Att fota som Robert Frank
Några fotoböcker har jag i bokhyllan. Någon gång per år bläddrar jag förstrött i dem. En bok "the Americans" av Robert Frank tar jag fram nästan varje vecka och granskar noga. Jag blir aldrig färdig med den.
Boken kritiserades när den gavs ut 1951. Franks bilder ansågs vara "meaningless blur, grain, muddy exposures, drunken horizons and general sloppiness". Men idag gäller boken för att vara den mest betydande i 1900-talets fotohistoria.
Om liknande bilder skulle läggas upp på Fotosidan idag tror jag att de skulle passera obemärkta. Kanske skulle några kritiker påpeka att bilden var oskarp, bildkompositionen var åt skogen och hade flera andra brister. Den stelbenta konservatism som präglade bildsynen på 50-talet råder fortfarande.
Nåja, det finns säkert flera kunniga som genast skulle upptäcka en ny Robert Frank. Vi skulle behöva en sån fotograf idag i Sverige. Så till ett par av mina Parisbilder.
Jag skulle vilja haft mer av armbåge till vänster i första bilden och mer av Vespa till höger i nedre bilden. Viktigt det där med förgrund i en bra bild. Nåt att tänka på och ha med sig.
Sånt där som välmenande kommentatorer på Fotosidan menar ska beskäras bort.
Naturligtvis kan jag inte fota som Robert Frank.
Robert Frank har skrivit något riktigt bra om svartvita bilder.
"Black and white are the colours of photography. To me it symobolize the alternative of hope and despair to which mankind is forever subjected".
Håller helt med om Frank. Han har en fin balans mellan innehåll och komposition.
Personligen lägger jag mest an på innehåll. Det till stort beroende av oförmåga.
Dina bilder här går väl fram för min smak.
Ha det bra
Bob
Vilken blick kvinnan ger medan damen intill kniper mun
medan hon koncentrerat tittar vad hon skall köpa...
Annorlund blick har mannen på bänken.
Bilder som gav mig funderingar.
Gun-Inger
Han Nilserik går inte av för hackor han heller!