Nisseblogg

Gatufotograf

Med Leican i Rom för länge sedan

Rotar i gamla negativ tagna med Leica M4 under 70-talet i Italien. En del bilder blir man glad över. Särskilt om de har anknytning till gatufoto. Med åren har även anspråkslösa bilder som skildrar människor på något sätt vuxit till sig.

En dag gjorde vi en utflykt med bilen till Albanosjön några mil utanför Rom. En liten vacker kratersjö. Rund och omgiven av höga branter. Första målet var påvens sommarstuga Castel Gandolfo. Sen åkte vi i behaglig takt runt Albanosjön på smala vägar. Mitt mest påtagliga minne var en kaninragu – välsmakande visserligen – men som gav otrevliga magbesvär under natten.

Medan hustrun pustade ut i skuggan nånstans promenerade jag själv runt bland de krokiga och branta gränderna i de olika städerna. Hennes val var nog klokt – det var juli månad och rysligt hett. Det här var en vanlig utsikt över taken.

Stadsvy

Klövjehästar var vanliga för tunga transporter i de trånga branta gränderna. Grabben har just utfodrat hästarna och blev överlycklig för att blivit fotad.

Klövjehästar utfodras

Varje sund italienare tar siesta mitt på dagen. Antar att det här var turister liksom jag själv som strövade runt i stan.

Brant stad

Framåt eftermiddagen upptäckte jag den här äldre kvinnan som satt och läste sin tidning. Fick en känsla av att det tillhörde hennes dagliga rutin.

Läsa skymning

En annan dag besöktes djurparken i Rom. På den här tiden var den ingen höjdare direkt. Men vad intresserar dom här nunnorna? Det måste väl nästan vara ett helt kloster på rymmen.

Nunnekloster på rymmen?

En godissugen elefant. Men den blev bara klappad på snabeln av grabben. Det uppskattades nog också. Men jag minns att ingen av åskådarna var särskilt angelägna om att klappa elefanten och framför allt inte att ge den nån mat.

Godissugen elefant

Återkommer väl snart med fler italienska skildringar.

Postat 2011-05-02 06:34 | Läst 7662 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Italien runt med Leica M4

En Lecia M4 med Summicron 35 mm var i yngre dagar en följeslagare på resor. Laddad med Tri-X. Det dög till det mesta i fotoväg. Men tyvärr – den genererade massor med lådor av film som jag aldrig orkat titta i. Men jag tröstar mig med att storheter som Winogrand lämnade efter sig hundratusentals bilder bara på film och massor med oframkallade rullar. Nåt som eftervärlden tacksamt exploaterat och tjänat pengar på.

Men så fick jag en ingivelse att börja leta bland lådorna. Jag mindes att jag plåtat en katafalkvagn i Sorrento. En stor grann sådan dragen av åtta svarta hästar i full fart. Jag mindes att den for fram med ett öronbedövande dån på den stenbelagda lilla gatan. Två mörklockiga unga killar satt på vagnen. De blängde på mig där jag stod med min kromblanka Leica. Jag var den enda åskådaren. Det fanns ingen kortege eller andra som brydde sig om katafalken.

Anledningen var att jag skulle lägga upp bilderna i den nystartade poolen ”Dödens grupp”. För så här grandiost som Italien far man inte till sista vilan här hemma i Sverige. Det är ju nåt att visa. Kanske det är gatufoto också.

Den svarta ramen är inte ditsatt i efterhand utan kanten utanför filmrutan. Nåt som jag kände för på den tiden.

Sista resan

Den formella klädseln på kuskarna är nog i vanliga fall hög hatt, lång kappa och vita handskar. Det har jag sett på andra bilder. Men här tar man lätt på det formella. Det var i juli och mördande hett också.

På bilden här så syns kistan innanför de glasade väggarna. En enkel kista med en utsmyckad kuliss i form av en rikemanskista.