Gatubråk och kravallpoliser

Vrål och skrik hördes bortåt gatan. En grupp kravallpoliser rusade förbi. Nyfiket följde jag efter. Nationaldag den 17 mars i Budapest.

Ett storslaget firande hade pågått hela dagen. Tiotusentals människor hade nog deltagit. Nu på väg hem. En grupp högerextremister ville ta tillfället att visa att man fanns.

När jag hann ikapp kravallpoliserna hade de ställt upp sig i led vända mot demonstranterna. Dubbla rader med kravallstaket drogs rasslande fram så att en bred zon skiljde dem från folkmassorna. 

Så här såg bråkmakarna ut. En rätt liten skara. Högst ett hundratal människor.

Demonstranterna skrek åt poliserna en stund och försökte provocera. Polisen å sin sida stod bara lugnt och betraktade dem. Polisens videokameror var uppe för att dokumentera när oron hängde i luften. Varje enskild polisgrupp hade fö en videokamera på stång.

Folket på andra sidan kravallstaketen började skrika glåpord åt bråkstakarna. Under ett tag hojtade de båda grupperna åt varandra.

Snart tystnade vrålen. Några tals hölls. Men först nationalsången.

En del demonstranter bar hemmagjorda uniformer. Den här mannen var väldigt högljudd länge och väl. Damen vid hans sida bar en förgylld sabel på en röd kudde?!! Sällskapet verkar hämtat ur ett komiskt teaterstycke.

Här hålls ett annat tal i ett likadant högt tonläge.

Nu hade den hotfulla stämningen lugnats. Mycket berodde på polisens professionella insatser. Ibland gick en lång rad poliser fram och tillbaka på den breda gatan utanför demonstrationen. Bara för att visa närvaro.

Bedövad av allt oväsen lämnade  jag demonstrationen. Upptäckte att  det stod grupper av kravallpoliser beredda bakom flera gatuhörn. Men som väl var behövdes inte deras insatser.

Får nog blogga lite mer om firandet av den ungerska nationaldagen i Budapest. Det var en mäktig och fin folkfest. Den här incidenten var förhoppningsvis den enda i sitt slag.

Var jag dumdristig som knallade runt och fotade demonstranter och polis på nära håll? I gatufotostil. Vet faktiskt inte.

Funderade på saken när jag såg en pressfotograf som bar skyddshjälm med texten "PRESS"  i karbinhake på sin sele. Ibland kan det nog vara rätt tufft att vara fotograf i såna här sammanhang.

När en gatufothistora upprepar sig

En klyscha kanske. Men kanske inte på Drottningatan i Stockholm. När jag kom fram Till Adolf Fredriks kyrkogata strax före tolv fick jag en känsla att jag måste stanna för att fotografera en dam med ett stort paket.

Varför? Vid samma tidpunkt för ett par månader sedan tog jag denna bild där jag satt på en bänk invid ett träd. Hon såg givetvis att hon blev fotograferad, log och försökte förklara något. Jag vinkade glatt tillbaka.

Igår satte jag mig på nytt på bänken. Den var täckt av lite snö men man har som regel med sig ett sittunderlag den här tiden på året. Efter att väntat några minuter kunde jag ta den här bilden. På sitt sätt en upprepning av förra situationen men ändå helt annorlunda.

Först kom ett par gatuvärdar (dom kallas så nuförtiden), slängde ut sina sopsäckar på trottoaren och gick sin väg. Sen kom damen jag väntat på.

Min ingivelse hade visat sig vara korrekt. Och jag var rätt nöjd.

Regn och paraplyer

Med perspektiv gatufoto blir det nästan lite av karneval när ett skyfall bryter ut. Människor rusar för att ta skydd eller går tryggt vidare med uppfällt paraply. Eller kanske till och med väljer att bli genomblöta. Struntar totalt i vätan.

Alla regnvåta ytor - gator, väggar, kläder - får nu spännande reflexer.

Dom här bilderna är tagna i tryggt skydd under ett tak vid Victoria Station i London i rusningstid. Det oberäkneliga engelska klimatet gör att många alltid är försedda med paraply. Även om väderlekstjänsten förutspår solsken.

Bilderna visar att även engelsmän förfallit till att använda dom där små utfällbara tingesterna. Praktiskt  - men ingen stil. Men dom har vana att hantera sina paraplyer. Det är sällan man ser kollisioner i folkmassorna.

Här kommer två bilder på damer som har rejäla paraplyer. Perfekta ur fotosynpunkt och ger överlägset skydd mot regnet. Ska väl tillägga att nu var det nästan mörkt och åskknallar dånade mellan väggarna.

Sen finns det ju förståss dom som inget paraply alls har och gör det bästa av situationen.

 Hösten med de eviga regnen är här.

Så småningom tog jag tunnelbanan hem.  Passagerarnas  våta kläderna hade förvandlat den till något som kändes som en fuktig, varm, finsk bastu.

Är jag ett agentdrama på spåren?

Gatufoton tagna längs en gata under kort tid formar sig lätt till en historia. Man undrar varför och vill se sammanhang.  Fantasin triggas av att gatufotot skildrar okända personer i oarrangerade situationer.

Vilka är personerna på en bild? Varför befinner dom sig här? Vart är dom på väg? Självklara frågor utan några svar.

Piccadilly i London - från Green Park fram till Piccadilly Circus - en förmiddag gav mig följande bilder. När jag granskar dem så formar de sig till en skildring.

Första bilden visar det som varje drama av det här slaget innehåller. En agent blir skuggad av en annan agent. Båda ser sammanbitna ut. Kunde inte förmå mig att följa efter dem. Kanske en av dom fick bita i gräset borta i Green Park.

Situationen var oroande och bekymrade högt uppsatta personer i regeringskretsar. Det var tydligt. En rapport fanns utarbetad. Den var läst och begrundad tydligen.

Och flera rapporter var på väg. Kanske en av agenterna på den första bilden hann överlämna sitt hemliga paket till den här mannen. Kanske "Arriva" är kodordet för operationen. Ett dylikt måste ju finnas i en sådan här skildring.

När jag kom fram till Burlington Arcade upptäckte jag huvudpersonerna i agentromanen. Anar att det finns ett sammanhang mellan dessa fem. Samma klädstil antyder att de kommer från samma plats. Eller är det bara "Lazy Friday" i Westminster.

Uppenbart är att även vakterna i Burlington Arcade är bekymmrade. Hur gör man om det värsta inträffar.

Ett dånande ljud trängde ut på Piccadilly från Albany Courtyard. Snabbt tog jag mig in på det lilla torget och upptäckte att en Alta Jaguar Stremliner kördes ut ur ett garage och vinchades upp på en trailer.

Personer med Albany som adress och med en sådan här veteranbil  som leksak har givetvis resurser. Vilken roll spelar dessa två herrar i agentdramat?

Bilen skulle transporteras till banan Eifelringen i trakten av Koblenz i Tyskland för att delta i veteranbilstävlingar om några dagar. Eller fanns det andra skäl för tranporten denna dag?

Nu hade jag nått slutet av promenaden läng Piccadilly och var snart framme vid Piccadilly Circus. Jag vände mig om och tittade upp längs myllret av människor och bilar.  Fann att den här mannen misstänksamt granskade mig från sin post utanför Cordings.

Misstänkte han att jag anade?

En vintertidsmorgon som denna finns det tid att minnas.

Gatufoto by night

Ett intressant och spännande område att utforska. Det handlar inte bara om att hitta motiv utan också om att använda gatans ljus nästan som en studiobelysning. Mörkret ska hamna kring motivet som en god vinjettering. Och naturligtvis måste man fota på nära avstånd.

En hyfsad kamera krävs. Min Canon 7 D är väl på gränsen att orka prestera. Men det går om belysningen är OK. Autofokusen säger fö ifrån när det blir för mörkt. Som regel underexponerar jag ett steg för att de ljusa partierna inte ska klippa för mycket. Objektivet är ett Canon 17-55 IS 2,8 som jag använder för det mesta.

Efter en lång dag ute på stan räcker väl inte riktigt orken till för ytterligare några timmar på kvällen. Men en dag i London kändes det som om lite styrka fanns kvar.

Här börjar kvällsmörkret sänka sig vid Picadilly Circus.

Den här mannen väntade jag in framför en teaterentré med kraftig belysning uppifrån. Tog bilden på nära håll utan att lyfta kameran för att fånga hans ansikte. Han gick runt djupt framåtlutad försjunken i egna tankar.

Vid Covent Garden vällde människor upp ur tunnelbanan.  Ett fotbollslag körde någon form av lagträning. Kul kanske men utan intressant belysning och för långt avstånd - flera meter alltså.

Fick ett par bilder på personer i väntan. Det så placerade att de hade bra gatubelysning. Vill gärna tänka att de väntade på varandra. Först kvinnan.

Sen mannen - lite dragning åt Sherlock Holmes stilen.

 Dom här två tjejjerna verkade vara lite "going party". Ljuset var inte det bäsa för min kamera men lite korn skadar kanske inte.

Egentligen borde man fortsatt framåt midnatt och kanske in i småtimmarna. Men med fjorton timmars dagspromenad i benen vacklade jag hem till sängen. Åldern tar ut sin rätt.

Nästa gång det är dags får kvällsfoto ska jag nog sondera platser med fin belysning där någon slags intim ljusmiljö bildas. Fatta post där och vänta... Å andra sidan får man ju de obemärkta tillfällena när man är stadd i ständig rörelse.