Mätsökarkameror, Leica M6 och annat viktigt

För ganska exakt två år sedan knatade jag omkring full av grubblerier. Vad var grejen med dessa mätsökarkameror egentligen? Dög de någonting till? Var det inte bara en föråldrad teknik som hade överlevt sig själv och kunde de över huvud taget vara bättre än mina spegelreflexkameror?

Några månader senare klarade jag inte av att hålla mig längre. Jag ville prova på egen hand och beställde en Canon Canonet QL17 GIII av en snubbe i Dallas. För strax under tusingen fick jag en uppfräschad och justerad kamera med nya ljustätningar. En fungerande originalblixt ingick också i priset. Det var en bra deal.

Canonet är en av de mest prisvärda mätsökarkameror som jag över huvud taget kan komma på. En perfekt liten kamera från 1970-talet. 

Jag kan nog säga att jag omedelbart föll pladask ner i mätsökarträsket. Handhavandet, smidigheten, formatet och utseendet kändes klockrent. Kameran blev en ordentlig nytändning samtidigt som jag återupptäckte det analoga vilket jag helt och hållet hade förkastat några år tidigare när jag blev heldigital. Och kanske var det den största överraskningen. Att jag som i praktiken kände avsky inför det analoga skulle hamna där igen.

Detta är den första gatufotobilden som jag tog med min Canonet QL 17. Eftersom jag blev så nöjd med resultatet väcktes idén att jag skulle göra ett gatufotoprojekt om min hemstad. 

En annan favoritbild tagen med Canoneten. Fotograferad ombord ett Öresundståg som är på väg över bron till Köpenhamn.

På sensommaren året efter kunde jag konstatera att jag nästan bara använde min Canonet när jag fotograferade egna grejer. Samtidigt hade nyfikenheten och lockelsen ökat inför detta med mätsökare. Så jag beställde en Canon 7 från en fotofirma i Hongkong och ett par jupitergluggar från Ukraina. Det var helt enkelt dags att skaffa en kamera med utbytbar optik.

Canon 7 motsvarar ungefär en Leica M2 med skillnaden att den har inbyggd ljusmätare. Min kamera är från 1962.

Ett av de första skotten med Canon 7 och Jupiter 8-gluggen (50 mm/2.0) som jag tyckte höll måttet.

Det här gatufotoporträttet tog jag i Siena, Italien. Det är ett fotografi som jag själv gillar väldigt mycket.

Nu, ett år senare är det dags igen. Häromdagen hämtade jag ut en Leica M6 som jag har köpt genom eBay av en fotofirma i Tyskland. På något sätt blev detta det naturliga steget eftersom jag mer eller mindre bara fotar analogt och med mätsökare numera. Min digitala utrustning används nästan enbart när jag gör fotojobb. 

En vacker syn - eller hur?

För mig har detta blivit ett sätt att maximera nyttan och glädjen av två olika världar. När jag jobbar professionellt som fotograf och har kravet på mig att leverera bilder till kunder är min digitala systemkamerautrustning oslagbar. Jag skulle aldrig byta bort den.

Men när jag jobbar med egna projekt eller plåtar privat triggas kreativiteten och skaparlusten mycket mera när jag kör med analoga mätsökarkameror. Och kanske blir det så när man har fotograferat i många år. Det behövs en viss svårighetsgrad för att gnistan ska tändas. Något jag tycker en mätsökarkamera leder till.

Nu är det slut på gatufotandet - nästan!

För några veckor sedan fick jag ett råd av min kusin Dan Crona som också är fotograf.
– Ta det lugnt med ditt gatufotoprojekt Joakim! Även om det känns helt ointressant just nu så måste du ta andra slags bilder också. Annars riskerar du att köra slut på dig själv, sa han varnande.

Jag förstod direkt vad han menade. Den senaste tiden har jag nämligen känt en trötthet över mitt gatufotograferande här i Karlskrona. Efter flera månaders intensivt plåtande har det helt enkelt blivit läge för återhämtning och reflektion ett tag nu. Även om jag såklart inte kommer att lägga av. 

På sätt och vis är det ändå naturligt med tanke på årstiden. Det blir kallare och kallare och mörkare och mörkare. Livet på gatan upphör sakta. Händerna börjar stelna runt kamerakroppen när man är ute och tankarna snurrar mer kring att ta sig in i värmen än att ta bra bilder.

Samtidigt finns det så mycket annat som är roligt att fotografera. Inte minst porträtt som är min andra stora fotopassion. Alltså något att sätta tänderna i nu under hösten och vintern. Sedan har jag faktiskt en annan liten idé som jag klurar på. Inte omöjligt att den dyker upp i bloggen.   

För övrigt så har ni kanske märkt att jag har ändrat bloggens underrubrik till ”-inte bara gatufoto!”. Nu förstår ni varför. 

Gatufoto i en småstad – hårdast av allt

I det här blogginlägget tänker jag sticka ut hakan några meter. Alltså kaxa till det, mopsa upp mig och vara en stöddig drygpåse. Jag tänker helt enkelt axla rollen som provokatör. Från och med nu är jag med andra ord den uppblåsta typen som på högstadiet satt längst bak i bussen och muckade med omgivningen.

Nåväl. För att komma till kritan. Jag sitter och surfar runt på nätet. Kollar lite gatufotobloggar och filmer på tuben. Jag betraktar gatufotografer som plåtar i världens större städer. De trålar sig genom massorna med sina kameror och hinner knappt knäppa en ruta förrän de tar en ny. Allt ser stirrrigt ut. Klick, klick, klick!

Vad är det frågan om, tänker jag. Bilderna blir ju inte ens bra! Kompositionen är svag, den riktiga närheten saknas och det är sällan något avgörande ögonblick.  Det jag ser är mest människor som lallar omkring på trottoarerna rakt uppochner. Vi snackar alltså om bilder som man kan tanka ur vilken övervakningskamera som helst. Är det verkligen gatufoto?

Jag kan heller inte låta bli att fundera kring mitt eget plåtande i en svensk småstad. Arbetssättet som används är omöjligt här. Det skulle liksom inte funka. Att gatufota i en storstad är som att skjuta gäddor i en hink. Att plåta på gatan i en småstad är som att ge sig ut på storviltsjakt på den Afrikanska savannen. Du måste vara så mycket smartare, modigare och uthålligare. 

Eller för att göra en annan liknelse. I Karlskrona är du westernhjälten som möter banditen på torget klockan tolv. Du kan inte gömma dig i mängden och du har bara ett skott på dig.

Missa inte det! :-)

Varför tog jag de här bilderna egentligen?

Sitter här på fredagskvällen framför datorn och går igenom de senaste månadernas bildskörd. Extra intressant är det att titta på de där skotten som sorterades bort någonstans i processen. Varför tog jag bilderna från början? Vad var det jag såg egentligen? Ja, det funderar jag över just nu.

Kolla på bilden här ovanför tillexempel. När jag tog den kände jag instinktivt att där fanns ”något”. Kanske var det gungställningens tre trianglar ihop med gymnastikställningens tre rektanglar som jag uppfattade - alltså någon slags geometri. Kanske var det tjejernas lek.

Eller också fanns där inget.

Samma sak med bilden här under. Varför tog jag den? Berodde det på kostymerna? Berodde det på att det står ”Outlet” på skylten? Eller såg jag något i männens koncentration, att de inväntade en viktig händelse. Ett bröllop kanske? 

Eller var allt sammans bara inbillning? 

Är det egentligen inte ganska ofta så här? Man tycker sig ”se” något och tar en bild. Fast efteråt vet man inte riktigt vad det var man reagerade på egentligen och om det över huvud taget var värt en exponering. 

Vad säger ni? Stämmer det?

P.S. Sista bilden har jag inte orkat rensa från damm och annat elände.