Om tiden

Läste en söndagsartikel förra veckan i SvD med rubriken "Nuet har blivit mer osäkert än någonsin" författad av en matematisk fysiker.

Artikeln avsåg inte att behandla den osäkerhet som många upplever via sociala medier och nyhetsrapporteringar. Den osäkerheten är på ett annat plan än vad artikeln avsåg.  Enligt Julian Barbour i sin bok "The end of time" finns egentligen inte tiden. Något som jag misstänkt länge men haft svårt att bevisa. Sen ankomst har gisslat mig då och då. På gymnasietiden fick man sitta kvar om man kom försent till morgonsamlingen. Morgonsamling var bara en morgon i veckan. Kvarsittningen var lika lång som den tid man kommit försent. Det vill säga två kvartar resulterade i 30 minuters kvarsittning. Då idkades någon form av uppbygglig läsning som skulle ha gjorts på den morgonsamling man missat samt inläsning av reglerna för närvaro. Konsekvent. Om jag nu kommer ihåg rätt. Det har gått en tid sedan dess. På universitetet hade man alltid en kvart tillgodo. Nåväl, det har hänt senare också, att jag kommit försent eller snarare sent, men då har det alltid funnits något att skylla på. Vilket det ju egentligen alltid finns såvitt jag kan bedöma.

                               Astronomisk tid

Vår tidmätning är ingenting annat än mätning av svängningar hos kristaller eller atomer i kristaller, (Cesium eller Strontium). Sedan synkroniserar man många atomur för att fastställa "tiden" för de går lite olika beroende på var de befinner sig. Fröken ur. De äldre uren hade en pendel. Alla svängde med sin egen fart. Synkronisering gjordes inte alls.

I grevens tid

Så tiden är nog egentligen en rörelse, (inte arbetarrörelsen, den är mera ett tidsfenomen). Slutaren i min kamera rör sig den också. Det hör jag varje gång jag trycker ner avtryckaren. 1/10- dels sekund såväl som 1/1000-dels sekund. Ibland flera gånger i rad. (Mycket jobb att ta bort skitbilder eller dubbletter med fokus på olika ställen blir det då). 

Men stillbilden då? Den är ju faktiskt still och visar t.ex. 1/200-dels sekunds rörelse eller existens i ett enda svep. Med en lång slutartid blir det suddigt och knappt möjligt att tyda vad bilden föreställer. Allting, nästan, rör ju sig. Minnet blir också suddigt efter lång tid.

Håller man sig ung om man tar många stillbilder eller blir fotograferad ofta? Jag tror inte det. Filmstjärnebrudarna från sex-tiotalet ser inte ut som jag minns dem. Nu var ju många med på film, alltså rörliga bilder och det kan ju ha inverkat. Tiden verkar ju vara en rörelse. 

Med farsans ryska tvåögda spegelreflexkamera fick jag aldrig som tioåring tillfälle att fotografera filmstjärnor på sex-tiotalet. Jag räckte inte upp över publiken framför mig. Så ni får hålla tillgodo med vad en lantis kan prestera. 

   Tid för mjölkning

Hur som helst det var en intressant artikel som satte sprätt på tanken och några bilder som skvalpat omkring på hårddisken fick jag användning för!

/MA

2017-02-18 08:08   Khalad

Också tveksam till att tiden finns, den är ett mänskligt påfund. Ofta delas dessutom tiden i i det som varit, nuet och det som kommer. Men det som varit finns inte längre och det som kommer vet vi inget om. Och det verkliga, livet, är bara ett kontinuerligt nu. Ha det gott/ Björn T

Besvara

Svar från Mats Axelsson 2017-02-19 01:22

Ja det är ett flöde som inte låter sig påverkas där man är just nu. Fascinerande hur som!
/MA

Svara

2017-02-18 08:11   Vibybo

Det har ju diskuterats i alla tider om tiden. På sätt och vis är den ju ett avståndsbegrepp. Tiden är något vi kan uppfatta med våra sinnen och förstå. Först föll äpplet sedan dunsade det i marken, inte tvärtom. Det är vår värld det, och tidsuppfattningen ger oss en ordning så vi kan förstå lättare.
Där tiden inte finns, där kan allt ske samtidigt, och befinna sig på alla platser samtidigt.

Besvara

Svar från Mats Axelsson 2017-02-19 01:25

Nuet är enligt artikeln unikt och finns bara på en plats. På alla andra platser är det andra nu. Om jag nu kommer ihåg rätt😳 Förmodligen är det något som mänskligheten inte förstått och kanske aldrig kommer att förstå.
/MA

Svara

2017-02-20 12:39   Margareta Cortés

Även ditt inlägg här var intressant att läsa. Gillar när bloggarna innehåller lite mer.
Det är nog så att det är människan som uppfunnit det där med tiden, likt förbaskat så verkar tiden ändå finnas. Ser det då jag tittar i spegeln och upptäcker att det som möter mig där verkar vara min mamma och inte så som jag ser ut. Det måste väl vara det som är tiden och rätt var det är så tar tiden slut så som den gjort för mina föräldrar och de före dem.
Kvarsittning och komma för sent slapp jag undan i skolan, inte för att jag var så duktig och punktlig av mig utan att jag var så blyg att det var en skräck att måsta knacka på klassrumsdörren och niga och säga "ursäkta att jag kommer för sent"

Besvara

Svar från Mats Axelsson 2017-02-20 19:02

Jo jag hade samma känsla med morgonsamlingarna på gymnasiet så det hände någon enstaka gång men det sitter kvar i minnet. Numera så har det flesta arbetsplatser flextider vilket underlättar för de flesta. Tack för kommentaren😀

Svara