Att fota som Robert Frank

Några fotoböcker har jag i bokhyllan. Någon gång per år bläddrar jag förstrött i dem. En bok "the Americans" av Robert Frank tar jag fram nästan varje vecka och granskar noga. Jag blir aldrig färdig med den.

Boken kritiserades när den gavs  ut 1951. Franks bilder ansågs vara "meaningless blur, grain, muddy exposures, drunken horizons and general sloppiness".  Men idag gäller boken för att vara den mest betydande i 1900-talets fotohistoria.

Om liknande bilder skulle läggas upp på Fotosidan idag tror jag att de skulle passera obemärkta. Kanske skulle några kritiker påpeka att bilden var oskarp,  bildkompositionen var åt skogen och hade flera andra brister. Den stelbenta konservatism som präglade bildsynen på 50-talet råder fortfarande.

Nåja, det finns säkert flera kunniga som genast skulle upptäcka en ny Robert Frank. Vi skulle behöva en sån fotograf idag i Sverige. Så till ett par av mina Parisbilder. 

Jag skulle vilja haft mer av armbåge till vänster i första bilden och mer av Vespa till höger i nedre bilden. Viktigt det där med förgrund i en bra bild.  Nåt att tänka på och ha med sig.

Sånt där som välmenande kommentatorer på Fotosidan menar ska beskäras bort.

Naturligtvis kan jag inte fota som Robert Frank.

Robert Frank har skrivit något riktigt bra om svartvita bilder.

"Black and white are the colours of photography. To me it symobolize the alternative of hope and despair to which mankind is forever subjected".

Gatubilder från Paris i ny Youtube-film

Bildspel är viktiga för en personlig utveckling som fotograf. Man tvingas granska och värdera sina bilder på ett nytt sätt. Att ströva runt i Paris ett par veckor i sällskap med kameran är en fantastisk upplevelse. Givetvis blir det massor av gatubilder - människor, människor. Som regel ägnar jag inte så mycket tid att dra lärdom av mina erfarenheter. Nu har jag fått en slags metod för detta.

Ett bildspel kräver någon form av sammanhangt i bildflödet. Lärorikt för egen del och bra för betraktaren.

I mina första tre filmer på Youtube blandade jag bilder  frisk. Det handlade mest om komma underfund med tekniken. En fotograf från Krakow ville se at bilderna hängde bättre samman. Åtminstone i filmen från Krakow.

Jag använde även några färgbilder i det svartvita flödet.  Thomas Meldert gillade det inte - jag håller med.

Så till min nya film om "Paris People". Hade två bilder från Pont Neuf där jag ofta började och slutade min fotopromenad med utgångspunkt från metrostationen.  De bilderna fick börja och sluta filmen.

Här brukade jag börja min dag i Paris. Många parisbor på väg till jobbet stannade till någon minut för att njuta av morgonljuset innan de rusade vidare. 

Det regnade lätt en en kväll när det var dags för hemfärd. Ännu en stämingsbild. Visst är Paris vackert.

Man får känna sig för när man väver samman en bildberättelse. De är ju inte tagna med tanke på att de ska finnas i någon kontinuitet eller i något sammanhang alls. I filmen visas de i grupper av olika slag - motionärer, cyklister, porträtt, vimmelbilder, gatuserveringar. Osv.

Paris broar måste skildras.

Cafegäster är tacksamma att fota. Här handlar det främst om pojken och hunden. 

Vad som händer lite på tu man hand på ett cafe  är givetvis också intressant.

Gillar gatuvimlet i Paris.

Hitills har jag gjort fyra filmer under en dryg vecka. Längden på varje film är fyra till fem minuter. Det blir 35 - 40 bilder. Det känns rätt lagom men det krävs att man sovrar i bildmaterialet. 

Här syns filmen på Youtube  i ett litet fönster

Direktlänk till Youtube https://www.youtube.com/watch?v=HZ-4Jx1MG_g

Betraktaren - ett bildtema i gatufoto

Riksfotoutställning 2015 blir i Malmö till våren. Om några dagar - sista januari - ska bilderna vara inskickade till RIFO.  Ikväll är dags att leverera påsiktsbilderna till fotoklubben här hemma i Eskilstuna fvb till Malmö. Så det är mycket att tänka på just nu.

Ett av mina bidrag kommer nog att vara en kollektion kallad "Betraktaren". I de här bilderna finns det en bifigur "betraktaren" som har upptäckt och granskar extra noga samma huvudfigur som jag fotar. Kanske lite långsökt bildval men rätt kul.  Fotona är tagna i Prag, Rom, Paris, London och Stockholm i nämnd ordning.

Förra året hade jag tur med mina tävlingsbidrag. RIFO utsåg mig till årets fotograf.  Det lär väl inte upprepas. Men man kan väl hoppas förvärva någon plakett till prishyllan.

På hur långt avstånd kan man gatufota?

På längre avstånd smälter människorna in i gatumiljön. Den individnära berättelsen som är gatufotots nerv faller bort. Ibland finns den där trots allt. Oftast uteblir  den helt.

Det här med avstånd varierar naturligtvis med typ av objektiv man använder.

Varför ska man fundera kring detta? Gatufotopoolen på Fotosidan ställer inga särskilda krav på vad som ska kallas gatufoto. Finns en person med på bilden så betraktas det som ett gatufoto. 

Däremot. Flera gatufotogrupper på deviantArt kräver att en bild måste godkännas av en eller flera administratörer innan den publiceras. Ointressanta bilder sorteras givetvis bort.  Innehåller en bild figurer underordnade stadsiljön  faller den utanför ramen och publiceras inte heller. Det finna också andra sammanhang det är viktigt att använda rätt kategoribeskrivning.

Den här bilden skulle nog kunna gälla som gatufoto eftersom den dansande paret känns intressant.

En bild som är lite tveksam. Jag tog den från en balkong i Vatikanen i Rom. "Var är min bil? är titeln och relateras till mannen som står och tittar ut över parkeringen. Tänker på hur ofta jag själv varit i sån här situation.

Här kommer två bilder som jag visserligen gillar men knappast skulle vilja kalla gatufoto. Istället skildras intressanta gatumiljöer i Rom där personer ingår.

För egen del känns det viktigt att utveckla fotande och finna bra motiv i form av både personskildringar och  gatumiljöer.

Gatufoto av grupper

En levande gruppbild är ett bildproblem som alla fotografer brottas med. I gatufoto måste situationen spontant dyka upp. Det handlar om att fånga en fin stämning bland människor.

Serveringspersonal utanför en restaurant. Typisk fransk scen där gruppen verkar ha fint samtal. Tog flera bilder givetvis. Alla bilderna ointressanta utom den här. Kvinnan har upptäckt mig , ser lite tveksam ut men bjuder på något sätt in betraktaren. Det finns i alla fall tre personer vända mot kameran med bra mimik.

Satt på en soffa i Paris mitt emot de här gubbarna. Kameran i knät. Fick ett tjugotal bilder obemärkt. Den här bilden ftycker jag fångar trivseln bland gubbarna. Alla har sin egen tydliga mimik.

Eller så kanska det behövs lite dans! En räcka bilder där kameran inte behövde gömmas. Killarna var fullt upptagna. Givetvis hade dom kul.