Att gilla läget

Det uttrycket blev ett mantra under värnpliktstiden. Övningar för att överleva ett kärnvapenanfall (åtminstone en kort stund efteråt för att hinna läsa av geigermätaren), sanering efter ett förmodat anfall med biologiska vapen, sanering efter kemisk krigföring, strid under pågående gasanfall, kontrollera sin klaustrofobi och rädsla genom att krypa genom långa rör med en vapenrock nedstänkt av brinnande napalm, mm.

Scenarierna var många. Förrådet av djävulskap som den lede fi kunde hitta på var outtömligt. Warszawapaktens stridsflyg fanns stationerad bara 15 minuter från vår territorialgräns så det gällde att vara beredd.

Nu inträffade inte det värsta och femtio år senare är det dags att förgro fröna till odlingarna i kökslandet. Det blir mera potatis och bönor i år än andra år. Lite blomprakt blir det också. Alla inköpta fröer går inte åt. Enligt datumstämpeln på fröpåsen skall fröna vara grobara även säsongen 2021.

En bra konsumtion av vitlök håller ”icke vitlökskonsumenter” på avstånd. Kan vara bra i dessa tider. 

När det blir dags för självplock av jordgubbar i sommar kommer jag undvika att plocka sorten Korona. Även om de är lättplockade bär. Det finns en hake: De är svåra att snoppa.

/MA

Buteljer, buteljer, buteljer och bilder

Besökte ett buteljerande företag som verkligen hade marknadsföring som en prioriterad aktivitet. Livsstil, roadracing, ocean race, handboll, fotboll, basket, TV-reklam, filmreklam och guidade besök inte minst. Exklusivitet var ordet. Nödvändigt förstår jag för att synas på hyllorna och bland alla sorterna. Marknadsföringen blir i sig en utmaning för de som utövar den. Det framgick av guiden som oblygt berättade om ansträngningarna att följa med i konsumtionstrenderna och känna vart det blåser för att anpassa produkten eller dess användning. Alkohol är just bara alkohol, men sedan kan man smaksätta den på "femtioelva" olika sätt. Användningen är dock i huvudsak bara en: Som dryck. Visserligen kan man ha starksprit till flambering och smaksättning kanske, men till desinficering är koncentrationen normalt för låg.

Vilket osökt får mig att tänka på handspriten som rekommenderas i dessa tider. Den är ju inte drickbar även om säkert några provar med jämna mellanrum. Tips finns i Facebook hur man gör handsprit med rödsprit och glycerol.

Nu är det orostider eller är det bara vetskapen om att det finns osäkerheter i vår omvärld som har ökat? Förmodligen är det det sista: Att vetskapen ökat.

För att lugna och trösta brukar innehållet i flaskan användas och många ekonomier oroar sig för en recession. En tröst kan vara att alkoholkonsumtionen troligtvis ökar liksom konsumtionen av lugnande psykofarmaka. Kommer födelsetalen öka när folk sitter i "hemmakarantän"?

Och framför allt: Kommer de som använder fotografi som en terapi att ta annorlunda bilder? 

En ofrivillig paus i livspysslet som kanske förändrar. Ger tid till eftertanke och nya tankar. 

Corona-viruset går inte att buteljera och inte växthusgaserna heller.

Den som överlever får se!

/MA

Hårt ljus mitt på dagen och kameran mitt på magen.

Har en undring om inte många av de "stora" gatufotograferna under 1900-talet haft ett bra stöd i det hårda solljuset som är på sydligare breddgrader. Frankrike, Spanien, Italien, USA med flera ligger utan tvekan långt söderut. Jämförelsevis. Svartvitt gör sig bra även om ljuset är hårt vilket inte alltid färgbilder gör. De svartvita kontrasterna blir starka och framträdande, (men kanske inte hos Vivan Maier). Motiven mejslas fram med ett grovt dynamiskt spann på film och papper.

Nu är det nog förmätet att påstå att hade de varit i Skandinavien så hade det inte blivit lika bra bilder. De bilder som tagits i Norden och som lyfts fram under samma tid är av annat slag, oftast. I alla fall om man ser det till tidsperioden 1900-1960 eller kanske något längre fram. Städerna har inte varit så stora och stadslivet har varit av en annan kulturell essens.

Ofta skildras mera livsvillkor på landsbygden med hela miljöer än ögonblicksbilder från ett "liv på stan" i den nordiska fotografin. Hade de tagits idag hade de betraktats som bilder i ett socialreportage om misär och fattigdom, nja kanske inte riktigt så. Mera då en materiell torftighet med brist på bekvämligheter. Kanske är det dags att iklädd skottsäker väst skildra ”orten” i bilder, företrädesvis svartvita. En utmaning att få den ”mentalt svartvita miljön” att tränga igenom i bilden och nå fram till betraktaren. Ur miljösynpunkt hade dessutom varit bättre. Inte så långa resor som till Mellanöstern, Östeuropa och krigshärjade områden. Man behöver bara ta tunnelbanan, lokalbussarna eller spårvagnen en bit.

För den fågelintresserade kan jag tala om att det är turkduva i bilden.

Bondkatt 009 (!).

/MA

Vråltrippen del III av III

Med de östra Pyrenéerna som nästa höjdpunkt beslöt vi oss för att ta den smala vägen över bergskedjan. Den gamla östra vägen D914. Sedan förra gången visste jag att det fanns en stor järnvägstunnel genom delar av bergen från Spanien till Frankrike (den går åt båda hållen) och som mynnade i närheten av Le Boulou på franska sidan. Jättelika rangerbangårdar finns på båda sidorna om gränsen eller bergen snarare.

Imponerande särskilt när man tänker på tunneln genom Hallandsåsen. Med en viss förvåning insåg jag att det fanns en järnvägslinje även längs den gamla vägen, utefter medelhavskusten. Den ringlade sig nästan som vägen men bara i horisontalplanet. Tunnlar neutraliserar de största höjdskillnaderna i vertikalplanet. Ett utmärkt område för tågluffning. Att stanna till i Collioure, Banyuls-sur Mer eller Cerbère iklädd endast badbyxor, ett par solglasögon och en tågbiljett måste vara en dröm för en tågentusiast. (En handduk att sitta på kan vara bra om det är galonklädsel i kupén).  Spanska sidan är inte sämre och inte så långt in på spansk mark och utefter järnvägslinjen ligger Figueres med Salvadore Dali-muséet. 

Här och var förekommer varningar för husvagnssläp och det är nog på sin plats. Det verkar ha hänt en del i kurvorna.

Den här gången blev inget stopp annat än för lite lunchmat utefter motorvägen. En tröst är att det numera är avgiftsfritt den största delen av AP7, Auto pista 7.  

I ivern att hitta kortaste vägen de sista tre milen hamnade vi i kvällshetsen i Elche men runt klockan 20 var vi framme vid målet. 

På lördag kväll några dagar efter framkomsten var det karneval. Hade vi kört ända till Rio? 

I sådana här sammanhang inses lätt fördelen med färgfotografering

Insåg att karneval har en ursprunglig religiös betydelse. (Romersk-katolsk som genom reformationen i Sverige blev ersatt av fastlagen). Det är tiden före fastan som karnevalerna genomförs (enligt NE). Alltså tiden mellan trettondagjul och askonsdagen. Askonsdagen är dagen efter fettisdagen. Kan karneval komma av ordet ”carne”? Alltså något som har med kött att göra? Gällde det att passa på att äta kött före fastan? Har protestanterna inriktat sig på semlor!? Numera är nog karnevalyra inte så mycket av religiös karaktär och för oss blev det en bra ”yra” att vara framme vid målet.

Vråltrippen del II av III

Kom iväg hyfsat tidigt från Wülferode söder om Hannover. Styrde ut Astran på autobahn mot söder och lade iväg. Rester av ovädret Ciara låg kvar över himlen men allt eftersom A7 ledde oss söderut blev himlen ljusblåare och sporadiska luckor i molntäcket uppstod här och var. Väl förbi Frankfurt am Main ändrades landskapet och vinodlingar blev påfallande inslag. Rhendalens bördiga jordar skapar ett leende och lätt berusande landskap.

Trafikrytmen på A5 och målbilden gör att många sevärdheter och vackra platser körs förbi. Riddarborgar och historiska klosteranläggningar på bergskanterna uppfattas bara i ögonvrån. Det är tätt mellan fordonen i tre filer och kanske är vi alla i en sorts trans. Där alla medtrafikanter samspelar för ett gemensamt flöde av individuella rörelser.

En snabb lunch i närheten av Karlsruhe intogs i form av en asiatisk buffé sista lunchhalvtimmen. Siktet för kvällsmålet(?!) sattes till Mulhouse med ett mellanspel hos Weingut Leopold Schätze i Endingen. Prisbelönta viner, så till och med jag fick göra avsteg från min generella vinbedömning: Penseltvätt alternativt rävgift.

Jag hann inte få upp kameran förrän vi var installerade på boendet i Mulhouse. Idiotiskt! Likadant varje gång. Man kan bara inte ta för få bilder. Att jag aldrig lär mig? Fick klart för mig att Mulhouse är ett tågmecka. Får besöka det vid nästa tillfälle.

Det var ett modernt hotell typ F1 men med mänsklig betjäning. Vilket betyder att kaffeautomaterna inte tillåter termospåfyllning. Men vem använder termos numera? När det bara är högst 5 km till närmaste barista! Skandinaver gör det! De som varit med om ett strapatsrikt liv i barrskogsbältet, den sibiriska taigans utlöpare.

Det flöt på bra på de franska motorvägarna dagen efter övernattningen i Mulhouse. Inte så hetsig trafik som i Tyskland och tacka för det; cirka 1 euro i vägavgift per mil på motorvägen. Har upptäckt en väg att runda Lyon på östra sidan för att undvika den täta trafiken och sedan styra längs Rhone-dalen åt Marseille-hållet en bit.

Svängde av till en vintersömnig badort i Perpignans utkanter, Argelés-sur-Mer.  Tankade på Intermarché. Billigast hitintills. 1,41 euro per liter.

De hade inga rum på bottenvåningen och ingen hiss. Visserligen är jag stark, men frugan fick jobba sig upp en trappa för egen maskin med bandagerad fot. Det fanns två ingångar till hotell-restaurangen. Hotellingången var dock stängd. Varje gång man gick in för att komma till hotelldelen kom man in i restaurangen först. Där skulle man lydigt vänta tills hovmästaren (i det här fallet en dam eller hennes dotter) anvisade ett bord. Vi hade 5 kollin. Jag gjorde tre fyra bärningar och någon extra koll i bilen. Alltså det blev nog minst fem entréer med prylar i händerna. När restaurangfolket efter andra gången kom springande och frågade: Oui? Insåg jag att de förmodligen var ansiktsblinda. Det hade inte hjälpt med legitimation. Bara en förklaring att jag skulle upp till rummet och inte skulle beställa mat var godkänd anledning att gå vidare.     

Restaurangen var öppen till 2030. Det blev supé på rummet. "Catalyon Planche". (Här fingrade jag onödigt mycket på kamerainställningarna så det blev JPG-format. Vilket gjorde att det blev omöjligt att rätta till vitbalansen. Svartvitt är "räddningen" ibland, kanske).

Inga morgonbadare så här års, men Pyrenéerna som bakgrund fick duga. Undrar om inte Brigitte Bardot badat naken här någon gång? Har för mig att hon gjorde det på 60-talet. Tror jag. I alla fall barbröstad. Skrev inte Expressen om det? Har för mig det, eller var det Se? Röster i Radio och TV eller tidningen Vi var det i alla fall inte. Minns fel, kanske. Det var nog i Montpellier eller i Biarritz hon badade. Det syntes i alla fall inga spår nu.

Välskyltat! I väntan på högsäsongen skriker skyltarna förgäves ut sitt budskap.

Gulhämplingar sjöng i trädgårdarna och någon hundägare med en svart påse i handen vallade sitt djur.

/MA