blev alternativet att skanna in negativen och sedan skriva ut bilderna. Det blir inte lika bra, men det blir som sagt tillräckligt bra. 

Visst, det är såklart en kompromiss. Men antingen nöjer jag mig med det jag får fram med mina ändå hyggligt bra prylar - eller också kan jag lika gärna kasta in handduken och lägga ner hela skiten. För mig är valet enkelt, jag gör det jag kan och har möjligheter till. 

Något annat som jag också tänker på är vilka det är som främst kommer att titta på mina bilder. I det här fallet ska de hänga på ett kafé där de flesta är helt vanliga fikagäster. Jag är övertygad om att en majoritet av dessa aldrig skulle kunna se skillnad på en mörkrumskopia och en utskrift. 

Så varför spränga sig för något som bara en ytterst liten minoritet tänker på? Det känns totalt onödigt i min värld. Återigen handlar det om att vara realist. Fast den dagen jag ska ställa ut på Fotografiska i Stockholm, då kommer jag såklart att sikta högre. 

Annars gick det förvånansvärt bra att skriva ut den här gången. Jag hade ju lite onda aningar i förväg eftersom det kan strula till sig något helt kopiöst. Det blev visserligen några sumpade printar inledningsvis, men sedan flöt det på. 

Att rama in är också lite meckigt och när man kör med Ikeas ramar får man både dammsuga, rengöra och putsa innan ramarna går att använda. De är sjukt skitiga. Men precis som när det gäller mina printar så är de tillräckligt bra. 

Att skriva ut och rama in 12 bilder tog mig två helkvällar, det var helt okej.

Jag signerade också varje bild på baksidan. Man vet ju aldrig, kanske blir någon såld eller bortskänkt. Då kan det vara trevligt med en kråka som talar om vem fotografen är.