Falkenberg - Torrevieja i en bättre begagnad Opel. Del 3 av 8. Franska gränsen - Besançon och vidare västerut.

Att leta logi på nätet under det att man transporterar sig kan ha sina överraskningar. Vi letade, det vill säga frugan letade på nätet, medan jag körde, efter något boende i Besançon eller i dess omedelbara närhet. Efter några värderingar på de förslag som kom upp via bokningssidan så tog vi det billigaste. Inte lätt att hitta ens med GPS vill jag lova. Det visade sig vara en icke vinstdrivande organisation med ca 40 anläggningar, (41 för att vara exakt), över hela Frankrike. En organisation som hade uppmuntran av idrott och friluftsliv på sin agenda, liksom sammankomster för att ”öka gemenskapen mellan människor med likartade intressen i stort”. Tror inte att foto stod med på deras lista över teman. En sorts STF med kanske ett utvidgat verksamhetsområde, Éthic étapes hette organisationen.  I Besançon hade man specialiserat sig på judo, randonneurcykling och någon mer sport, tror att det var bordtennis. Vi inkvarterade oss i en byggnad med många rum som mer påminde om ett studenthem eller rent av ett kollo än ett hotell. Det fanns en matbespisning också, samt en drös ungdomar i de nedre tonåren. De franska ungdomarna är artiga och visar respekt mot gamla stötar höljda i resdamm.  Någon tänkte nog: ”Mon Dieu, sont mon grandpere et ma grandmere ici?” Nåväl det gick bra. Vi behövde inte gå ut på stan ropa in dem på förnatten.

Allt det man behövde fanns på plats.  54,80 € för ett tvåbäddsrum, sängkläder, handdukar, egen toalett och dusch, TV och frukost. Inget kakel i våtrummet utan plastmattor och våttapeter, men ”what the Hell really!”. Det fanns ju varmvatten.

En kort kvällspromenad i omgivningarna efter 870 km i bilen gav några fototillfällen.

Men vi vaknade också den 2/11 och intog frukost i matbespisningen. Inget överdåd men lagom. Besançon är födelsestad för Victor Hugo, ni vet han som skrev romanen ”Ringaren i Notre Dame”. Om han fått intrycken till den i Besançon är jag inte säker på. Såg inte något som liknade Notre Dame i Besançon, möjligen såg jag ryggen på en ringare på en morgonpromenad. Stan är ett världsarv med gamla fortifikationsbyggnader men det som dominerande nere vid floden var två kommunhus från olika tidsperioder. Den ena nutida

 och det andra troligen från sent 1800-tal.

Båda kunde spegla sig i floden Doubs som rann förbi. Överhuvudtaget fina omgivningar på den sidan om floden där den gamla stadsdelen låg.

P-automaten utanför institutet för medicin och farmaci, det var där som det fanns gott om parkeringsplatser, var en rolig upplevelse. Vi försökte med att stoppa i 1 € men myntet rann rakt igenom och ner växelkoppen. Ett franskt sällskap försökte också men det gick inte. Hmm, jag försökte en gång till. Då spottade maskinen ut myntet med en snärt rakt i handen på mig! Satt det någon i plåtburken…? Det visade sig att man inte kunde betala i förskott eftersom betald p-tid startade först 0900 och före dess var det omöjligt att betala. Så man fick vanka runt till klockan blev 9 och sedan betala för den tid man vill ha.

För att koppla till fotografi så var bröderna Lumière härifrån. Spelade dock inte in någon film. Använder den funktionen lite för att inte säga inte alls. Det blir stillbilder för hela slanten och så har det varit sedan den första DSLR:en. Av rent misstag råkade jag spela in en film på den första digitala kompaktkameran jag köpte, men som sagt det var ett rent misstag. Undrar om inte DSLR:erna skulle säljas i två versioner; en med filmfunktion och en utan. En stillbildsversion med lite extra krut.

Spårvagnar verkar vara något som har fått renässans (renaissance vi är ju i Frankrike) generellt i Europa. Stan har inte stort mer än 100 000 invånare, men spårvagnslinjer finns det. (Ulricehamn försökte sig runt 1910 på en linje i backarna upp till det dåvarande sanatoriet. En sträcka på 3 km med en höjdskillnad på 170 m. En tur gjordes, bromsning blev inte som det var tänkt).  

Nu hade vi bestämt att efter motorvägarna i Tyskland får det bli lite mer av promenadåkning på den franska landsbygden bort mot Bordeaux.  Inte raka vägen till målet precis men Massif Central, den norra delen och Bordeaux har lockat så länge jag har studerat kartor över Frankrike. (Var i södra delen av Massif Central för 15 år sedan. I Anduze, kan rekommenderas).

För er som inte läst de andra delarna så finns de här: del 1, del 2 , del 4, del 5, del 6, del 7, del 8.

/MA

Falkenberg - Torrevieja i en bättre begagnad Opel. Del 2 av 8. Hannover - franska gränsen mot Besançon.

På morgonen i Hannover den 1/11 kom vi iväg hyfsat tidigt trots hotellets bekvämligheter. Målet dag två var att komma en bit in i södra Frankrike. Göttingen, Kassel, Frankfurt am Main, Heidelberg, Karlsruhe, Baden-Baden och sedan strax före Basel svänga av mot Mulhouse i Frankrike för vidare färd till Besançon. Bra väder på resan denna dag. Vi åkte från regnrusket till soligare väder. Motorväg i regn är som att färdas i en dimma av vattendroppar när fordonen drar upp vätan från vägbanan. 130 km/timme är den generellt skyltade hastigheten men det är ofta 100 eller 120 i praktiken. Vi valde det sydliga spåret eftersom det var mycket vägarbete via Ruhr-området. Trafiken är verkligen intensiv i det området. Men det var vägarbeten även på den sydliga sträckning så 80 km/timme med en fil i färdriktningen var vanlig och det blev en ganska lugn resa. Dock stiger tempot och fordonstätheten när man närmar sig Frankfurt. 4 filer i vardera riktningen och tät trafik. Man kan fråga sig vad alla håller på med mitt på dagen när de borde vara på arbetet och inte ligga på vägarna och dra. Alla kan ju inte vara på semester eller på utflykt? Framåt lunch eller ja strax efter lunch framåt 13-14 tiden sådär så gjorde sig kaffetarmen påmind. 11-kaffet var förlorat sedan länge och nu var tre-kaffet i faggorna. Att inta kaffe på något ”Tankstelle” är ingen upplevelse vare sig för knoppen eller för magen. Alltså svängde vi av in mot något mindre samhälle som från motorvägen såg trevligt ut. Vin- och solrosodlingar i västerslänt och samhället eller byn hette Leutershausen-Hirschberg an der Bergstrasse i höjd med Mannheim ca en mil norr om Heidelberg.  Café Erdmann på Friedrichstrasse 8 visade sig vara traktens kafé för de besuttna och öppet. 1 november var en helgdag i Heidelbergområdet, (Baden-Württemberg) så vi hade tur att hitta ett öppet ställe.

Iphone 5S 1/160 f2,2 ISO 32

Med många talspråk om att njuta av kaffestunden både utanför och innanför entrén. Fotointreserade farbröder lyste dock med sin frånvaro.

Iphone 5S 1/35 f2,2 ISO 160

Apfelstrudel med vaniljsås gick inte att undvika. 

Iphone 6 1/1200 f2,2 ISO 32

Den tyska prydligheten fanns där förstås.

Franska gränsen passerades utan intermezzon. En typ av temporär vägspärr fanns på bron över Rhen men spärren var inte bemannad. Det var däremot betalstationen för motorvägen. Lite överraskande med betalvägar fastän jag egentligen visste om det. Ingen pensionärsrabatt på vägavgiften som låg runt 1 euro per mil.  

Del 1, 3, 4 , 5 , 6, 7 och 8  finns här: del 1, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8.

/MA

Falkenberg - Torrevieja i en bättre begagnad Opel. Del 1 av 8. Falkenberg - Hannover

Äntligen styrdes nosen mot söder den 31/10. Dags att fly novemberrusket som nu trotsigt på resdagen visade sig från sin bästa sida. Sol och +8 ^oC vid havsstranden medan det halvannan kilometer in från stranden var -1 ^oC. Pölarna på åkrarna var frusna så det måste nog ha varit neråt -5 ^oC som lägst under natten. En sista kontroll i dagsljus på morgonen att allt blivit som tänkt kvällen innan, gjorde att vi kom iväg först 0800.

Iphone 6 1/320 f2,2 ISO320

Efter ca 200 km blev det ett kort uppehåll i Limhamn för att skriva ut några dokument, som glömts dagen innan. Bra med ett bibliotek som kan erbjuda den tjänsten.

Bron är en välsignelse, Öresundsbron alltså. Har man också en brobizz rullar man på med rabatt och inte bara det man får reklamerbjudande i sin e-post också! Har inte följt upp om de har pensionärsrabatt. Skall göra det på hemresan och försöka bli av med reklamen. Rödby-Puttgarden färjan blir också rabatterad. Misstänker att de har pensionärsrabatt. Tyskar och danskar är bra på sådant.

Iphone 4 1/15 f2,8 ISO320 

Vägen ner till Rödby är en ganska enahanda transport.

Iphone 6 1/1000 f2,2 ISO 320

Tidsmässigt så passade det med att inta en sen lunch i Rödby. Så här en tisdag i slutet av månaden, gav samhället ett sömnigt intryck. Några pensionärer stod vid de centralt placerade bankomaterna. Jodå, det fanns ett matställe:

 ̶  Gå nedåt gatan så hittar ni ett! En familj förutom vi intog lunch. Definitivt ingen lunchrusning men bra mat.

Färjan Rödby-Puttgarden är en smidig linje. Det är sällan som man behöver vänta mer än 30 minuter innan man är ombord.  Dagsmålet var Hannover eller strax söder därom och Tysklands hetsiga motorvägar inbjöd inte till fotografering under körning.  Så här kommer en gammal bild från en rastplats, som vi passerade denna gång i flygande fläng, strax före Hamburg.  

Iphone 6 1/1050 f2,2 ISO320

Vi hade fika med oss den här gången också men den intogs vid ett tankningstillfälle intill motorvägen någonstans söder om Hamburg. Som sagt: Hannover var det utsatta dagsmålet och efter mörkrets inbrott kunde vi checka in på ett mässhotell i närheten av Hannovermässan på rätt sida om stan. Trippmätaren stod på 714,4 km, lagom kanske.

Del 2, 3, 4 , 5 , 6, 7 och 8  finns här: del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8.

/MA

I år igen!

Havsfiske är för oss en återkommande aktivitet, åtminstone en gång om året, på sommaren. Så ock i år.

Successivt har det blivit restriktioner. Torsken skall vara minst 400 mm lång om den skall tas upp. Torsk får man på kroken men knappast någon når upp till det stipulerade måttet. En eller två godkända fångster på ca 30 fiskare! Makrillen med hyfsad storlek lyser också den med sin frånvaro eller åtminstone gles närvaro. Jo visst kan fiskelyckan variera, ibland bra ibland mindre bra så, man kanske inte skall döma av enskild tur på sommaren. Hörde att makrillen utefter västkusten inte går till som den brukar men däremot gör den det utefter norska västkusten. Nästan samma visa hörde jag förra eller var det förraförra året eller kanske året dessförinnan eller var det ännu tidigare?  Hur som helst, då var det islänningarna som drog upp mycket makrill sas det i fiskeläget. Först visste de inte vad det var för något, islänningarna alltså, sas det. Makrillen har tidigare inte varit så vanlig i de fiskevattnen och definitivt inte i sådan mängder. Nu tar nationerna runt Nordatlanten  upp drygt 1 miljon ton makrill.  Att den kanske ökat i mängd tror man beror på att havet är varmare numera så att den även trivs i grönländska vatten. 

Det har varit en relativt sval sommar i år därför, kanske, är fångsten skral och lite otur är det nog också, kanske. De flesta torskarna som fastnade på kroken höll, som sagt, inte måttet så de fick komma tillbaka till havet. Vitling med en makrill räcker dock faktiskt till en lunch.

Även en liten fångst skall rensas och med fördel gör man det på sjön när man både har tillgång till sköljvatten och de som vill ta renset. Mest gråtrut men faktiskt också mycket silltrut. Jag hade förväntat mig flera havstrutar men de var i minoritet. Det som höjde pulsen var en ungfågel av havssula som kom in bland trutarna men den ratade renset. Den dyker efter färsk fisk.

En viss trötthet infinner sig efter en halvdags gungning och lite kontemplation över sakernas tillstånd finns det plats för.

Bilderna är tagna med en mobilfån med ett filter som ger ett utseende som om de vore Polaroidbilder. De är sedan lite bearbetade i Lightroom, neddrag av högdagrar och lite skärpning. 

Jag blev överraskad av att Lightrooms framkallarmodul kände igen mobilfånens kamera, lite imponerad faktiskt. Det gav också en bra motivering till att fortsätta med Adobe CC. 

/MA

Underrättelser

Från Bedford är det inte så långt till Bletchley, knappt 30 km med tåg. Bletchley Park var en plats omgärdad av stor sekretess ända fram till 1974. Verksamheten bestod i att dechiffrera axelmakternas kommunikation med militära enheter mm under kriget och var förstås störst under andra världskriget och strängt hemlighållen. Nazitysklands Enigma- och Lorenzmaskiner var svåra att överlista. 

En tågfärd på sådär 30 minuter från Bedford station med ett dieseltåg av class 153, som stannade vid varje mjölkbord eller snarare vid varje by längs järnvägen till Bletchley, gav vyer över det engelska landskapet.

I krigets början köptes Bletchley Hall in av brittiska staten. Från början var det knappt hundra personer från Cambridge och Oxford i åldrarna 25-30 år som arbetade i baracker. I slutet av kriget var ca 10 000 personer inblandade i kryptoanalysarbetet. I små låga enplansbyggnader utvecklades metoder som så småningom skulle bli embryot till konstruktioner av datamaskiner. Turing-maskinen efter Alan Turing byggdes här. Arbetet var pressande och den interna sekretessen mellan barackerna var lika hög som utåt. Nu är området ett museum väl värt att besöka. Tidstypiska miljöer var uppbyggda och ljudkulisser i form av motorljud från Spitfireplan ljöd över området liksom ångvisslor från ångtågen på stationen. Andra världskriget är något som speglas ofta i det det brittiska samhället, nostalgiskt ibland och heroiskt ibland men alltid patriotiskt. 

Utmanande miljö att fotografera i: stora variationer i ljus. Det här är från huvudbyggnaden som man snart flyttade ut från till de små paviljongerna, som var betydligt mer spartanskt inredda än huvudbyggnaden. 

Krigsvintrarna var ju kalla efter vad jag förstått och det måste varit dragigt och kallt att sitta still i en paviljong (bild från block C) byggd med 1 och ½ halvstens yttervägg och analysera kryptos. De lyckades tyda många radiomeddelanden som bland annat tyska marinledningen skickade till sin ubåtsflotta. Kriget förkortades och många liv sparades.

Svenskar var inte heller så dåliga på att lösa chiffermaskinernas koder under andra världskriget. Uppsala professorn Arne Beurling löste G-maskinens chiffrering som tyskarna använde på telefonnätet.  

Har ni inte sett filmen "The Imitation Game" så se den. Alan Turing är huvudpersonen i filmen (spelas av Benedict Cumberbatch) och hans arbete med "Bombe" som maskinen för Enigma-avkodning kallades är minst sagt engagerande och som en händelse: På bokrean hittade jag "Kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley park". 

Och pensionärsrabatter då? Jo det hade man på inträdesbiljetten. Vad som var mera sympatiskt var att mot uppvisande av tågbiljetten fick man gå in två för en biljett. Halva priset alltså!

/MA