Gatufoto på Västerås PowerMeet

Det här blogginlägget från världens största bilträff i Västerås handlar garanterat inte om bilar. Enbart besökarna skildras. Amerikanska bilar är mäktiga. Men människorna är givetvis långt intressantare.

Anlände rätt tidigt på fredagen innan tillfarterna blev alltför igenkorkade och kunde köra fram bilen till entren och bekvämt promenera in. På ett flygfält var tusentals bilar parkerade. Och längs några asfalterade vägar stod alla affärstånden uppställda. Det var inte svårt att finna intressanta motiv.

Så här tedde sig folkvimlet i största allmänhet.

Det här är den traditionsmässiga bilden på ankomsten till en bilträff. Ett gäng killar som satt sig på sidorna av bilen och ölar. Nåja flertalet anländare har inte den här uppställningen. 

Klädseln är är ofta femtiotalsinpirerad. Kvinnan här på bild bär den så populera rödrutinga klänningen. Och killen ...

Rockabilly-looken är det som gäller. Här anbringar en tjejj det smink som gäller. Mycker rött i läppstift och kraftigt med rouge på kinderna.

Rockabillyklädseln är ofta av det eleganta slaget som hos det här paret. Man misstänker att dom anlände till träffen i ett praktfullt dollargrin.

Och har man fått tillskott i familjen så ska detta läggas i en stilenlig barnvagn. Noterades att många ville fota den barnvagnen även om jag tror det är en 40-talsmodell.

Elviskammen är givetvis ett måste för alla killar. Men det finns nog andra metoder än Bryllcreme idag för att hålla den på plats.

Så avklätt som möjligt är regel. Om inte annat för att visa sina praktfulla tatueringar. Särskilt en del ryggar har mycket att visa - ungefär som en större oljemålning.

I värmen dricks väldiga mängder. Naturligtvis mycket vatten och läsk. Men jag misstänker att bilarna rymmer starkare saker. 

Blir det för mycket kan man ju alltid stödja varandra.

När man inte orkar längre i värmen lägger man sig att sova i skuggan av bilen. Och klämma fast ölburken så här bakom bumpern.

Man kan det lungnare också. Som den här damen med parasoll, solstolar, barnbarn och hund.

Till sist en färgbild. En rockabilly-outfit med Betty Boop väska och allt. Det klarar man inte av att skildra i svartvitt.

Det blev massor med bilder. Det här är några snabba smakprov. Bilträffen fortsätter idag på lördag. Men jag tror jag står över till nåt annat år med återbesök.

Leicaglimtar från Milano

Några smakprov på gamla bilder tagna med Leica M4 och Summicron 35 mm på 70-talet. Gillar egentligen inte Milano nåt vidare. För mycket stress och rätt ful.

När man släntrar runt i Vittorio Emanuele Gallerian iförd enkel turist outfit känner man sig som nåt ovälkommet katten släpat in. Alla moderiktigt perfekt klädda. Men gallerian är nåt extra. Tajta jeans med utsvängda ben var det som gällde då.

Ett par bekanta med ryggen åt går in i bild. En av de välklädda vänder sig om. Då kunde jag inte låta bli och knäppa.

Kanske man skulle passat på och gatufotat mer här inne. Kände inte för det. Men så fick jag syn på de här båda männen. Kommer ihåg att jag med en viss bävan ställde mig nån meter från dem med kameran under hakan. Baskern är iögonfallande. Men man såg en del av den här huvudbonaden i Milano. Kanske skuggar skönt i solen.

Den stora katedralen passade jag på att ta en bild av inne ifrån en annan galleria. Katedralen ett givet besöksmål men bilder härifrån visar jag inte. Tog motivet vill jag minnas med funderingen om Campari serveras i himlen.

Slottet Sforza var ett stort tråkigt museum men fick motivet lite roligare när det kom en mopedburen munk körande in i bild.

En reflektion - när man tar vykortsbilder så invänta trevliga förgrundsfigurer. Det blir en fin tidsdokumentation med åren.

Nåja ibland kan man göra undantag. Den här bilden på Brera galleriet gillar jag utan folk. Fick till bra dynamisk lutning och fin kontrast. Stod länge och måttade med kameran vill jag minnas. Men så var det helt folktomt här.

Nästa gång jag bloggar om Milano ska jag visa några bilder på den här mannen, som uppträdde i parken utanför Sforza,  och berätta lite om honom.

Men kolla in det moderiktiga åskådarna.

Med Leican i Rom för länge sedan

Rotar i gamla negativ tagna med Leica M4 under 70-talet i Italien. En del bilder blir man glad över. Särskilt om de har anknytning till gatufoto. Med åren har även anspråkslösa bilder som skildrar människor på något sätt vuxit till sig.

En dag gjorde vi en utflykt med bilen till Albanosjön några mil utanför Rom. En liten vacker kratersjö. Rund och omgiven av höga branter. Första målet var påvens sommarstuga Castel Gandolfo. Sen åkte vi i behaglig takt runt Albanosjön på smala vägar. Mitt mest påtagliga minne var en kaninragu – välsmakande visserligen –  men som gav otrevliga magbesvär under natten.

Medan hustrun pustade ut i skuggan nånstans promenerade jag själv runt bland de krokiga och branta gränderna i de olika städerna. Hennes val var nog klokt – det var juli månad och rysligt hett. Det här var en vanlig utsikt över taken.   

Stadsvy

Klövjehästar var vanliga för tunga transporter i de trånga branta gränderna. Grabben har just utfodrat hästarna och blev överlycklig för att blivit fotad.

Klövjehästar utfodras

Varje sund italienare tar siesta mitt på dagen. Antar att det här var turister liksom jag själv som strövade runt i stan.

 Brant stad

Framåt eftermiddagen upptäckte jag den här äldre kvinnan som satt och läste sin tidning. Fick en känsla av att det tillhörde hennes dagliga rutin.   

Läsa skymning

En annan dag besöktes djurparken i Rom. På den här tiden var den ingen höjdare direkt. Men vad intresserar dom här nunnorna? Det måste väl nästan vara ett helt kloster på rymmen.

Nunnekloster på rymmen?

En godissugen elefant. Men den blev bara klappad på snabeln av grabben. Det uppskattades nog också. Men jag minns att ingen av åskådarna var särskilt angelägna om att klappa elefanten och framför allt inte att ge den nån mat.

Godissugen elefant

Återkommer väl snart med fler italienska skildringar.

Tre Södergubbar

En kort promenad på Söder i Stockholm. Tre möten, lite småprat och några bilder. Sånt kan lätt förmedlas i en blogg och berättandet tilltalar mig.

Upptäckte något slags antikvariat som präglades av en sympatisk oordning. En intressant man huserade runt därinne. Här måste jag hälsa på och klev in.

Han i butiken hade bott 37 år i USA. Hade mycket att berätta. Jag hängde inte riktigt med i svängarna men köpte en liten tidning om folkmusik, som han gav ut, för tio kronor.

”Å här kopplar du av i solen” sade jag då jag gick förbi en skomakare som stod utanför sin butik. Fäste mig vid hans praktfulla skomakarförkläde. Verkade jovialisk och trevlig - liksom inbjöd till samtal.

Vi pratade lite om skomakari å sånt. ”Det finns bara 300 skomakare kvar i landet” berättade han. ”Sen finns det många som fuskar som skomakare”.

Den här mannen satt lite i skymundan på en soffa. Gick fram, hälsade och bad om en bild. Han ville stoppa halsbandet innanför tröjan. Men jag ville gärna att han skulle bära det synligt och sitta på det sätt han gjorde när jag fick syn på honom. 

”Jag väntar på att arbetsförmedlingen ska öppna”, sade han ”men det är svårt att få jobb”.

Tre korta möten och lite samtal. Men jag har funderat en hel del faktiskt kring de här människorna så här i efterhand tack vare bilderna jag tog.

Italien runt med Leica M4

En Lecia M4 med Summicron 35 mm var i yngre dagar en följeslagare på resor. Laddad med Tri-X.  Det dög till det mesta i fotoväg. Men tyvärr – den genererade massor med lådor av film som jag aldrig orkat titta i. Men jag tröstar mig med att storheter som  Winogrand lämnade efter sig hundratusentals  bilder  bara på film och massor med oframkallade rullar. Nåt som eftervärlden tacksamt exploaterat och tjänat pengar på.

Men så fick jag en ingivelse att börja leta bland lådorna. Jag mindes att jag plåtat en katafalkvagn i Sorrento. En stor grann sådan dragen av åtta svarta hästar i full fart. Jag mindes att den for fram med ett öronbedövande dån på den stenbelagda lilla gatan. Två mörklockiga unga killar satt på vagnen. De blängde på mig där jag stod med min kromblanka Leica. Jag var den enda åskådaren. Det fanns ingen kortege eller andra som brydde sig om katafalken.

 Anledningen var att jag skulle lägga upp bilderna i den nystartade poolen ”Dödens grupp”. För så här grandiost som Italien far man inte till sista vilan här hemma i Sverige. Det är ju nåt att visa. Kanske det är gatufoto också.

Den svarta ramen är inte ditsatt i efterhand utan kanten utanför filmrutan. Nåt som jag kände för på den tiden.

Sista resan

Den formella klädseln på kuskarna är nog i vanliga fall hög hatt, lång kappa och vita handskar. Det har jag sett på andra bilder. Men här tar man lätt på det formella. Det var i juli och mördande hett också.

På bilden här så syns kistan innanför de glasade väggarna. En enkel kista med en utsmyckad kuliss i form av en rikemanskista.

Katafalkvagnen

Åtta svarta hästar med plymståndare i sina remlag i full fart var praktfullt.

Katafalkhästarna

På samma remsor hittade jag några andra bilder från Neapel i kategorin gatufoto.

Gatubild från Napoli

Den första bilden tog jag för att visa att alla italienska hundar hade munkorg. Och nästa bild är på försäljning av hundvalpar.

Valpförsäljning

Det här är 70-tal ska jag väl tillägga. Numera är man digitaliserad.