En liten längre paus i Valencia (Opel Astran parkerad i ett underjordiskt garage)
Från Girona till Valencia är det inte en så ansträngande etapp, runt 450 km. Hotellet i centrala stan var däremot något ansträngande att leta upp. En chansning på ett centralt p-garage, för att fotledes leta upp hotellet, visade sig vara en fullträff. Hotellet använde sig av det garaget vid hade parkerat i. ”Les cuitat de les arts i les ciènciens” lockade men först en matbit nere vid havet. En tur med buss 19 ner till havskanten leddes oss ner till, om inte den rekommenderade restaurangen som visade sig vara stängd, så till en sylta med mat.
Så Santiago Calatravas arkitektur fick vänta till kommande dag. (Obs inte Turning Torso i Västra hamnen i Malmö). Det blev en promenad i de centrala stadsdelarna istället, med förstärkning av eftermiddagens matbit.
Den ryktbara saluhallen fick också vänta till morgondagen, men det var värt att vänta. Eftersom det inte ingick frukost i hotellrummet så gick vi på morgonkvisten till stans centrala saluhall.
Frugans bilder från saluhallen. Jag sjabblade bort mina när bilderna skulle in på hårddisken.
Fujifilm borde ha ett liknande överföringsprogram till PC som man har till smartphone.
Den mest imponerande saluhallen vi besökt hitintills. En nitad stålkonstruktion med kupoler och glasmålningar. Inte så mycket folk på morgonen ännu utefter diskarna.
Avdelningen med ”havets frukter” var fantastisk att se.
Allt från levande ål till hummer, krabbor och kräftor. Några hade satt upp fotoförbud vilket jag missade först och en expedit pekade på förbudsskylten. Tydligen hade det här spridit sig för det var en klunga av fiskhandlare intill varandra som hade den här förbudsskylten, men inte alla. Förstår inte varför. Nu satt fotoförbudsskyltarna på skärmen som visade vikten och priset. Var det därför? Alltså någon typ av kartellbildning? Ett förbud så att man inte skulle kunna jämföra priserna?
Frukosten intogs på ett kafé i anslutning till saluhallen. Det var fler än vi som intog frukost på det här viset vid niodraget en lördagsmorgon. Sällskapen vid borden blev successivt större när de sömndruckna deltagare dök upp. Tände dagens första cigarr, tog dagens första vinglas och kaffe med boucadilla med ost och skinka eller en tostada med olivolja och tomatkross. Ett litet fat med blandade oliver och oskalade jordnötter kom fram i väntan på kaffet. Sorlet från borden ökade allteftersom tillströmningen av seniorer fyllde på. Stämningen påminde mig om gymnasietiden då den då nyupptäckta möjligheten att fika på lördag eftermiddag upphöjdes till en rit medan kommande fester planerades.
Att se skalan på Santiago Calatravas skapelser var speciellt. Normalt brukar den här typen av byggnader finnas som enstaka exemplar men här var det många och stora. Utmanande att räkna på även med dagen möjligheter till datorbaserade hållfasthetsberäkningar.
Varför finns inte sådana här inspirerande och utmanande byggnader i Sverige? Har vi inte den sortens pengar att kunna bygga lite entusiasmerande och fantasieggande? Är det bara skrytbyggnader? Saknar svenska byggbranschen andra visioner än att göra en hyfsad vinst på rätvinkliga parallellepipeder? Eller hemska tanke: Finns det inte kompetens, djärvhet och visioner?
Ja sedan var det ju bara så där 16-17 mil kvar söderut och det gick det med.
/MA
/MA
Hälsningar Lena
/MA
Hälsn!
/MA