Med bar överkropp på Kungsgatan

De här hunkarna med bar överkropp pryder entrén till norra Kungstornet i Stockholm. Man går förbi så ofta att man inte lägger märke till dem.

I veckan fångade de min uppmärksamhet. Två killar – ovanligt lätt klädda för årstiden - kom ut ur porten. ”Två utan skjorta och två med ”, tänkte jag. Kan va värt en bild.  

Skulle fortsätta promenaden upp till Hötorget.  Men hejdade mig då tre damer kommer ut ur porten. De började gestikulera ivrigt. Fick känslan av att granitmännen lyssnar intresserat på samtalet. Den ene lätt uttråkad och den andre småleende.

Först verkar kvinnorna vilja gå nedåt Stureplan. Och sen upp till Hötorget. Det sista valdes med tvekan. Undrar vad diskussionen gällde. Kanske kunde jag ha gått fram till de två granitmännen och frågat?

Det är väl tveksamt om det är vår på riktigt. Det blåser kallt.  Paret här kunde värma varandra i varje fall. Så det finns vårkänslor i luften.

Idag faller snön igen. På med mössor och halsdukar. Damen gav mig en iskall blick. Det är inte lätt att vara positiv i vinterkyla.

Gatufoto i vårljus

Min kamera har legat i vinteride. Med all rätt. Den är intresserad av gatufoto. Inte har det funnits mycket att göra den här långa kalla vintern. Men den här veckan kom vårljuset. 

Naturligtvis finns det fotografer som intresserar sig för blommor, fåglar, natur. Som uppfylls av samma känslor. Men vad triggar en gatufotograf.

Trappor ger fotomöjligheter.  Det här är en sådan ut mot Vasagatan i Stockholm. Den finns en massa reflexer från glas och blankpolerad sten. Tacksamt att lyfta fram med  skärpa och kontrast.

Ett annat motiv med ljus- och skuggspel hittades på Sveavägen. Men här avstod jag helt från skärpa bilden. För mycket sådant skulle skapa oro i bilden. Tror jag. För bara nån vecka sen låg det en massa fula snödrivor här.

Svartvitt är som regel det självklara valet för gatufoto. Men det är vår och världen ses faktiskt i färg. Den här trappan från Kungsgatan plåtar många gatufotografer. Men med nytt ljus ges nya spännande vinklar.

 Observerat att svarta kostymer med långa midjor kommit tillbaka. Det var nästa tjugo år senast har en välinformerad källa i familjen meddelat. Gärna nu med högklackat. Så här ska byxlängden sättas.

Det här blev en rad rätt anonyma bilder där människor ärt dekorativa element. Så nåt annorlunda. Går man ned i Hötorgshallen på jakt efter godsaker är man inte anonym som fotograf. Jag lyfte kameran här. Grabbarnas reaktion kom ögonblickligt och spontant.

Man får många trevliga bekantskaper om man ägnar sig åt gatufoto. Den här glade killen hälsar säkert till alla läsare också! Hej - hej.

Min kamera tål bara en öl!

En öl till? Den turkiske krögaren såg sorgsen ut när jag tackade nej. Pekade urskuldande på kameran. Det fastnar liksom inga bilder i den efter två öl.

Har en massa gatufoto från Alanya tagna förra året som jag bloggar lite om. Svenskt gatufoto framstår som torftigt i jämförelse. Här saknas det gatuliv som finns vid Medelhavet.

Det här är utanför ett turkiskt bad. Med kamera är det svårt att besöka stället då jag aldrig lämnar hotellet utan. Värdeförvaring bedöms osäker.  Gillar att personalen hänger så här utanför på trottoaren när det inte är några kunder.

På väg till ölbaren - nämnd inledningsvis -  brukade jag heja på den här skräddaren. En massa skrädderierna låg öppna utåt gatan. Så här har det sett ut sen urminnes tider och präglat gatulivet.

Gatan är givetvis den naturliga lekplatsen för alla barn. Som det alltid har varit. Och här vimlade det av ungar. I Sverige är dom ju knappt synliga.

Posörer och sånt

Här har jag fotat en posör. Det är inte ett gatufoto. Bilden är från förra sommaren i Turkiet. Den mysige gamle mannen satt i hamnen och rökte. Jag pekade på kameran och han gav sitt samtycke. Av ansiktsuttrycket förstår man att kände sig smickrad.

Det här är en gatuförsäljare utanför sin affär som jag tillfrågade. Han undrade om jag inte ville fota hunden. Blev lite förvånad över att jag ville ha en bild på honom och hunden i kvällssolen. Men har är givetvis en posör.

Egentligen kanske man skulle ta mer dokumentära bilder av det här slaget. Be om lite personliga uppgifter. Gatufoto är det givetvis inte. Men det är att frysa vardagen och bevara det för framtiden. På ett annat sätt än gatufoto är. Det är ju att omärkligt ta bilden och sedan fly undan.

Bilderna ska givetvis vara så pass närgångna att objektets personlighet lyser fram och ger intryck på betraktaren.

Tänkte på det här när jag var i Stockholm gångna veckan. Den här bilden tog jag i entrén till NK. Ett riktigt gatufoto. Jag står där och betraktar folkströmmen och försöker pejla in intressanta människor. Kollade in tant Nikotin i ögonvrån.

Jag ska väl tillägga. Sedan jag tagit två bilder gick hon snabbt undan och fortsatte sin rökpaus i en annan del av entrén. Förstod vinken.

Lite senare upptäckte jag den här äldre mannen på Gallerian. Han gjorde mig glad. Några gånger var han nära att vakna. Jag fick en bild när han verkade sova som djupast. Det är väl överflödigt att tillägga. Han var inte någon posör.

Visst går det att gatufota med tele!

Många anser att gatufoto ska bedrivas med objektiv på 35 eller kanske 50 mm. Visst är det klassiskt å bra kanske.

Under det gångna året har jag kommit att använda ett Canon 70-200/4 IS rätt  mycket. Resultatet då - tja, det berikar i varje fall fotograferandet.

Såna var mina tankar när jag gick igenom lite bilder för en utställning på Stadsmuseet i Eskilstuna. Tanken är att var och en av de fotointresserade som träffas på museet varje månad skulle bidra med med fyra bilder.

Med ett tele får man ställa om ögat liksom. Motiv som passerar på nära håll och kräver bildyta får passera.  Sånt som kanske HCB kanske skulle tänt på.  

Den första bilden kunde tas bekvämt från en parkbänk uppe i en backe. "Ladykiller" kan va ett passande namn på bilden. Den här parkbänken måste jag uppsöka igen till sommaren. Det händer mycket där nere i det gathörnet som kan va bra att ha koll på. Å kaffe kan man ha med sig också.

Ett annat bra fotoställe för tele är på ett garagetak i stan. Zebraövergångar gör sig bra i svartvitt. Och mycket folk passerar här också. Såna som varit och shoppat och bara ska gå över gatan.

Bekvämast är ju stillasittande foto från skyddad plats. Trots telets storlek så verkar det som man obekymrat kan ge sig ut i folksamlingar utan att märkas särskilt mycket. Cirka tio meter är många gånger ett bra fotoavstånd på gatan som följande två bilder visar.

Vilka gatufoton jag väljer från Eskilstuna? Kanske några av de här bilderna. I början på mars, när vi träffas i fotogruppen igen, ska vi presentera våra bilder och planera för utställningen.

Jag tror i varje fall att alla mina bilder kommer att vara tagna med ett rejält tele.