Mellan två system

Det är inte bara objektiven som skapar bildförutsättningar. Kamerasystemet i sig ger förutsättningarna. Inte helt obekant eller oväntat och som någon/några bloggare här entusiastiskt meddelar. Har nu under knappt ett halvår använt en Nikon (spegelreflex), fullformatare, alltså småbildsformat 24x36 mm² och en Fujifilm (utan spegel) ”halvformat”, alltså 15,6x24,6 mm². 

När man håller i "Nikonen" och fotograferar med den så får man en känsla av att det är en riktig maskin. Ljudet, storleken och tyngden samt sökaren ger en känsla av kvalitet (och inställningarna är kvar sedan sista användningen). Den väcker dock en större uppmärksamhet vilket understundom känns besvärande och hämmande, utom när man befinner sig utanför ett stadslandskapet, men framför allt: Det blir andra bilder med Nikon-kameran än med Fujin. Riktiga bilder?

Med Fujin blir det som sagt andra bilder. Till exempel en dokumentering av felparade strumpor, (jämna par men stickningen stämmer inte parvis). Ett återkommande fenomen som nu dokumenterats med Fujin. Det hade aldrig blivit gjort med Nikon-kameran. Nu är ju en sådan här bild att betrakta som en "skitbild" och en yrkesfotograf hade kanske fått foten, men den hade kanske kunnat bli intressant med en glödgande solnedgång i bakgrunden. Då hade Nikon-kameran kommit fram och det hade blivit en utmärkt campingbild.

Fujin hänger med på de där mindre pretentiösa utflykterna, (se ovan angående insortering av tvätten). Alltså ur fotosynpunkt mindre pretentiösa. Det blir mera spontanbilder och man kan vränga till bilden direkt i sökaren utan att gå vägen över något bildbehandlingsprogram. Det går ju att vränga till det vid exponeringen i Nikonen också, inte tu tal om saken. Resultatet ser man i efterhand. Kravet på rutin och erfarenhet är större med Nikon-maskinen. Trots att jag är relativt småhänt (nytt ord!) så blir det ofta oavsiktliga vrängningar med Fujin. Q-knappen kommer man åt med tummen när man minst anar det och rätt var det är är vitbalansen eller något annat oavsiktligt justerad. Nu spelar det mindre roll eftersom RAW-formatet är förhärskande. Kontroll av inställningar har blivit rutin när sejouren startar. Det var inte rutin med enbart Nikon kameran. 

Hur ser framtiden ut? Blir det det ena systemet eller det andra? Blir det båda med risk att gå ner i en ekonomisk spagat?

Det båda systemen kompletterar varandra och fotograferandet eller egentligen synen på vad som kan fotograferas har breddats, åtminstone för mig. Ett ben i vardera systemet.  

/MA

Klimatlära och Montesquieu, spekulationer

Mandelblom! Blommar tidigt. I februari. På håll ser det ut som körsbärsblom med den skillnaden att körsbärsträden inte är planterade i snörräta rader utan är spontanspridda och då menar jag inte Kungsträdgårdens trädrader eller planteringen vid ”Den lille havsfruen” utan körsbärsblomningen runt Billingen i Skaraborg, Västergötland. Sveriges vagga. I Skaraborg finns inga traditioner att ta ut nöten från körsbärskärnor eller krossa körsbärskärnor annat än vid hembryggt körsbärsvin. Beskt blir det dessutom även om körsbären är söta. Mandel och körsbär är både stenfrukter.

Vad som frapperar mig är bristen på marsipan i mandelodlingstrakter, åtminstone i de här trakterna. Det finns Turrón men det är inte samma sak. Det är en nougat som inte alls smakar marsipan och ofta ingår andra nötter än mandel. Marsipan, i lämplig blandning av mandelmjöl och socker, dyker upp först 250 mil norrut. Där odlas det sockerbetor inte mandel!

Tyck nu inte att detta är ett i-landsproblem möjligtvis ett gottegris-problem. Mandel blandat med något sött framställdes redan under antiken, men då med honung. (Marsipan, som vi känner den, antas komma från Persien på 900-talet och via Italien vidare upp till norra Europa. Allt enligt NE). Snacka om jämförelsevis u-landsnivå på den kulturen. Visserligen var de bra på att skulptera, spela teater mm, men inte var det ett samhälle så framstående som vårt! Inget Internet!

I Sverige så var biskop Brask (Skarabispen) den som först har en notering om marsipan i sitt hushålls kokbok. Redan i början på 1500-talet! Under den tiden som kallades den lilla istiden.

Men tillbaka till klimatet. Mandel kan inte odlas norrut. Än.

Vad har nu detta med klimatlära och Montesquieu att göra? Lite klimatberoende finns det allt. Skulle tro att den höga sockerhalten hänger ihop med hög förbränning och låg temperatur. Söderut modifierar man behovet genom att blanda ut sockret med annat, alltså det blir nougat och dylikt. Det är ju varmt ändå.

Kommer det varmare klimatet att påverka marsipankonsumtionen eller är det bara matkultur?

Trädgränsen har stigit med ca 45 m från 1971 till 1999  i Abisko och skulle, om det är ett linjärt förlopp ha stigit, med ytterligare 30 m fram till idag. I höjdled är temperaturgradienten runt -10  till -6 ^oC per 1 km i höjdled. 75 m skulle alltså motsvara mellan 0,75 och 0,45 ^oC varmare. I nord-sydlig riktning är gradienten ca 1 ^oC per 100 km. Så möjlig mandelträdsodling har kommit mellan 75 och 45 km närmare oss i Skandinavien. Nu ser temperaturhöjningen ut att vara exponentiell....  Har hört någonstans att trädgränsen höjts runt 110 m sedan man började observera fenomenet. Då skulle temperaturhöjningen vara runt 1 ^oC. I grova drag. En pågående process och träden är inte snabba. Det finns en eftersläpning. Odlingsgränsen för mandel har alltså förskjutits minst 100 km.

En del skidtillverkare i alptrakterna har fått lägga om sin produktion med hänsyn till det ändrade klimatet och framför allt den i årscykeln förskjutna snövintern.

Förhoppningsvis behöver inte marsipankonsumtionen omlokaliseras.

/MA

En liten längre paus i Valencia (Opel Astran parkerad i ett underjordiskt garage)

Från Girona till Valencia är det inte en så ansträngande etapp, runt 450 km. Hotellet i centrala stan var däremot något ansträngande att leta upp. En chansning  på ett centralt p-garage, för att fotledes leta upp hotellet, visade sig vara en fullträff. Hotellet använde sig av det garaget vid hade parkerat i. ”Les cuitat de les arts i les ciènciens” lockade men först en matbit nere vid havet. En tur med buss 19 ner till havskanten leddes oss ner till, om inte den rekommenderade restaurangen som visade sig vara stängd, så till en sylta med mat.

Så Santiago Calatravas arkitektur fick vänta till kommande dag. (Obs inte Turning Torso i Västra hamnen i Malmö). Det blev en promenad i de centrala stadsdelarna istället, med förstärkning av eftermiddagens matbit.

Den ryktbara saluhallen fick också vänta till morgondagen, men det var värt att vänta. Eftersom det inte ingick frukost i hotellrummet så gick vi på morgonkvisten till stans centrala saluhall.  

Frugans bilder från saluhallen. Jag sjabblade bort mina när bilderna skulle in på hårddisken.
Fujifilm borde ha ett liknande överföringsprogram till PC som man har till smartphone.

Den mest imponerande saluhallen vi besökt hitintills. En nitad stålkonstruktion med kupoler och glasmålningar. Inte så mycket folk på morgonen ännu utefter diskarna.

Avdelningen med ”havets frukter” var fantastisk att se.

Allt från levande ål till hummer, krabbor och kräftor. Några hade satt upp fotoförbud vilket jag missade först och en expedit pekade på förbudsskylten. Tydligen hade det här spridit sig för det var en klunga av fiskhandlare intill varandra som hade den här förbudsskylten, men inte alla. Förstår inte varför. Nu satt fotoförbudsskyltarna på skärmen som visade vikten och priset. Var det därför? Alltså någon typ av kartellbildning? Ett förbud så att man inte skulle kunna jämföra priserna?

Frukosten intogs på ett kafé i anslutning till saluhallen. Det var fler än vi som intog frukost på det här viset vid niodraget en lördagsmorgon. Sällskapen vid borden blev successivt större när de sömndruckna deltagare dök upp. Tände dagens första cigarr, tog dagens första vinglas och kaffe med boucadilla med ost och skinka eller en tostada med olivolja och tomatkross. Ett litet fat med blandade oliver och oskalade jordnötter kom fram i väntan på kaffet. Sorlet från borden ökade allteftersom tillströmningen av seniorer fyllde på. Stämningen påminde mig om gymnasietiden då den då nyupptäckta möjligheten att fika på lördag eftermiddag upphöjdes till en rit medan kommande fester planerades. 

Att se skalan på Santiago Calatravas skapelser var speciellt. Normalt brukar den här typen av byggnader finnas som enstaka exemplar men här var det många och stora. Utmanande att räkna på även med dagen möjligheter till datorbaserade hållfasthetsberäkningar.

Varför finns inte sådana här inspirerande och utmanande byggnader i Sverige? Har vi inte den sortens pengar att kunna bygga lite entusiasmerande och fantasieggande? Är det bara skrytbyggnader? Saknar svenska byggbranschen andra visioner än att göra en hyfsad vinst på rätvinkliga parallellepipeder? Eller hemska tanke: Finns det inte kompetens, djärvhet och visioner?

Ja sedan var det ju bara så där 16-17 mil kvar söderut och det gick det med.

/MA

Girona, i skymningen, sett ur en kamerautrustad Opel Astra-förares perspektiv

Resan från Dole i Frankrike ner till Girona i Katalonien gick förvånansvärt smidigt. Visserligen kostade motorvägsavgiften 61€, men det var jämn väg och relativt lite trafik jämfört med tyska autobahn. Det var relativt låga temperaturer genom resten av franska Jura-området, strax över nollan. Ett tunt snötäcke låg på sluttningarna. Väl ute i Rhonedalen steg temperaturen uppåt 10 grader plus och det kändes som vårluft när man stannade för en bensträckare.

En stilla förundran dök upp i huvudet: Hur skall man komma till rätta med miljöproblemet som transporter ger upphov till? Är det ens möjligt med bibehållen handel? Nu tänker jag inte på vår egen transport ("gäller inte mig"-syndromet) utan på alla lastbilstransporter. Innerfilen under de 65 milen trafikerades av 12 m-trailers med runt 150-200 m lucka. Säg i snitt 3800 trailers på den sträckan i vardera riktningen. Nästan dygnet runt, som matas på hela tiden. Följaktligen fick man ligga i en av omkörningsfilerna mest hela tiden för att undvika att kontinuerligt byta fil. 

Nu inser jag varför man hela tiden blir omkörd av Teslor. Går de inte mer än 50-60 mil på en laddning måste man köra in laddningstiden. Det är ytterst sällan man kör om en Tesla, men den omvända situationen är desto vanligare. Dessutom laddar ju batterierna ur fortare ju högre fart de har. Kan det vara någon egenskap hos teslaförarna; att alltid ligga i omkörningsläge 20-30 km/timme över tillåten hastighet? Var det inte likadant med Volvo-förarna och Audi-förarna också på den tiden det begav sig, på 80-talet; att alltid ligga i den snabba vänsterfilen. Är det likadant med alla influensers? De som flyger kors och tvärs och som  veckopendlar till New York, men hävdar att folk skall sluta flyga!

Nåväl, på vår resa från Dole till Girona har vi släppt ut 117 kg CO₂. Hela resan på 300 mil, släpper vi ut 539 kg CO₂ på två personer. En enkel flygresa genererar 978 kg CO₂ på två personer plus några kilon för bil till Landvetter och från Alicante till slutdestinationen med bil eller buss. Grovt räknat ger bilresan halva miljöpåverkan jämfört med att flyga. Tåg hade säkert ge mindre CO₂ utsläpp än bilen. Om de nu går och om man nu har räknat rätt. Att bara räkna energiåtgången för transporten blir snävt. Alla anläggningar som krävs för biltransport, flygtransport och järnväg låter sig inte beräknas hur enkelt som helst. Så jag anar att det finns brister i kalkylen. Är teleportering framtidens transportsätt eller blir det VR? 

Den gula färgen finns överallt i form av gula rosetter och gula halsdukar. Gult är numer protestfärgen för de politiker och medborgare som stödjer de politiker och kulturpersonligheter som satts i fängelse av den spanska staten för uppvigling till att Katalonien skulle bli självständigt. De som är motståndare till självständighetsdrömmarna plockar bort de gula rosetterna och halsdukarna. Värst var det före valet i december 2018. Det gula städades undan, men nu verkar de gula symbolerna komma fram igen.

Att det är lågsäsong för turismen inser vi vid incheckningen på hotellet. Om inte öde så var det lugnt.

Och så turistskatt på runt 2,3€ per person och natt. Ingen pensionärsrabatt på det. 

/MA

Dole sett ur en kamerautrustad Opel Astra-förares perspektiv

Pattensen - Dole med lunchstopp i Heidelberg, 850 km. Det var lite frost på vindrutan på morgonen i Pattensen så försiktighet var påbjuden ute på autobahn.

Studenterna i Heidelberg cyklar som på räls. Minns hur det var att få ner cykelhjulet i spårvagnspåret i Göteborg. Endast spårvagnen gick på räls sedan. 

Hektisk på lunchrestaurangen, behövde inte sitta och äta själv, frugan var med.

Har varit här förut, i Dole alltså, i slutet på oktober 2017. Den gången blev det ett snabbt stopp utefter ån. (Kommer ihåg att jag var våldsamt pinkenödig och ingen bekvämlighetsinrättning fanns i sikte, men det var vackert vid strandbrinken). Den här gången blev det en övernattning i den medeltida stadskärnan.

Promenerade omkring på kvällskvisten och lyckades gå förbi Louis Pasteurs ampla boning. Det vill säga huset han föddes i första hälften av 1800-talet. Nja, det var nog inte så ampelt, snarare enkla förhållanden. Fick reda på att han, förutom jäsning, arbetade med ett vaccin mot rabies och mjältbrand.

Vårt boende låg inte på en adress som var uppenbar.  Jo, adressen var uppenbar, men inte läget. Ingången var en nisch i en vägg i mitten på en 150 m lång gränd med högst 100 cm mellan väggarna. Ingen skylt som talade om att gränden hette detsamma som gatan den mynnade på. Åt ena hållet vill säga. Vi hade aldrig hittat om inte en sen affärsidkare som stängde sin verksamhet för kvällen hade hjälpt oss. Smart entreprenörskap? Många ger upp och tar ett annat boende trots att vistelsen redan är betald på nätet. Nej, jag vill inte tro att det är smarthet. Bara lite olyckliga omständigheter.

Lite problematiskt var det förstås med parkeringen. En medeltida stadskärna är inte byggd för bilar, möjligtvis hästkärror som parkeras utanför stadsmuren. P-avgift skulle erläggas mellan 8 och 11 samt mellan 14 och 19. Däremellan fri parkering. Avgiften kunde inte betalas i förväg. Frukosten var beställd till 8 så en viss nervositet infann sig. Jag kutade ut 5 minuter in på frukosten och försökte betala parkeringsavgiften i automaten, men det var tji. En kvinna med sin dotter kom ut ur en entrédörren intill automaten och hon kunde konstatera att automaten förmodligen var ur funktion. Något brydd stod jag framför den icke fungerande maskinen medan en man i 40-årsåldern öppnade fönsterluckor och fönster på andra våningen för att vädra ut sängkammarluften. Jag slängde ur mig frågan om maskinen var trasig. Han hade inte funderat så mycket på det, men han kunde inte minnas när den fungerade sist. 

Den huvudsakliga sysselsättningen i Dole efter mörkrets inbrott verkar vara att vistas inomhus.

Kan det vara så att i Frankrike går tågen, men inte parkeringsautomaterna? Kan det ha med klimatet att göra? Att parkeringsautomaterna inte går är kanske en självklarhet. De är ju fastskruvade på en stålstolpe som är nedgjuten i ett betongfundament. Likheten med svensk tågtrafik är ur den aspekten inte slående. Jag kom på att jag hade två gula västar i bagaget, ett lagkrav i Frankrike och Spanien, men saknade drivkraften att åka till Paris till helgen och demonstrera för bättre tågtrafik i Sverige, trots klimatet.

/MA

PS Editeraren har buggar. Den vill inte alltid leda till att bilden, på spaltbredden, hamnar där den placerats med Format/justering/centrum. DS