Pratar föräldrar och barn inte med varandra längre?

Som gatufotograf vill jag inte fota personer med mobil. Sådana visar bara ett slags ointressant tråkigt stereotypt beteende. Har man fotat en mobilanvändare har man fotat alla. Men det finns givetvis undantag. Mobilbruket når hela tiden nya nivåer.

På stan ser man ofta familjer som står tillsammans och kollar sina mobiler.  Även minstingen, som knappt kan gå, har numera egen mobil.

Fadern och sonen stod orörliga länge, länge och kollade.

En far med två söner kollade sina mobiler. De satt som förstenade på trottoarkanten. Jag kunde luta mig över dem och ta några bilder. De märkte inget.

En äldre man utan barn fick ensam kolla sin mobil.

Mobilanvändare är lätta fotobyten - uppkopplade men bortkopplade från den fysiska omgivningen.

"Jag vill granska alla bilder i din kamera!!"

En kvinna kom fram till mig på Hötorget och krävde detta. Först frågade hon om jag fotograferat henne. Jag nekade då jag aldrig sett kvinnan.

Mitt svar var sedan enkelt - "Nej, jag fotar vad jag vill och vem jag vill här". Frågan var därmed avslutad. Jag  vände kvinnan ryggen.

Trots att jag tar mycket gatubilder är det sällan någon regerar. Senast i London för något år sedan hände det. En man som sålde grönsaker i ett stånd i Covent Gardern tyckte det var oartigt jag tog bilder på honom. Han blev så ofta fotad av turister och det kändes besvärade.  Jag svarade att det var väl något man fick stå ut med på ett turistmål.

Som sagt det är sällan folk bryr sig om att de blir fotade. Men man vet ju aldrig hur det blir i framtiden.

En ny form av lättkränkthet kanske är på väg att smyga sig in i det allmänna medvetandet.  Upprörda personer kommer kanske framöver att kräva att få granska ens kamera gång på gång för att kontrollera att de inte råkar finnas med på någon bild.

Jobbigt. Men kul när det händer något annorlunda under fotopromenaden.

På den här bilden vara alla upptagna med sina förehavanden och brydde sig inte om någon gatufotograf.

Gatufoto på vördnadbjudande damer!

Gatufoto är ju att utforska människor. Äldre damer fångar ofta mitt intresse. De rör sig långsamt. Verkar försjunkna i det förflutna. Tanken att någon skulle vilja fota dem är dem främmande.

Den här damen påminner lite om min egen mor- död sedan länge.

Löpsedeln på väggen med "Hemmets Veckotidning" får mig att minnas att hon gillade veckotidningar och prenumerade på dem. För en grabb var innehållet obegripligt. Men man uppskattade serierna. Och följde exempelvis Pigge och Gniddes bus med kapten Bölja. Seriefigurer som var populära då men finns knappast kvar idag.

Damen observerade flyktigt min närvaro när jag tog bilden. Diskreta höftbilder för övrigt.

En bild från i Rom i våras.

I den överfulla bussen hade jag fått plats i trappsteget. Färden varade väl tjugo minuter.  Även om damen var försjunken i egna tankar, gjorde hon korstecken varje gång vi passerade en kyrka. Och kyrkorna ligger tätt i Rom. Lyckades få upp kameran och ta en bild.

Ljusstrimmorna över hennes ansikte är reflexer i  det fönster som skilde oss åt.

Gatufoto med vid vidvinkel!

Gatufoto med vid vidvinkel är inte något för skönandarna då perspektiven blir kraftigt deformerade. Sedan en tid tillbaka har jag dock ofta använt brännvidden 16 mm på fullformatet. Funnit att det är som att upptäcka världen på nytt.  Och den blir framför allt roligare.

Intressant på den här bilden är de frisyrer som visas - långt utslaget virvlande hår. Kanske ett signum för sådana som älskar armbandsur av märket  Omega.  Vad vet jag? Som köpt mitt armbandsur på Clas Ohlsson?

Lunch på en bänk på Hötorget i Stockholm.  Kan förstå att herrarna föredrog att sitta i solskenet och äta sina kebabrullar.  En avkoppling i det grå kontorslivet.

Jag ställde mig bredvid och inväntade ett tillfälle när de båda högg in på maten. Då sträckte jag fram kameran.

Det lågmälda gatofotandet

I gatufoto avbildas gärna situationer som sticker ut. Helst sådana med action. Bilder som är enkla och vardagliga hamnar i skymundan.  Själv söker jag gärna bilder av det slaget och spanar efter ansikten i gatuvimlet och försöker få en glimt av någons personlighet.

Rusningstid i på Drottninggatan är en bra plats för detta fotande. Här går de flesta människor snabbt fram och ger ett upptaget intryck. Men inte alla.

Kvinnan gjorde den här minen under nån sekund när hon råkade befinna sig framför min kamera.

En av skyltgubbarna på Drottninggatan, som står för reklamens skull här hela dagarna, och tjänar en slant.

Det bekymrade utseendet kommer sig av att kvinnan hade rullator och undrade väl hur hon skulle kryssa förbi mig. Till höger går det att komma fram, tänkte hon väl.