Vitlökens effekter

Köpte en havsabborre som damen i fiskdisken fick filéa. Det blev två filéer, förstås. Jag brukar inte laga till havsabborre, så jag tänkte till! Stekas i mycket olivolja, salt, peppar, ströbröd och vitlök. Mycket vitlök, minst fyra stora klyftor. Klockan har nu blivit 05.22 och fortfarande känner jag av vitlöken i form av sura vitlöksdoftande uppstötningar. Jag tror att jag varit uppe och dränerat samt rapat åtminstone varje halvannan timme sedan 17-tiden igår. Det blir runt så där 8 gånger. Nu skall man inte vara besvärad av det. Kameran är ju med!

Lite verklighetsanknutna bilder sett från brusfåtöjen kan man alltid ta. Bidén rakt framför, handfat med spegel lite snett till höger. De vitlöksdoftande uppstötningarna är dock lite svårare att fånga på bild. De blir ju metafysiska fenomen ur fotografisk synpunkt, men högst påtagliga för en rapande kropp.

Klockan är nu 05.47. Går det att somna? Kommer de sura, vitlöksdoftande uppstötningarna att hålla mig vaken fram till förmiddagen? Jag har alltid kameran att pyssla med. Upptäckte när läste igenom bruksanvisningen att jag inte kunde den utantill. Bruksanvisningen alltså!

Kan AI hjälpa i ett sådant här fall?

Magtabletter mot sur mage hjälper inte, men någon tog jag ändå.

Och solförmörkelse skall det bli idag på förmiddagen. Månen kommer att skymma solen, eller är det en vitlöksklyfta…

/MA

Att börja på ny kula!

Nyåret är överståndet sedan länge. Så att börja tala om att börja på ny kula kan vara lite senfärdigt. Såvida man inte stöper egna kulor. Har för mig att det är därifrån uttrycket kommer. Soldaterna och jägarna fick gjuta sina egna kulor. Då, när automatiseringen var nästintill obefintlig och transportvägarna likaså var obefintliga blev hantverksduglighet viktigt.

Kulor i granen, kulor på bordet, röda kulor, vita kulor, glaskulor, chokladkulor, kulor i plånboken, kulor i grenen, kulor på planen (inte hockeybanan). Kulor på gräset. Kulor i korgen. Allt handlar om kulor! Ja, i alla fall det mesta. De enda kulorna som är platta är de i plånboken, som numera fått formen av en rektangulär 2 mm tjock plastbit, nästintill tvådimensionell. Två dimensionella kulor fanns ju förr också i form av sedlar, så rent geometriskt är det inte så stor skillnad och kanske inte heller monetärt. Mynt är ju också i stort sett tvådimensionella. 

Sporrad av det goda uppslaget till blogginlägg tänkte jag ta några bilder av sedlar och mynt, men långt bak i huvudet hördes en ringklocka! Jo då, mycket riktig! Vid närmare kontroll kan det vara tveksamt att ta bilder av sedlar och mynt. Det har sina legala sidor. Sedlar kan ha upphovsskyddade av konstverk på sedeln och Riksbanken kan ha synpunkter på hur sedlarna avbildas. Mynt är mindre känsligt. Så kontentan är att man kan fotografera sedlar men knappast publicera... Kreditkort finns inga hinder att avbilda och publicera, mig veterligen. Finns det några hinder för kontantkort? Jo självklart! Rent förnuftsmässigt är både kreditkort och kontantkort riskabla att avbilda! Kanske inte att avbilda, men riskabla att publicera.

Blev inspirerad av de "julbilder" jag gjort i Photoshop till att försöka mig på "kulidéen" i Photoshop också. Inget liknande som jag brukar göra, för komplicerat, men man lär sig alltid något och nu när AI-kommit med i bilden(!) så är det något "mindre ohederligt" att använda Photoshop. Förresten verkar det vara en inflation i vad som är AI och inte. Det som i tidigare versioner var utveckling av en bildredigerarfunktion har nu blivit en AI-funktion. Ingen vill ju vara sämre än den andra att marknadsföra sig i jakten på teknisk utveckling.   

En ny kula!

/MA

Diskbänksrealism

Digitalcup med bilder är något som tillämpas i många fotoklubbar. Parvis jämförs bilder och vilka par som kommer upp slumpas fram. En av de två som presenteras väljs bort. Den ”bättre” får vara kvar. Till slut finns en kvar. Det är ”vinnarbilden”. Många gånger blir det svåra val och bilderna uppfattas ofta som alltför olika för att kunna jämföras.
Att vända på det. Att rösta fram den sämsta bilden ger än mer huvudbry. Oftast behålls de ” bra” bilderna vid sorteringen så det finns inte så många att välja på. ”Dåliga bilder”, alltså. En omgång då bästa bilden röstas fram och en omgång då sämsta bilden röstas fram och deltagarna får lämna in, som de tycker, tre dåliga och tre bra bilder, kan bli underhållande.

Hur som, det blir en utvecklande sejour. 

Bra eller dålig? Motivet påverkar förstås bedömningen. Beror på syftet med bilden också. 

/MA

Adventsljusstakens underhåll

Varje år vid den här tiden infaller de göromål som bidrar till att göra det något ljusare. Jag skulle ju kunna skriva juligare, men det handlar inte bara om det. Att prova sig fram till vilken glödlampa i adventsljusstaken som inte längre är hel är en utmaning. Om en lampa är trasig går det ju an, men om två lampor är trasiga blir det många kombinationer, 21 stycken om jag inte har fel. För att nu inte tala om tre trasiga lampor.  Och så skall man hålla reda på hela, provade, trasiga och nya. Det blir utmanande, för att inte säga stressande.

Jag har dessutom fått en känsla av att lamporna är av sämre kvalité numera. (Det var som bekant bättre förr). LED-ljus är väl det enda raka, men då ratar man befintlig utrustning och det är miljömässigt av ondo. Har man haft barn i närheten, med batteridrivna bilar och andra batterikrävande leksaker, så skaffade man lite utrustning för att hålla koll på batterierna. Grejorna kommer till användning varje år även utan batteridrivna leksaker.

Lampkontroll är en bagatell. Trasiga lampor har ett oändligt motstånd. Hela har i stort sett 0 Ohm i motstånd. 

En spänningsavkännare/provare är också bra att ha. Man vet ju aldrig.

Jag var nere i soprummet för att slänga de trasiga lamporna och där låg två adventsljusstakar slängda. Kunde inte låta bli att kontrollera den ena då jag hade några 34V lampor över. Efter en snabb kontroll visade det sig att tre lampor var trasiga.

Och så beklagar man sig över miljön...

"Det är dom små, små detaljerna som görét"

/MA 

Fixat sjunde fixen och konsten att vänta är en dygd!

Å inte faen hjälper det! Får man covid så får man. Påstår en del, men jag tror på det. Att det hjälper alltså, och tron kan försätta berg. Har jag hört åtminstone, men trots allt inte sett. Ännu! 

Vad värre är så fortsätter urbaniseringen. Senaste påtagliga beviset är att söndagstidningen inte bärs ut på söndagar längre. I den glesbygd jag är mest, 15 km från tätorten, eller om man så vill; 15 km norr om stan. Landet och landet förresten? Här finns ju både kommunalt avlopp och vatten och här finns ca 200 hus varav kanske 30 är bebodda helårsvis. Trots det får man söndagstidningen på måndag! Så söndag har blivit måndag och måndag har blivit både måndag och söndag, möndag. I min kalender finns inte möndag! Skall distributionsföretagen göra om kalendern? Sannolikt en övermäktig uppgift. Dömd att misslyckas!

Lösningen är ett digitalt exemplar, men det går inte att bara få ett digitalt ex. på endast söndagar och inte vill jag ha ett heller. Servicen på landet urholkas successivt, vilket är ett känt faktum. Man ska väl inte klaga, egentligen. Övergången från analoga bilder till digitala gick bra. Analogt fotografi var på väg att försvinna, men nu tycks det vara på återtåg. Det har nog blivit lite exklusivt med analogt fotografi. Undrar om det blir en likadan utveckling med tidningar. Visserligen kan man få svarta fingrar av trycksvärtan och bruna fingertoppar fick man av fixet vid framkallning av svartvita bilder, men vad är väl lite skit under naglarna.

Man kanske skall vänta på att det vänder? Flykten från stan ut på landsbygden kanske kommer.

Bussen kommer tillbaka! Tidningsutbärningen kommer tillbaka.

Den som väntar på något gott väntar inte för länge, eller var det: Den som väntar på något väntar inte för länge!  

Bara nu inte distributionsbolagen får för sig att sluta skicka ut den elektriska strömmen på söndagar.  Då fungerar ju inte vattnet heller så ölprovning får vänta till möndag.

/MA