Kan man gatufotgrafera iförd hatt?

Gatufotografering innebär många timmars promenad ute i det fria. Någon form av huvudbonad med skärm är nödvändig. Själv fördrar jag keps. Under spaning i motljus är skärmen djup neddragen över näsan. I skugga är skärmen ofta i nacken för att inte vara i vägen för min stora kamera.

Ingen slump att jag ofta använder den här bilden för att presentera mig själv. Keps är jätteviktigt för mig. Liksom en rymlig fotoväst för att hålla ordning på mina prylar - men det är en annan historia.

Självfallet är hatt elegantare. När jag stöter på Bengt Hansson på Stockholms gator iförd vit hatt tvingas jag med avund konstatera detta. Så här skulle jag vilja vara klädd under mina fotopromenader. Iförd svart hatt och vit scarf med en värdig framtoning.

Vintertid övergår jag till en stickad sak av det här slaget för värmens skull. Solskenet är inte lika ansträngande för ögonen. Det behövs inget skärmskydd. 

Det två nedre bilderna är tagna i Rom.

Gatufoto handlar om spaning

Gillar platser med folkmyller. Gärna under rusningstid. Finnas i händelsernas mitt och vara beredd med kameran.

Skanstull i Stockholm är en sådan plats. Här möts trafiken längs Götgatan och Ringvägen. Folk springer mellan tunnelbanan och busshållplatserna. Och passar på att shoppa på Åhlens varuhus eller i Ringens galleria.

Sitter gärna på en låg mur längs Götgatan. Här sitter redan en nöjd man sina öl. Men det finns gott om plats bredvid.

Rätt nyligen blev jag påkörd av en cyklist i den här trafikkorsningen. Vems var felet? Damen ifråga körde laglydigt på den utmärkta cykelbanan. Men vem ser att det finns en trafikled utmärkt på trottoaren mitt i folkvimlet.

En boardåkare på den här cykelbanan dyker i asfalten. Undviker med knapp marginal kvinnan som väntar på bussen. Boardåkaren klarade sig utan men. Sedan sparkade han glatt vidare  på brädan dragande resväskan på hjul efter sig.

Dags för mellanmål på väg hem. Det finns en bra korvkiosk vid Skanstull.

Samtal kring en soptunna utanför Ringen. Vet inte vad som avhandlades.

Det är många som stannar till vid blomsteraffären här på väg  hem.  En liten blomma att placera på köksbordet till kvällsmaten.

Som vanligt handlar gatufotot om att skildra enkla vardagshändelser. Ungefär så här.

Gatufotots spaningsplatser

Gatufoto handlar givetvis om att vandra längs gator på jakt efter motiv. Men lika mycket om att sitta stilla och betrakta folklivet. I Stockholm har jag mina favoritbänkar. Jag har funnit att de är populära och är de upptagna får jag vandra vidare.

Jag gillar de här sittplatserna belägna mitt på Medborgarplatsen. Siktfältet är 360 grader. Det går att hålla hela torget under uppsikt och kolla in vad som händer.

Här pågår gemensam mobilspaning. Men ofta sitter människor här och slappar ensamma med en mugg kaffe.

Ibland gör jag en avstickare bort till Björns Trädgårdar.Som vanlig sittter, går eller står folk och spanar i sina mobiler.

Sedan kan man dra Götgatan ned till Slussen. Den här bänkraden vid Slussen är alltid full med folk. Men det finns som regel någon ledig plats att tränga sig ned med kameran.

Vi gatufotografer är annorlunda än mobilspanarna. Vi intresserar oss främst för vad som händer i vår omgivning och för vad andra människor gör. Vi lever inte i någon fiktiv låtsasvärld tillsammans med mobilen.

Varm korv fotograf

En gatufotograf kan välja att dokumentera måltidsvanor. Varmkorven håller sin ställning som uppskattat snabbmål. Den förtärs i grillat utförande tillsammans med bröd och slinker snabbt ned. Efter någon minut kan man belåtet torka sig runt munnen med servietten och skynda vidare.

Ett par bilder utanför "Oves Hjulkorv" vid Konserthuset i Stockholm.

Här går ätandet undan. På bänken brukar gatufotografen ofta sitta och spana efter motiv. Så vad är mer naturligt att fota varmkorvätare.

Alla former av bordskick kan man glömma vid förtäringen.

På Hötorget vid Konserthuset handlas grönsaker och blommor. Närbild på en kund.

Motorcyklister är ett märkligt folk!

Som gatufotograf har jag aldrig tagit bilder på motorcyklister. Men häromdagen kunde jag inte undgå att intressera mig för detta märkliga folk. Vad är det för krafter som får dem att ta sig fram i trafiken på detta annorlunda sätt?

Från i stort sett samma plats på Söder i Stockholm tog jag bilder på tre helt olika och udda motorcyklister.

Den första motorcyklisten färdades på en till synes rostig och fallfärdig motorcykel. Sidovagnen bestod av en smutsig plaststol och en antik amerikakoffert som en slags transportlåda. Vem vågar vara passagerare här?

Några minuter senare dök en lång kille upp på en mycket liten motorcykel. Han stannade till invid mig  och ställde sig raklång upp för att kolla läget vid Medborgaplatsen. När han körde vidare så hade han knäna i stort sett uppe vid hakan. Hur trafiksäkert är egentligen detta?

Till sist noterade jag denna motorcyklist när han gjorde halt för stoppljusen. Ett lyxåk som huvudsakligen utgjordes av en stor glänsande motor. När trafikljusen slog om till grönt fylldes gatan av ett öronbedövande vrålande.

Gemensamt för alla tre motorcyklister var tydligen att fånga maximal uppmärksamhet.

Kanske jag inte ska generalisera om motorcyklister utifrån dessa tre exempel. Eller?