Gatuporträtt

Gå fram till en främling och be om en bild. Kanske fotopromenadens positivaste inslag. Ofta följer en stunds intressant samtal. En del ger sig tid och har en berättelse. Andra hastar vidare utan ett ord. Framför allt handlar det om min egen inställning. Att upptäcka något hos en person som gör att jag gärna vill ta hans bild. Överskrida en gräns. Nå fram till någon

Gångna helgen gick jag fram till väl ett dussin personer och bad om bild. Varför? Dom satt eller stod för sig själva. Intressanta och tillgängliga på något sätt. Vid bildtagningen ville jag att dom frös sin posé. Inget mer.

Den här mannen satt vid Norrmalmstorg . Drack kaffe, rökte och läste en bok. En piprökare av den gamla skolan. Sådana ser man inte många av. Ville fråga lite om pipor.  Istället ville han prata om fotografering. Så fick det bli.

Kvinnan har butik i Hötorgshallen. Bad om en bild för att hon såg trevlig ut där hon stod plockade bland sina delikatesser. Hon sken upp.

På söder var ett gammalt hus insvept i pressening för fasadrenovering. En av arbetarna knackade puts i marknivå. Lyfte på pressenningsduken och frågade vad han gjorde. Han kunde ingen svenska men nickade samtycke till en bild.

Den sista bilden är från Mosebacke torg. Hade slagit mig ned för att njuta av solskenet. På bänken bredvid satt en kvinna och läste. Hon var med i bokklubb och hade just bytt sin förra bok mot en ny. Visst bodde hon i närheten men var så ivrig att börja läsa den nya boken att hon satt sig här i solen för att hinna ett par kapitel.

Visst är människor intressanta!

Gatufoto som barhäng

Gatufoto kan skildra livet på utskänkningsställen. Varför jag beslöt pröva detta. Annars vill man förtjäna såna här bilder med att slita skosulor på gator och torg utomhus. Men jag vill också vidga mina vyer och heller inte vara inskränkt.

Dovas på St Eriksgatan tänkte jag kunde vara ett lämpligt ställe att börja med i Stockholm. Inte bara därför att de har stans billigaste starköl. Den har också prägel av engelsk Pub och är välfrekventerat.  Stora fönster vetande mot Söder släpper in bra dagsljus för fotograferandet.

Inkommen Dovas gick jag fram till baren. Fick min Norrlands Guld och ett glas. Spanade över lokalen. Mina ögon fastnadepå den här mannen. Utan tvekan mest fotogenique av alla besökare. Slog mig ned vid hans sida.

Behövde inte ångra mitt val. Det visade sig vara en intelligent och trevlig man med god konversationsförmåga.

Mycket intresserad av min kamera. Ställde massor av kunniga frågor och verkade veta en hel del om foto. Misstänker att jag hade att göra med en fotograf.  Men när man konverserar en främling vill man ju inte vara för personlig och fråga sånt där.

Efter en trevlig pratstund drack vi ur våra glas med Norrlands Guld och reste oss. Önskade varandra en god fortsatt dag. Och gick båda ut i larmet på St Eriksgatan.

Första omgången gatufoto på en Pub blev lyckat. Kanske det blir flera. Tacksam för tips på bra utskänkningställen för gatufoto i Stockholms innerstad. Det kan borga för fler blogginlägg på detta tema. Om det här nu verkligen är gatufoto förståss.

Italien runt med Leica M4

En Lecia M4 med Summicron 35 mm var i yngre dagar en följeslagare på resor. Laddad med Tri-X.  Det dög till det mesta i fotoväg. Men tyvärr – den genererade massor med lådor av film som jag aldrig orkat titta i. Men jag tröstar mig med att storheter som  Winogrand lämnade efter sig hundratusentals  bilder  bara på film och massor med oframkallade rullar. Nåt som eftervärlden tacksamt exploaterat och tjänat pengar på.

Men så fick jag en ingivelse att börja leta bland lådorna. Jag mindes att jag plåtat en katafalkvagn i Sorrento. En stor grann sådan dragen av åtta svarta hästar i full fart. Jag mindes att den for fram med ett öronbedövande dån på den stenbelagda lilla gatan. Två mörklockiga unga killar satt på vagnen. De blängde på mig där jag stod med min kromblanka Leica. Jag var den enda åskådaren. Det fanns ingen kortege eller andra som brydde sig om katafalken.

 Anledningen var att jag skulle lägga upp bilderna i den nystartade poolen ”Dödens grupp”. För så här grandiost som Italien far man inte till sista vilan här hemma i Sverige. Det är ju nåt att visa. Kanske det är gatufoto också.

Den svarta ramen är inte ditsatt i efterhand utan kanten utanför filmrutan. Nåt som jag kände för på den tiden.

Sista resan

Den formella klädseln på kuskarna är nog i vanliga fall hög hatt, lång kappa och vita handskar. Det har jag sett på andra bilder. Men här tar man lätt på det formella. Det var i juli och mördande hett också.

På bilden här så syns kistan innanför de glasade väggarna. En enkel kista med en utsmyckad kuliss i form av en rikemanskista.

Katafalkvagnen

Åtta svarta hästar med plymståndare i sina remlag i full fart var praktfullt.

Katafalkhästarna

På samma remsor hittade jag några andra bilder från Neapel i kategorin gatufoto.

Gatubild från Napoli

Den första bilden tog jag för att visa att alla italienska hundar hade munkorg. Och nästa bild är på försäljning av hundvalpar.

Valpförsäljning

Det här är 70-tal ska jag väl tillägga. Numera är man digitaliserad.

Hötorgsvår!

Vårtecken börjar synas runt Hötorget. Trappan till Konserthuset är fullsatt med soldyrkare. Skulle gärna köpt en kebab och tillbringat lunchen här. Då jag hade ett möte på Rydbergs fick det anstå.

Entren till Hötogshallen är ett populärt ställe att inta snabbmat. Här avbildas en van kebabätare. Notera stilen på tjejjen i mitten - framåtböjd och benen särade för att inte spilla ned sig. Vem har inte spillt kebabsås på skorna?

Ett säkert vårtecken är att Miss Hot Lips börjar gå i blom. Här dricker hon Red Bull och snackar med en kompis. En kreativ och kompetent dam utan tvekan.

Stockholmarna börjat ta fram sin Segwayar. Jag gillar att de två männen otvunget pratar med varandra under promenaden. Segway är för dem en alldagligt transportmedel. Det kanske blir med Segwayarna som med mobilerna. Först fanns dom hos ett priviligierat fåtal - sen blev dom var mans egendom.

Men alla får nog inte råd att köpa en Segway. Den här mannen träffade jag på Hötorgets tunnelbanestation. Han hade lagt ut sig framför ett växlingskontor. Kanske han ville vara i tid inför öppningsdags?

Min tanke vara snarast - vem skulle vilja byta med honom?

Är sepia i gatufoto för fult?

Ofta hejdar jag mig inför en vacker bild med sepiatoning.  Bildens varma lyster och sepians möjligheter att återge nyanser i skuggpartier fascinerar. Vid en jämförelse tycks den svartvita bilden vara mera kall – nästan brutal.

När det gäller sepia funderar man också på vilken sepiaton som kan användas,  hur kornet ska se ut, om det alls ska användas.

Kanske våren får mig att tänka så här.

I gatufotopoolen är de flesta bilderna svartvita. Med alltför mycket svart. Sällan syns den vänliga sepian användas. Kanske av slentrian eller av bekvämlighet. Eller så anser flertalet fotografer att sepia är rysligt, rysligt fult.

Den här vårbilden av en joggerska i motljus som springer längs Karlbergskanalen tycker jag passar i sepia. Det åter vårljusets kvaliteter. En av de många motionärer förresten som tar sig  Kungsholmen runt. Tillsammans med kolonner av barnvagnstransporter.

Sepia hör samman med korn i bilden. Kanske för att tekniken upplevs som ålderdomlig. Här är det mycket korn bilden. Kanske en svartvit bild blivit alltför mörk här.

Sepia i modebilder gillas. Verkar användas för att ge klassisk framtoning. Den här killen har också en sk retrofrilla. Sånt som användes på 50-talet och blivit väldigt inne nu. Särskilt bland tjejjer.  Kanske han får mejl från flickvännen eller nåt sånt.

Tvingad att be den här skäggige gentlemannen om en bild. Det var vid ostdisken i Hötorgshallen.  Blev fascinerad av hans keps och slitna klassiska trenchcoat. En levande modeikon. Utan att veta om det. Kanske han firar våren med någon ny ostsort? Kör nog med samma franska sorter som de senaste femti åren. Å det är inte fel heller.

Får avsluta med en vanlig svartvit bild. Inte behöver man tona allt i sepia. Kvinnan bär också trenchcoat förresten. Fast i lättare utförande men i klassisk gabardin som sig bör.