Snälla pappor på stan!

Stockholm är hemvist för barnlösa ensamhushåll. Följaktligen syns sällan barn i gatulivet. De fåtaliga barnen ledsagas alltid av föräldrar.

Utanför fönstret på det ställe jag brukar bo på Söder finns en lekplats. Här övervakas barnen vanligen av sina pappor. Barnen leker för sig själva. En stor grupp pappor står vid lekplatsens utkant och pratar med varandra.

Två Söderpappor.

Morgon på Medborgarplatsen. Så här kan man skjutsa ett barn till dagis på Söder. Många familjer struntar i att hålla bil. Det är andra mer praktiska transportmedel som gäller.

Västerlånggatan i Gamla stan. 

För jämlikhetens skull till sist en bild på pojke med mamma.

Gatubilder till Riksfotoutställningen i Bollnäs

I år blir ju Riksfototräffen i Bollnäs i maj månad. Men redan nu kan jag visa lite bilder jag skickat in till de digitala salongerna för Fotosidans läsekrets . Jag får väl se om det blir läge för att besöka Bollnäs personligen.  Det är ju en bit norrut från Eskilstuna räknat.

Man har ju bara svartvita gatubilder att bidra med. Det känns lite främmande att visa den typen av bilder i en lantlig och naturnära norrländsk idyll.

Det blev fyra bilder från fyra olika städer i Europa. Sen blev det en kollektion som kallas "PUSS".

Först kommer en spontan dansbild från Götgatsbacken i Stockholm.  Lindy Hop är titeln.

Sen valde jag en bild på en trött flicka på torget i Krakow en väldigt varm dag. Naturligtvis kallar jag bilden Butterfly.

Så en bild från Paris - Jardin les Tuiliries - där två grabbar bråkade om en vattenpistol. En vann kampen och förloraren gick gråtande och blöt i min riktning.

Den sista bilden är tagen i Rom. Kallar bilden "Tre Hipsters" på de tre personerna som kom ut från ett fik.

 Alla bilderna är rena snaps från såna tillfällen när man är ute och går på stan och snabbt slänger upp kameran.  När jag tog den första bilden fick jag i alla fall upp kameran ända till ögat. De övriga bilderna är höftbilder där jag hade noll koll på bildkomposition och sånt.  Det visar att det där med bildsökare på kameran är rätt onödigt.

Förtvivlan och dramatik i vardagen - gatufotograf på plats

Ibland blir man ställd inför gråt och förtivivlan som resultat av meningslöst våld. Visst kan man lägga undan kameran. Själv väljer jag att förmedla bilder på sådana händelser. Kanske det finns lärdomar man  kan dra av en skildring och på  sätt skapa ett bättre samhälle.

Jag promenerade runt i Jardin de Tuiliries i Paris. Många fotografer har vandrat här med sina kameror i det tidiga 1900 talet och tagit klassiska gatubilder.  Det fina miljön i parken verkar inte ha förändrats så mycket sedan dess. Atmosfären är avslappad. Alla besökare tar det lugnt och verkar vara på gott humör.      

Plötsligt hör jag skrik och ser ett slagsmål . En av kombattanterna kommer gråtande gående åt mitt håll.  Tröjan är våt på framsidan av vatten. Jag hann uppfatta att de två grabbarna bråkade om en grej att spruta vatten med.

Det var bara en kort incident. Snart härskade lugn och frid åter i Jardin des Tuliries.

Kan en gatufotograf va roligare än en trubadur?

För nån vecka sen höll jag föredrag om "Gatufoton i olika huvudstäder" för ett trettiotal pensionärer.  Jag höll på i ett par timmar - kafferast inräknad. Själv hade jag stort nöje att träffa publiken. Och de verkade ha kul också.

ABF-akademin stod för arrangemanget. Den har ett spännande program med föreläsningar av olika slag varje fredag förmiddag under vår och höst.

När jag tittade i deras program fann jag att på fredag handlar det om "Biby - ett fideikomiss berättar" där Anna Sophia von Celsing berättar.  Det måste jag lyssna på.

Varför blev jag inbjuden? Förra året höll jag ett föredrag om gatufoto i fotoklubbens regi här på ABF. En åhörare från ABF lyssnade och gillade det.

Gatubilderna skildrade Europas huvudstäder. Men jag började med en bild från Eskilstuna. Rifo hade förresten valt bilden att presentera mig på Fotomässan i Älvsjö 2014 som årets fotograf. Man hade gjort en jättestor print monterad på capaskiva.

Göran Zebuhr, förbundssekreterare i Rifo, lovade ta hand om printen när utställningen var över så att jag kunde få den vid ett senare tillfälle. Flera gånger under det gångna året har vi försökt få till ett sammanträffande med överlämnande men misslyckats.

Men så äntligen - när jag nu dagen före julafton åker till Uppsala för att fira jul hos dottern så gör jag en avstickare till Kungsängen i Stockholm och hämtar bilden hos Göran.Tack Göran för allt besvär du fått för min skull.

Den bilden blir huvudnummer på min utställning under februari månad i ABFs lokaler. Efter föredraget passade jag nämligen på att fråga om jag kunde få hålla en utställning med gatubilder.  Vilket jag fick.

Jag fick också en fråga om jag ville hålla flera föredrag om gatufoto för olika studiegrupper i ABFs regi.  Ibland har en studiegrupp en träff med någon som framför sång och musik. ABF ser nu möjligheten att också kunna erbjuda en gubbe som pratade om gatufoton för såna studiegrupper.

Givetvis tackades ja till möjligheten. Men givetvis frågar jag mig - kan en gatufotograf va roligare än en trubadur? Vi får väl se.

Än så länge är det kul att ha hamnat i underhållningsbranchen på nåt sätt.

Att fota som Robert Frank

Några fotoböcker har jag i bokhyllan. Någon gång per år bläddrar jag förstrött i dem. En bok "the Americans" av Robert Frank tar jag fram nästan varje vecka och granskar noga. Jag blir aldrig färdig med den.

Boken kritiserades när den gavs  ut 1951. Franks bilder ansågs vara "meaningless blur, grain, muddy exposures, drunken horizons and general sloppiness".  Men idag gäller boken för att vara den mest betydande i 1900-talets fotohistoria.

Om liknande bilder skulle läggas upp på Fotosidan idag tror jag att de skulle passera obemärkta. Kanske skulle några kritiker påpeka att bilden var oskarp,  bildkompositionen var åt skogen och hade flera andra brister. Den stelbenta konservatism som präglade bildsynen på 50-talet råder fortfarande.

Nåja, det finns säkert flera kunniga som genast skulle upptäcka en ny Robert Frank. Vi skulle behöva en sån fotograf idag i Sverige. Så till ett par av mina Parisbilder. 

Jag skulle vilja haft mer av armbåge till vänster i första bilden och mer av Vespa till höger i nedre bilden. Viktigt det där med förgrund i en bra bild.  Nåt att tänka på och ha med sig.

Sånt där som välmenande kommentatorer på Fotosidan menar ska beskäras bort.

Naturligtvis kan jag inte fota som Robert Frank.

Robert Frank har skrivit något riktigt bra om svartvita bilder.

"Black and white are the colours of photography. To me it symobolize the alternative of hope and despair to which mankind is forever subjected".