Tidsmarkör

Mjellby konstmuseum i Halmstad har en pågående utställning med Birgit Ståhl-Nybergs målningar, (förutom Hallands vårsalong). Vi, jag och frugan, besökte den i söndags.

Hennes bilder, målningar, gav en påtaglig känsla av samhällsklimatet och politiska strömningar under sent 60-tal och tidigt 70-tal. En känsla som bara de som var med då kan känna igen. Lite nostalgi finns ju i känslan förstås. Vi var unga då, i slutet av 60-talet och början på 70-talet. Målningsstilen påminner lite om stilen i propagandaaffischerna till Sovjets femårsplaner. Vi kunde känna den tidens stämning som präglades av ett socialistiskt Sverige. Ett samhälle med outtalad konsensus. ”Bara så här långt från Sovjet”, som en amerikansk taxichaufför påpekade vid ett besök "over there" och höll upp tummen och pekfingret. 

Helt annorlunda än de stämningar som präglar dagens Sverige. Åtminstone är det den bilden som ges och man får: Ett samhälle i dissonans. Eller är det ett exempel på social, religiös och ekonomisk diversitet utan intresse av konformitet. Ett individuellt tillstånd utan kollektiv sammanhållning annat än gruppvis? Märkligt hur en del konstnärer förmår att spegla sin tid medvetet och omedvetet. I det här fallet var det medvetet. Vad blir denna tids bildmarkörer?

Den strida floden av digitala bilder? Populismen som utmanar ett häpet och yrvaket etablissemang? Är den här tiden så konform så att den kan skildras på ett övergripande sätt? Har kalejdoskopet bara blivit än mer synligt och fått några facetter till i åsiktskakafonin? 

På landet några hundra meter från havet märker man inte av allt det som sägs i media. Så det kan ju vara en ren villfarelse. Men salladen har spirat i odlingslådorna. Därom behöver man inte tvivla. En tidsmarkör så gott som någon.

/MA