Vråltrippen del II av III

Kom iväg hyfsat tidigt från Wülferode söder om Hannover. Styrde ut Astran på autobahn mot söder och lade iväg. Rester av ovädret Ciara låg kvar över himlen men allt eftersom A7 ledde oss söderut blev himlen ljusblåare och sporadiska luckor i molntäcket uppstod här och var. Väl förbi Frankfurt am Main ändrades landskapet och vinodlingar blev påfallande inslag. Rhendalens bördiga jordar skapar ett leende och lätt berusande landskap.

Trafikrytmen på A5 och målbilden gör att många sevärdheter och vackra platser körs förbi. Riddarborgar och historiska klosteranläggningar på bergskanterna uppfattas bara i ögonvrån. Det är tätt mellan fordonen i tre filer och kanske är vi alla i en sorts trans. Där alla medtrafikanter samspelar för ett gemensamt flöde av individuella rörelser.

En snabb lunch i närheten av Karlsruhe intogs i form av en asiatisk buffé sista lunchhalvtimmen. Siktet för kvällsmålet(?!) sattes till Mulhouse med ett mellanspel hos Weingut Leopold Schätze i Endingen. Prisbelönta viner, så till och med jag fick göra avsteg från min generella vinbedömning: Penseltvätt alternativt rävgift.

Jag hann inte få upp kameran förrän vi var installerade på boendet i Mulhouse. Idiotiskt! Likadant varje gång. Man kan bara inte ta för få bilder. Att jag aldrig lär mig? Fick klart för mig att Mulhouse är ett tågmecka. Får besöka det vid nästa tillfälle.

Det var ett modernt hotell typ F1 men med mänsklig betjäning. Vilket betyder att kaffeautomaterna inte tillåter termospåfyllning. Men vem använder termos numera? När det bara är högst 5 km till närmaste barista! Skandinaver gör det! De som varit med om ett strapatsrikt liv i barrskogsbältet, den sibiriska taigans utlöpare.

Det flöt på bra på de franska motorvägarna dagen efter övernattningen i Mulhouse. Inte så hetsig trafik som i Tyskland och tacka för det; cirka 1 euro i vägavgift per mil på motorvägen. Har upptäckt en väg att runda Lyon på östra sidan för att undvika den täta trafiken och sedan styra längs Rhone-dalen åt Marseille-hållet en bit.

Svängde av till en vintersömnig badort i Perpignans utkanter, Argelés-sur-Mer.  Tankade på Intermarché. Billigast hitintills. 1,41 euro per liter.

De hade inga rum på bottenvåningen och ingen hiss. Visserligen är jag stark, men frugan fick jobba sig upp en trappa för egen maskin med bandagerad fot. Det fanns två ingångar till hotell-restaurangen. Hotellingången var dock stängd. Varje gång man gick in för att komma till hotelldelen kom man in i restaurangen först. Där skulle man lydigt vänta tills hovmästaren (i det här fallet en dam eller hennes dotter) anvisade ett bord. Vi hade 5 kollin. Jag gjorde tre fyra bärningar och någon extra koll i bilen. Alltså det blev nog minst fem entréer med prylar i händerna. När restaurangfolket efter andra gången kom springande och frågade: Oui? Insåg jag att de förmodligen var ansiktsblinda. Det hade inte hjälpt med legitimation. Bara en förklaring att jag skulle upp till rummet och inte skulle beställa mat var godkänd anledning att gå vidare.     

Restaurangen var öppen till 2030. Det blev supé på rummet. "Catalyon Planche". (Här fingrade jag onödigt mycket på kamerainställningarna så det blev JPG-format. Vilket gjorde att det blev omöjligt att rätta till vitbalansen. Svartvitt är "räddningen" ibland, kanske).

Inga morgonbadare så här års, men Pyrenéerna som bakgrund fick duga. Undrar om inte Brigitte Bardot badat naken här någon gång? Har för mig att hon gjorde det på 60-talet. Tror jag. I alla fall barbröstad. Skrev inte Expressen om det? Har för mig det, eller var det Se? Röster i Radio och TV eller tidningen Vi var det i alla fall inte. Minns fel, kanske. Det var nog i Montpellier eller i Biarritz hon badade. Det syntes i alla fall inga spår nu.

Välskyltat! I väntan på högsäsongen skriker skyltarna förgäves ut sitt budskap.

Gulhämplingar sjöng i trädgårdarna och någon hundägare med en svart påse i handen vallade sitt djur.

/MA