Adventsljusstakens underhåll

Varje år vid den här tiden infaller de göromål som bidrar till att göra det något ljusare. Jag skulle ju kunna skriva juligare, men det handlar inte bara om det. Att prova sig fram till vilken glödlampa i adventsljusstaken som inte längre är hel är en utmaning. Om en lampa är trasig går det ju an, men om två lampor är trasiga blir det många kombinationer, 21 stycken om jag inte har fel. För att nu inte tala om tre trasiga lampor.  Och så skall man hålla reda på hela, provade, trasiga och nya. Det blir utmanande, för att inte säga stressande.

Jag har dessutom fått en känsla av att lamporna är av sämre kvalité numera. (Det var som bekant bättre förr). LED-ljus är väl det enda raka, men då ratar man befintlig utrustning och det är miljömässigt av ondo. Har man haft barn i närheten, med batteridrivna bilar och andra batterikrävande leksaker, så skaffade man lite utrustning för att hålla koll på batterierna. Grejorna kommer till användning varje år även utan batteridrivna leksaker.

Lampkontroll är en bagatell. Trasiga lampor har ett oändligt motstånd. Hela har i stort sett 0 Ohm i motstånd. 

En spänningsavkännare/provare är också bra att ha. Man vet ju aldrig.

Jag var nere i soprummet för att slänga de trasiga lamporna och där låg två adventsljusstakar slängda. Kunde inte låta bli att kontrollera den ena då jag hade några 34V lampor över. Efter en snabb kontroll visade det sig att tre lampor var trasiga.

Och så beklagar man sig över miljön...

"Det är dom små, små detaljerna som görét"

/MA 

Fixat sjunde fixen och konsten att vänta är en dygd!

Å inte faen hjälper det! Får man covid så får man. Påstår en del, men jag tror på det. Att det hjälper alltså, och tron kan försätta berg. Har jag hört åtminstone, men trots allt inte sett. Ännu! 

Vad värre är så fortsätter urbaniseringen. Senaste påtagliga beviset är att söndagstidningen inte bärs ut på söndagar längre. I den glesbygd jag är mest, 15 km från tätorten, eller om man så vill; 15 km norr om stan. Landet och landet förresten? Här finns ju både kommunalt avlopp och vatten och här finns ca 200 hus varav kanske 30 är bebodda helårsvis. Trots det får man söndagstidningen på måndag! Så söndag har blivit måndag och måndag har blivit både måndag och söndag, möndag. I min kalender finns inte möndag! Skall distributionsföretagen göra om kalendern? Sannolikt en övermäktig uppgift. Dömd att misslyckas!

Lösningen är ett digitalt exemplar, men det går inte att bara få ett digitalt ex. på endast söndagar och inte vill jag ha ett heller. Servicen på landet urholkas successivt, vilket är ett känt faktum. Man ska väl inte klaga, egentligen. Övergången från analoga bilder till digitala gick bra. Analogt fotografi var på väg att försvinna, men nu tycks det vara på återtåg. Det har nog blivit lite exklusivt med analogt fotografi. Undrar om det blir en likadan utveckling med tidningar. Visserligen kan man få svarta fingrar av trycksvärtan och bruna fingertoppar fick man av fixet vid framkallning av svartvita bilder, men vad är väl lite skit under naglarna.

Man kanske skall vänta på att det vänder? Flykten från stan ut på landsbygden kanske kommer.

Bussen kommer tillbaka! Tidningsutbärningen kommer tillbaka.

Den som väntar på något gott väntar inte för länge, eller var det: Den som väntar på något väntar inte för länge!  

Bara nu inte distributionsbolagen får för sig att sluta skicka ut den elektriska strömmen på söndagar.  Då fungerar ju inte vattnet heller så ölprovning får vänta till möndag.

/MA 

Sviktande intelligens

Skriver det här inlägget för att kunna behålla en del av förståndet eller snarare en del av förmågorna. Läste en artikel häromhelgen om den sviktande intelligensen hos mänskligheten. Sedan 70-talet har de som mätt IQ sett att den sjunker. Då har man inte mätt politikers IQ utan ungdomars intelligenskvot. De tekniska hjälpmedlen bidrar till att göra oss dumma, eller snarare något dummare än tidigare. Visst kan man känna av effekten av att använda miniräknare till ganska enkla räkneövningar, men är det inte en smygande lathet och bekvämlighet snarare än dumhet. Beror kanske på hur man mäter och mätningarna har nog inte moderniserats samma takt som beteenden och vanor har förändrats. Att titta på bilder och filmsnuttar bygger knappast förmåga att tolka texter. Att skriva bloggar ökar den språkliga förmågan bokstavligen och fotobloggar skulle då öka förmågan bildligen. Provade vid något tillfälle i våras att använda en enkel text-AI som fick några uppslag att bearbeta.

Resultat: —

Helt blankt alltså och tur är väl det. Ointelligenta ”förslagspromptar” kanske?

Det finns kurser där man kan lära sig att underlätta textarbetet genom att använda AI. Att skriva bloggar med hjälp av ChatGPT-liknande hjälpmedel dränerar nog mer än det hjälper till att öka den kreativa förmågan, i långa loppet. Produktiviteten ökar säkert för den som dagligen jobbar med texter, men sedan. Vad händer då? 

Övning ger färdighet så mycket har jag fattat. Vad det inte Stenmark, slalomåkaren, som sa att: Ju mer jag tränar ju större tur har jag.

Det värsta är att handstilen blir sämre och sämre, förmodligen bara för att jag till stor del använder ett tangentbord. Rent motoriskt krävs helt andra egenskaper vid tangentbordet än med en penna i handen. Vem skriver för hand och för över texten till digitalt? (Jo, insåg att jag med blyertspenna gjort handnoteringar, som sedan blev ett digitaliserat protokoll). Det finns program som kan överföra bilder av text till digitala filer, men de brukar innehålla fel och än så länge krävs korrekturläsning. Nikons manual till Z-kameror är ett slående exempel av automatisk översättning. I avsnittet med ISO-värden sägs: Hej ISO … Pennor som man kan använda på skärmar och som gör en textfil av det man skrivit har jag provat, men resultatet blir ju sådär.

Nah, det mesta är nog övning och ständigt utövande som egentligen gäller.

Man kanske skulle fotografera mera nu när man fortfarande har ögon och fingrar med sig. 

Och som alltid: Allt nytt kan vara farligt, eller inte helt ofarligt!

Och ICM intentional camera movement eller på svenska AKR avsiktlig kamera rörelse är inte lätt. Det vill säga: Att få till en bild som appellerar! Lätt att röra till det, men svårt att få till det.

Roligt i alla fall!

/MA

Annars allt lugnt!

Kallfronten har precis passerat! Klar luft och lite svalt. Ett försiktigt vågskvalp ligger som en ljudfilt över stranden. Spridda läten av trut, häger och rödbena tränger igenom. Hyfsat vindstilla.

I fjärran ett dovt buller som blir vassare och vassare och snart syns en rote JAS39 som ser ut att jaga varandra. Lite kurvning och en början till gunga sedan försvinner de i bland molnen. Kanske kan de göra en repa på himlavalvet innan de byter plats.

Termiken bygger torn av moln.

Snart återtar skvalpet sin plats bland ljuden. Bara någon trut och en plötslig häger hörs över vattenytan. Går inte genom den stora vassruggen utan tar en ny väg bland fröställningar av strätta och utblommad strandmalört.

Ett försök att ta ut innehållet i en strandkrabbas klo ligger på en häll. Det ser inte ut att ha lyckats.

Höstlugnet börjar infinna sig. 

De flesta är tillbaka i selen. Det urbana livet går in i höstfasen!

/MA

Strandfynd

Egentligen skulle titeln vara "Vad jag finner på havsstranden". Det är titeln på en populärvetenskaplig bok som inhandlades för att stilla nyfikenheten över alla föremål som dök i synfältet när man strosade längs vattenbrynet. Mycket är det som spolas upp och många tecken på liv eller kanske rättare sagt spår av liv ligger i vågskvalpet. 

Förutom tång så flyter det upp äggsamlingar av neptunussnäcka. Det är det vita som syns framför skoavtrycket.

Plasthylsor från hagelskott! Tjuvskytte eller gåsjakt från i höstas? Mycket gäss samlas numera utefter kusten. Tusentals gäss övervintrar och det finns de boskapsbönder som hävdar att gåsskit i betet inte faller nötboskapen i smaken. Kanadagås har minskat betydligt i antal sedan jakt infördes. Kommer plasthylsorna från Jyllands östkust? Hur som, man kan ju tycka att hylsorna skulle kunna plockas upp.

Sälskelett.  

Rester från ett "sjöslag". Smuggelsprit?

Ibland, men ganska sällan en trädstam eller trädgren.

Hjulspåren som syns är spår från fordon som samlat tång till de badandes glädje. För vem kan bada i tång? Det gör man bara på kurorten där man betalar för det.

Blåmusslor har blivit sällsynta på den här kuststräckan likaså snäckor och havstulpaner.

Golfbollar är också sällsynta. Havet har troligen inte transporterat den. Golfbollar sjunker, så det här exemplaret är nog en tappad boll. Eftersom golfbanan är långt härifrån så är det heller ingen boll som hamnat i ruffen.

De här juvelerna har dock strandat, delvis av egen simförmåga, men mest vattnets. Det har inte varit påfallande många den här sommaren.

Inte så många rullatorer i år, men betydligt fler än för trettio år sedan. Baddräkterna är, eller man kanske skall säga badkläderna är, inte så ovanliga att hitta här och där i anslutningen till stranden. Modet ändrar sig fort och plaggen blir omoderna. Funderar på om det kan vara så att rullatorägaren helt sonika parkerat sitt hjälpfordon, tagit av sig den obekväma baddräkten och vandrat ut i havet. Kanske ända till Danmark? Det är ju långgrunt och nu är det fler som emigrerar än immigrerar enligt migrationsministern.

/MA