Ålleberg 80 år, down the memory lane

Tja, själva berget är nog sådär 400 - 600 miljoner år gammalt, från kambrosilurtiden, men segelflygcentrat är 80 år i år. Ett utbildningscentrum för segelflyget i Sverige sedan 1941; grundkurser, instruktörskurser och vidareutbildningar med reparationsverkstad. Segelflygsporten har haft en nedgång under senare tid, men det finns många medelålders och äldre med utgångna certifikat, så numera är segelflygveteranerna en väl synlig del av aktiviteterna med ett museum och återkommande flygningar med gamla plan. Gamla segelkärror återställs till flygbart skick och bygglokalerna är fyllda av flygplanskroppar med vingar och tillbehör.

Trä var det självklara stommaterialet i begynnelsen. Trä är lätt och har en hög hållfasthet relativt sin densitet. Även yttäckning gjordes med trä, företrädesvis plywood och/eller fanér. Skört, med krav på mycket underhåll, så mycket arbete fick göras under vinterhalvåret för att hålla maskinerna igång.

Så flitens lampa lyser dag och natt i bygglokalen och även nyare maskinerna kräver tillsyn och då och då reparationer. 

Detta är spryglar till vingarna på en K8, fint träarbete för att hålla vingprofilen. Utefter hela vingen satt/sitter dessa med jämna avstånd för att forma vingprofilen för att få önskade aerodynamiska egenskaper. Avgörande att det blev rätt så att flygegenskaperna blev de avsedda.

Successivt utvecklades tekniken och flygplanskropparna gjordes som dukklädda stålrörskonstruktioner medan vingarna var dukklädda träkonstruktioner. Det fanns plåtkonstruktioner också, som den tjeckiska Blanik.  Den typen användes av amerikanarna som skolning och träningsflygplan fram till 2000-talet. På åttiotalet över New Mexico hade jag tillfälle att lyssna till de karakteristiska "plåtbångarna" som uppstod när fria plåtfält bucklade vid belastning. Lite annorlunda än det vindbrus man hörde vanligtvis.  

Numera är de nytillverkade planen mestadels av plastmaterial, glasfiberarmerat, kolfiberarmerat eller armerat med para-aramidfibrer.

K8b, den röda med beteckningen SE-SZT var den första ensitsaren jag flög 1967. En fantastisk upplevelse som nybliven certifikatsinnehavare och tonåring. Den var mycket känslig på höjdrodret jämfört med skolflygplanen Bergfalke II/55 och Bergfalke III. Det märktes i första starten med flygbogsering.  Jag for som en mätarlarv 5 meter över fältet i 80 km/timme innan jag insåg att det var mindre roderkrafter och och mindre utslag i spaken till den här maskinen.

På bilden syns ett rejält tilltaget höjdroder på stabilisatorn, (den vita ytan). Trimrodret är det lilla som syns i kanten. På den tiden vägde jag mindre än nu. Även med fallskärm blev det låg vikt men jag hamnade inom begränsningarna. Första EK-flygningen med Bergfalke fick jag ha en sandsäck i baksits så att tyngdpunkten skulle bli rätt. Att trimma ut efter bogseringen ingick i proceduren så att spaktrycket blev neutralt, men under flygbogseringen skulle det trimmas framtungt, så det blev ett ständigt "dragande" i spaken tills man kopplat ur och trimmat. Planet K8b är litet med 15 m i spännvidd och med ett numera mediokert glidtal 1:25, men stiger som en kork i termiken på grund av den låga vikten. Varje litet "kytt" i luften känns, så att fånga termiken gjordes mera med ändalykten än med variometern. Det var lätt att dras med in i cumulusmolnen för stiget ökade ofta i molnbasen från 3-4 m/s till uppåt 8- 10 m/s i slöjorna och utan instrumentflygningstillstånd var det bara att dra i luftbromsen och försöka dyka.

Sidroderlåset som sitter på fenan är nödvändigt på backen då kastvindar annars slår rodret fram och tillbaka och då slits det  i onödan. 

I förgrunden syns ett modernare skolflygplan med dubbelkommando. Bland det modernaste som används numera. 18 m spännvidd och ett glidtal på mer än 1:40. Den blå maskinen i bakgrunden är en Bergfalke II/55. 16 m i spännvidd och ett glidtal på 1:28, inte så dåligt egentligen. Det är ett vanligt robust skolflygplan som användes i Sverige under decennier. 

Den här dagen var det lågt i tak, ca 500 m, och regnet hängde i luften. Certifikatet har gått ut sedan länge så jag brydde mig inte om någon start i dubbelkommando.

Men...det fanns en segelflygsimulator... med en välbekant cockpit från en Ls1:a. Där satte jag mig någon timme.

Och tagen satt i! Lite stora roderutslag i början, men sedan satt det. Termikflygningen kan finslipas och simulatorflygning är en variant på träning.

Några gamla uvar som var med för 50 - 35 år sedan finns kvar med giltiga certifikat och de hängde runt flygledarplatsen. De gick att känna igen även om tidens tand gjort sitt, men glimten i ögat gick inte att ta miste på.

/MA 

Att lösa kexord

Är inte som att lösa korsord. Det är inte det lättaste att hitta rätt ord direkt ur paketet. Risken är ju att några bokstäver hamnar direkt i gapet, men det är ett bra sätt att introducera bokstavskunskap. 

Finns det inga sifferkex?

/MA

Direkt från styret

Skärpan i bilderna är det lite si så med. Att titta i sökaren och trycka av blir lite darrigt med en eller ingen hand på styret. 1/1000 sek hjälper inte alltid, men skärpa är inte hela saken i den här typen av bilder. Eller?

Tog en cykeltur. Inget konstigt med det. Brukar ta cykelturer. Då och då. Gränslar stålhingsten och ger mig ut i geografin eller ut bland grönsakerna som en 08:a skulle sagt.
Varför reflektera över det? Att ta en cykeltur är något av frihet när nu inte motionstvånget infinner sig. Cyklade så där runt 200- 300 mil per år förr om åren. Nu inte alls på den nivån. Så att obekymrat balansera omkring på gummiklädda hjul och insupa försommarens dofter är frihet. Lockade ut frugan också på sin elcykel, Elsa. Det är något elektriskt med de första sommardagarna! 

Sjöröken som drar in från havet och diset kan skönjas men det är kortvarigt och sikten för att cykla räcker till, med råge. 

Här och var på resan möts man av likasinnade som kanske inte alltid trampar planlöst utan mål. Mellanmål i glassform kan vara i siktet. 

Och ibland syns några ”icke cyklister” liggande i grönskan. Alla kan inte vara lika pigga och tur är väl det. Det skulle bli fullt vägarna.

Och med flaggan i topp är det lätt att ta det lugnt!

/MA

Fixat andra fixen!

Växlande molnighet och hård vind med inslag av regn, men det hindrade inte. Vi var en timma för tidiga, men "so what". Knappt någon kö så det vara bara att marschera in. Andra dosen skall ge värre biverkningar än första blev jag upplyst om. Har i skrivandets stund inte märkt av något än. Kanske kommer det imorgon. Inga planerade aktiviteter under morgondagen, så vi inväntar lugnt stormen.

Och när vi ändå hade riktat nosen mot söder så passade vi på att efter sticket åka vidare och lämna några gamla fotografier på en av mina framlidna morbröder. Min mor hade sparat de porträtten och de stod hemma på pianot i alla år. Min morbror omkom när hans traktor välte. Han efterlämnade hustru och två små döttrar i spädbarnsåldern. Har minnen, som fyraåring, från ett oerhört sorgligt begravningskaffe. Satt i en trätrappa i entrén till församlingshemmets matsal och tittade på när släktingar kom ut ur matsalen storgråtande och tröstade varandra. Förstod inte. På den tiden var det inte lag på att traktorer skulle ha störtbågar och fastnade plogen så... 

Så hösten 1955 var en tung höst och den rödlackerade traktorn fick stå orörd länge vid ladugårdens ena gavel.

Det regnade mycket den hösten.

En störtbåge monterades så småningom och min morbrors  svärföräldrar och änka drev gården vidare. 

Min kusin blev glad för fotografierna.

/MA 

Tog en tur med bilen

Inget konstigt med det. Brukar inte ta någon tur varje dag eller knappt ens någon i veckan. (Inte ens om jag hinner.) Tar ju promenader istället. (Om jag hinner). Ibland måste man dock ta en tur. Om inte annat för att byta däck. Tog med kameran den här gången.

Jordflykten är påtaglig i hemtrakterna. Flygsand är det nog egentligen och då skulle man tycka att det skulle bli ljusa moln som nordanvinden drar upp på de torra nysådda fälten, alltså mycket kvarts, det vill säga kisel, men det är bruna moln. Nu är det nog inte hälsosamt att andas in det här stoftet även om det inte är ren kvarts. Liknar lössjord, som ibland blåser in över Alperna från Afrika och blir påtagligt synligt på vintern. Och lössjorden består av mycket kvarts.

Det här är ingen extrem klimathändelse, men en tydlig effekt av landhöjning och mänskligt bruk av mark. Fördjupar mig inte mera i det.

I början på 1800-talet började man plantera växter och träd på sandmoarna och sanddynerna. Man fick ekonomiskt  bidrag för att plantera tall, bergtall, bland annat. Här och var finns det dungar av tall kvar. På dynerna är det mest strandråg. I lä, bakom stenmurar, ligger det som blåst iväg. Ingen kyrka har behövts stänga än på grund  av sandflykten och ingen fyr heller. Och det lär det inte bli aktuellt, för sådan omfattning som på norra Jylland är det inte. Har en fotoklubbskamrat som för några år sedan undrade om jag behövde bilder på den ”tillsandede kirken”. Han hade flera diamagasin med det motivet efter en utflykt till Skagen på åttiotalet.

Förresten. Det verkar som om Svenska kyrkan gör en omfattande strukturrationalisering OCH elektrifiering. Prästbostaden verkar bli mindre och mindre. 

PS Undrar ni om Fotografi Falkenberg är inställt i år? Då kan jag svara att det är det. Såg att folk i Stockholm demonstrerat mot Coronarestriktionerna. Det är ju sådana som gör att pandemin aldrig tar slut. DS

/MA