Reflektioner, mest vardagliga, genom en glugg. Inlägg när andan faller på

Mellan häggmispel och syrenknopp

Det minskade tempot, följden av tidens globala ofrivilliga paus, hjälper till att se. Man kan inte undgå att fängslas av kraften i årstidsförändringarna som pågår utan vår medverkan. Åtminstone delvis.

Tid att se. Tid att sakna. Tid att göra. Tid att tänka. Tid att öva? Tid att vara. Livet blir intensivare när insikten om ändligheten har blivit en viral följetong i media. Journalister med relativ kort livserfarenhet ställer infantila frågor till den allvetande kunskapen.

"Hur långt avstånd måste man EGENTLIGEN hålla? Armlängds? Men man har olika armlängder? Det märks när man köper en skjorta! Kan man vara 51 stycken? Varför är gränsen just 50? Hur länge måste vi hålla på med den här distanseringen? Får det här effekt på ekonomin?"

Inga koncisa svar! Svävande bedömningar grundade på intuition och modeller på verkligheten och en underliggande ambition att inte skrämmas. För mycket. Sitt lugnt i båten! Det är nog snart över vad vi kan se, men det kommer att ta tid. Vi får se tiden an! Det får inte bli panik även om det är det och är det det så skall vi inte låtsas om det. Det blir lugnast så.

Kommunala vårdansvariga som mörkar för att inte lägesbilden skall bli negativ medan den allvetande kunskapen hävdar att Sverige minsann rapporterar sanningsenligt jämfört med grannländerna .

Hugaligen sådan såpa.

Men en bild är sann? I alla fall delvis. Det vill säga från början vid tagningsögonblicket om man nu inte har arrangerat en scen. Tar man bort några kvistar som skymmer motivet på ett osnyggt sätt är den arrangerad. Eller?

Har sanningen någon betydelse eller är det bara vår uppfattning om sanningen som har betydelse.