Ålleberg 80 år, down the memory lane

Tja, själva berget är nog sådär 400 - 600 miljoner år gammalt, från kambrosilurtiden, men segelflygcentrat är 80 år i år. Ett utbildningscentrum för segelflyget i Sverige sedan 1941; grundkurser, instruktörskurser och vidareutbildningar med reparationsverkstad. Segelflygsporten har haft en nedgång under senare tid, men det finns många medelålders och äldre med utgångna certifikat, så numera är segelflygveteranerna en väl synlig del av aktiviteterna med ett museum och återkommande flygningar med gamla plan. Gamla segelkärror återställs till flygbart skick och bygglokalerna är fyllda av flygplanskroppar med vingar och tillbehör.

Trä var det självklara stommaterialet i begynnelsen. Trä är lätt och har en hög hållfasthet relativt sin densitet. Även yttäckning gjordes med trä, företrädesvis plywood och/eller fanér. Skört, med krav på mycket underhåll, så mycket arbete fick göras under vinterhalvåret för att hålla maskinerna igång.

Så flitens lampa lyser dag och natt i bygglokalen och även nyare maskinerna kräver tillsyn och då och då reparationer. 

Detta är spryglar till vingarna på en K8, fint träarbete för att hålla vingprofilen. Utefter hela vingen satt/sitter dessa med jämna avstånd för att forma vingprofilen för att få önskade aerodynamiska egenskaper. Avgörande att det blev rätt så att flygegenskaperna blev de avsedda.

Successivt utvecklades tekniken och flygplanskropparna gjordes som dukklädda stålrörskonstruktioner medan vingarna var dukklädda träkonstruktioner. Det fanns plåtkonstruktioner också, som den tjeckiska Blanik.  Den typen användes av amerikanarna som skolning och träningsflygplan fram till 2000-talet. På åttiotalet över New Mexico hade jag tillfälle att lyssna till de karakteristiska "plåtbångarna" som uppstod när fria plåtfält bucklade vid belastning. Lite annorlunda än det vindbrus man hörde vanligtvis.  

Numera är de nytillverkade planen mestadels av plastmaterial, glasfiberarmerat, kolfiberarmerat eller armerat med para-aramidfibrer.

K8b, den röda med beteckningen SE-SZT var den första ensitsaren jag flög 1967. En fantastisk upplevelse som nybliven certifikatsinnehavare och tonåring. Den var mycket känslig på höjdrodret jämfört med skolflygplanen Bergfalke II/55 och Bergfalke III. Det märktes i första starten med flygbogsering.  Jag for som en mätarlarv 5 meter över fältet i 80 km/timme innan jag insåg att det var mindre roderkrafter och och mindre utslag i spaken till den här maskinen.

På bilden syns ett rejält tilltaget höjdroder på stabilisatorn, (den vita ytan). Trimrodret är det lilla som syns i kanten. På den tiden vägde jag mindre än nu. Även med fallskärm blev det låg vikt men jag hamnade inom begränsningarna. Första EK-flygningen med Bergfalke fick jag ha en sandsäck i baksits så att tyngdpunkten skulle bli rätt. Att trimma ut efter bogseringen ingick i proceduren så att spaktrycket blev neutralt, men under flygbogseringen skulle det trimmas framtungt, så det blev ett ständigt "dragande" i spaken tills man kopplat ur och trimmat. Planet K8b är litet med 15 m i spännvidd och med ett numera mediokert glidtal 1:25, men stiger som en kork i termiken på grund av den låga vikten. Varje litet "kytt" i luften känns, så att fånga termiken gjordes mera med ändalykten än med variometern. Det var lätt att dras med in i cumulusmolnen för stiget ökade ofta i molnbasen från 3-4 m/s till uppåt 8- 10 m/s i slöjorna och utan instrumentflygningstillstånd var det bara att dra i luftbromsen och försöka dyka.

Sidroderlåset som sitter på fenan är nödvändigt på backen då kastvindar annars slår rodret fram och tillbaka och då slits det  i onödan. 

I förgrunden syns ett modernare skolflygplan med dubbelkommando. Bland det modernaste som används numera. 18 m spännvidd och ett glidtal på mer än 1:40. Den blå maskinen i bakgrunden är en Bergfalke II/55. 16 m i spännvidd och ett glidtal på 1:28, inte så dåligt egentligen. Det är ett vanligt robust skolflygplan som användes i Sverige under decennier. 

Den här dagen var det lågt i tak, ca 500 m, och regnet hängde i luften. Certifikatet har gått ut sedan länge så jag brydde mig inte om någon start i dubbelkommando.

Men...det fanns en segelflygsimulator... med en välbekant cockpit från en Ls1:a. Där satte jag mig någon timme.

Och tagen satt i! Lite stora roderutslag i början, men sedan satt det. Termikflygningen kan finslipas och simulatorflygning är en variant på träning.

Några gamla uvar som var med för 50 - 35 år sedan finns kvar med giltiga certifikat och de hängde runt flygledarplatsen. De gick att känna igen även om tidens tand gjort sitt, men glimten i ögat gick inte att ta miste på.

/MA 

2022-02-08 18:07   Måns H

Klart nostalgiskapande bilder!

Ålleberg - där var jag på modellflygkurs 1953. Segelflyg var ju stora grejen, men vi grabbar med flygintresset i mindre skala kände oss välkomna.

Besvara

Svar från Mats Axelsson 2022-02-10 09:05

Ja flygintresset som sådant blir en gemenskap!
/MA

Svara